hynek: Vithet i svensk debatt 2010

Till hösten är det tio år sedan som jag publicerade min avhandling "Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010".

Att så här vid decenniestrecket se inte en utan två (nu sammansmälta) ”vithetsdebatter” på svenska kultursidor är intressant. Men främst för att det är rätt dystert.

Publiceringen av Robin DiAngelos bok "Vit skörhet" (som kom i USA redan 2018), kritiken av bokens bemötande samt den så kallade Konstfacksdebatten (om gallerinamnet Vita havet) är helt klart två fall som bör diskuteras. Just för att de på olika vis handlar om grova reduceringar av ett användbart begrepp, och i förlängningen av rasism och av mångfaldsarbete. Debatterna följer dock i mycket de redan grova utgångspunkterna.

För diskussionen har visat hur illa svenska debattörer kan ett ämne – ett fält, en fråga och ett begrepp – som har längre historia i Sverige än min avhandling. Det här inlägget kan därför även ses som en länksamling till några av de texter jag själv producerat i ämnet sedan dess (men långt ifrån alla), i många av dem finns hänvisningar till vidare läsning (ofta är de del av andra debatter) samt en bättre och färsk ingång till den pågående debatten via en nyare svensk bok.

*

Det brukade vara högerifrån man per automatik fick höra att vithet och rasism var ämnen som utan att anpassas till svenska förhållanden togs från amerikanska elituniversitet. Jag har hört det sedan jag på 00-talet skrev på avhandlingen. I dagarna påstods något liknande vänsterifrån när Rasmus Landström tog till orda i Konstfacks-debatten i DN.

Just den debatten tycks på väg att bli en där folk vädrar något de tänkt på länge, och projicerar det på frimärksstor yta. Det gör inte allt ointressant, men det gör även relevanta tankar mindre lyckade eftersom de får fel ram. (Landströms Said-kritik är rejält relevant, men blir rumphuggen). Frågan som försvinner blir: hur samspelar en institutions mångfaldsarbete – som tar många år – med att något placeras i den moderna antirasismens teorier och vokabulär. Vad skymmer det? Kanske samma saken som debatten - för det är märkligt att läsa att klass inte skulle ha varit på bordet här. I mitt Konstfacks-inlägg hänvisade jag till en text från 2014, som handlar just om den (odelbara) skärningspunkt mellan den svenska diskrimineringsfrågan (invandrare) och klass som Landström efterfrågar.

Att hojta om att någon är ”reaktionär” för att den inte gillar att långt, svårt mångfaldsarbete reduceras till symboler, som ett snille gjorde tidigare i debatten, döljer illa att man inte förstår att ”vithet” som begrepp sedan länge inte är någon vag och obetydlig symbolfråga. Heller inte enbart del i ett performance. Det imponerar heller inte att någon som är både forskare och curator tycks ignorant inför den internationella utvecklingen i dessa saker på högskolor och universitet - särskilt konsthögskolor.

Återigen, givet att DiAngelo har blivit något slags fokus och måttstock på vad frågan antas handla om så är det för all del inte konstigt att folk tar sikte på henne (och reducerar debatten även där). Men hennes teorier måste som sagt bemötas. Jag började göra det redan i höjd med den amerikanskadebatten, och har fortsatt under vintern. Här recensionen av boken, här utvecklat i en annan diskussion bland annat om Sveriges Radio.

Men DiAngelo kan alltså kritiseras också utifrån vad man kan använda vithetsstudier till – bortom hennes slutna anti-intellektuella tes. Man kan visa, till exempel som med min avhandling, hur de kan appliceras i specifik svensk kontext. Något jag gjorde i en annan debatt om nästan exakt samma sak 2018 (alltså en debatt om att studierna är direktimporterade nymodigheter från USA).

För ett par veckor sedan diskuterade jag dessa saker i en podd hos SvD, där jag också bemötte föreställningen att ämnet inte har något svenskt bruk eller en svensk historia och att det enbart är direktöversatt.

Det udda är att svenska debattörer – om de nu brinner för att kombinera vithet, klass och flera aspekter hade en utmärkt chans i november när Tobias Hübinette och Catrin Lundström publicerade sin bok ”Vit melankoli – En analys av en nation i kris”. (Min text om boken).

Som jag skrev i ett Facebook-inlägg efter det att Filosofiska rummet hade diskuterat "Vit skörhet" och Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” – "Vit melankoli" hade varit ett rimligare ämne för samtal än ”hör dessa översatta amerikanska böcker hemma i Sverige?"

Att tala om klass och ras är inget märkligt och har gjorts länge, oavsett vad kritiker tror. Men att det är taggigt att prata klass är sant. Ett skifte mot varför det har blivit ”svårare”, eller betraktas som mindre lämpligt – ”att gå rasisternas ärende, syns om man betraktar den politiska skugga det accelererat i: Sverigedemokraternas Sverige, Brexit-England, Trumps USA.

Skiftet från klass till etnicitet var ett tåg som hade gått före 2010. Men utan att riktigt vilja ta i den saken blev klass synligt, eller synliggjort, på andra vis i trycket från rasismen – eller från debatten om rasism. Ur en annan text:

”Svensk film var länge fixerad vid mångkulturell problematik. Filmer som Daniel Fridells 30:e November (1995) handlade om den omöjliga kärleken mellan skinheads och mörka flyktingtjejer. Kultur och etnicitet blev kroppslig konfliktyta.
När jag för åtta år sedan satte punkt för min avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010 sammanfattade jag därför förändringar som skymtade:

”Denna avhandling skrevs vid tiden för riksdagsvalet hösten 2010. På sitt sätt fångar den upp en tidsanda, innan det politiska landskapet var omritat. Det finns bland mina analyser filmer som pekar mot filmer det kommer göras fler av: filmer som Odjuret; filmer där den uppfattat negativa vitheten – ”Sverigedemokrater” – projiceras på någon annan än innerstadens vita medelklass. Klass kommer att bli mer betydelsefullt, liksom det ju är i dagens samhälle, där klyftorna växer. Men också andra faktorer, som regionshärkomst eller fel förortsboende, kommer att användas för att separera ut ”det negativa” ur det normerande vita svenska.”
Då var vita lantisar synonyma med dem som ansågs ansvariga för rasismen. I Odjuret (2011) är karaktärerna formade av skånsk mylla, vit makt-musik och ”Det heter faktiskt negerboll”-tröjor. Röster på Sverigedemokraterna blir essentialistisk ondska på tryggt avstånd från den vita medelklassen i storstaden.
Med de nya filmerna har geografi – det lokala under tryck från det globala – och klass återkommit istället för etnicitetskonflikt. Och varken Goliat eller Amatörer är bakåtsträvande blindtarmar för rasister eller nostalgisk vagga för nationens sanna värden. Däremot återkommer gruppens betydelse i ett svagt samhälle på oroväckande vis i Grönlunds film.
Avhandlingens syfte var att med dessa grepp diskutera hur vithet konstrueras i relation till samhällsförändringar – specifikt hur filmernas svenskar förhåller sig till den upplevda förlusten av Folkhemmet.”

”Klass kommer att bli mer betydelsefullt”. Som sagt, det syntes i filmen och i annan kultur. I USA har den vita underklassen haglat på film långt före den misslyckade "Hillbilly Elegy" drog den varvet runt (jag skriver om den här).

En av de fraser som det har polariserats ordentligt kring är specifikt ”vit arbetarklass”. Från ena hållet finns de som menar att man inte helt enkelt kan sätta likhetstecken mellan populism och rasism. Att det finns andra ingredienser än enbart xenofobi i exempelvis reaktioner på Brexit. I den gruppen ingår både forskare och journalister som tycks ha mycket svårt att ta rasistordet i munnen, och därmed istället tonar ner den ingrediensen.

Men ”andra sidan” hjälper så att säga inte till. Den populära Reni Eddo-Lodge skriver i sin bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” att ”frasen vit arbetarklass spelar den yttersta högerns retorik i händerna”. (Recension här)

Brask: Självfallet är ingen sådan här klassanalys komplett utan att understryka att arbetarklass långt ifrån är något ”vitt”, tvärtom. Så minns alltid vid analyserna och diskussionen av "den vita arbetarklassen" att den är mytologiserad, inte minst i amerikansk politik. Som Ta-Nehisi Coates har påpekat så står den moderna vita vänstern från Bill Clinton till Bernie Sanders och Joe Biden för en ”antirasism utan ras”.

Lösningar är inte direkt enkla, hur mycket texter kan få det att framstå så. Min korta mening i dagens text om bland annat vithet och arvssynd om ”kollektiv förändring som engagerar alla som gemensamt delar en plats” är vidöppen för hån om ”We shall overcome”-tongångar.

Men dess utgångspunkt är scener som de som beskrivs i gårdagens text i New York Times, där vit arbetarklass och kritisk rasteori krockarrejält på en amerikansk elitskola. Till ”platsen” i det fallet hör för övrigt de omgivande städerna till dessa skolor, varifrån arbetarna kommer. Intressant nog har just engagemanget för omgivande grupper lång historia i antirasistiskt arbete och har faktiskt under ”BLM-året” återuppväckts när krav från 1960-talsrörelser dammats av. Exempelvis att alla från icke-vita-grupper runt om elituniversitet ska få gå på dem. När det väcktes för femtio år sedan hade det faktiskt klassinslag, idag är den biten marginaliserad. (Om intersektionalitet, det begrepp man närmast kommer tänka på när kritiker påstår att ras och klass inte kombineras, kan man för övrigt läsa spännande kritik av här från en forskare i antisemitism).

Klassbristen i analyserna har gjort det väldigt svårt att faktiskt tala om de konflikter som sker. Men också att göra adekvata analyser ihop med vithet som de Michael Sandel gör i "The Tyranny of merit".

Detta stycke, baserat på en klok slutsats utifrån W. E. B. Du Bois ”vithetens ersättning / lön” (wages of whiteness”, är en bra användning av skärningspunkten mellan klass och vithet:

”Williams acknowledges that “economic resentment has fueled racial anxiety that, in some Trump supporters (and Trump himself), bleeds into open racism. But to write off white working-class anger as nothing more than racism is intellectual comfort food, and it is dangerous.” Barbara Ehrenreich, a journalist who writes about work and class, makes a similar observation. She quotes W. E. B. Du Bois, writing in 1935: “It must be remembered that the white group of laborers, while they received a low wage, were compensated in part by a sort of public and psychological wage.” Unlike African Americans, white working-class citizens were “admitted freely with all classes of white people to public functions, public parks, and the best public schools.”

This “public and psychological wage” is what today goes by the name of “white privilege.”
After the civil rights movement, the racial segregation that upheld this perverse psychological wage subsidy fell away, Ehrenreich suggests, leaving poor whites without “the comfort of knowing that someone was worse off and more despised than they were.” Liberal elites who “feel righteous in their disgust for lower-class white racism” are right to condemn the racism. But they fail to ignores their struggle to win honor and recognition in a meritocratic order that has scant regard for the skills they have to offer.”

Skulle man följa upp denna passage hamnar man i det ressentiment som uppstod kulturellt och senare politiskt. Det vill säga, den analys som jag gjorde i avhandlingen och som jag häromveckan uppdaterade i en text om Liam Neeson och männen han numera spelar på film – den upplevda förlusten av position. Den är dessutom överförbar till Sverige. Liksom övriga reaktioner – som denna analys av vitheten som en "white lives matter"-reaktion i rörlig bild.

Man behöver verkligen inte hålla med om allt i en bok som "Vit melankoli". Men med hur många samhällsanalyser som täcker in ett sekel och rör sig mellan en rad frågor gör man det med? Det är väl inte därför man läser och diskuterar? Det är således mer än lite pinsamt att det finns en bok i precis det ämne debattörer från höger till vänster påstår inte går att överföra till svenska förhållanden – som gör just det och som publicerades för mindre än ett halvår sedan. Och en annan som kom redan för tio år sedan.

Jag är övertygad om att hela denna pågående debatt, eller om de är två, skulle bli avgjort intressantare och mer konstruktiv om fler faktiskt läste utanför sin komfortzon.