När jag läser Tidöavtalet påminns jag om min förra bok, Ex:Migrationsmemoar. Inte för första gången de senaste åren finns det anledning att reflektera över asylfrågan och världens tillstånd. I vårt närområde pågår ett vidrigt krig. En fascistisk, imperialistisk angripare, och ett tillstånd som redan skapat många flyktingar och kan föda många fler. Vad händer när det ryska riket börjar knaka i fogarna, hur ser framtidens dissidentskap ut?
Ändå saknas ”Ukraina” i den nya regeringens överenskommelse för Sverige – trots att dryga 20 av 62 sidor ägnas år migration/ integration.
Att snäv asylrätt och osäkra möjligheter till långsiktigt skydd i ett annat land påverkar vilja och möjligheter till dissidentskap i exil är ingen avancerad ekvation. Även det har jag påpekat förut (se nedanstående stycke ur Ex till exempel). Men Tidöavtalets otydliga passager om ”bristande vandel” gör detta än mer problematiskt.
"Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbeja kande eller extremistiska 3738 organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet."
Det som vill se ljust på formuleringar som de om ”vandel” menar väl att det alltid går att säga vad som är extremt och vad som inte är det. Har man upplevt en exilkultur inifrån, även ett med korta europeiska avstånd, vet man att det är lögn.
Vad är nätverk? Levnadssätt? Vad skär sig mot grudnläggande värden?
Möjligen kan man säga vissa saker med backspegeln som sällskap, men ofta var till exempel de som producerade exilkultur från (och för) öststater rena parior i exilgruppen: att köpa en skiva, en bok, en tidskrift, ses på fel konsert till stöd för något kunde – antog man – leda till konsekvenser för en själv eller för ens familj. Producenterna av kultur ingår i nätverk som ofrånkomligen blandas med element som hamnat i säkerhetstjänsters arkiv både en och två gånger. Det är naivt att tro att demokratikamp innebär att även god krafter har övervakats och misstänkliggjorts.
Strö på detta att du till exempel skulle vara kurd och din frihetskamp betraktades (och betraktas) i ett gränsland till terrorism, jag då börjar vandelgrejen (i synnerhet givet vår nya spännande relation med Turkiet) blir väldigt besvärande.
Det här är alltså inget nytt. Utveckling har varit på väg hit med sämre möjligheter till PUT och familjeåterförening. Men nu börjar onekligen en ny tid. Och det skulle inte skada med reflektioner från dem som vet vad asyl har betytt för kamp mot diktaturer. Det syns mig nämligen som att det är något vi redan borde ha tillbringar hela 2022 med att diskutera – i stället dominerar ett allt orimligare nationellt perspektiv även denna punkt.
En sak till ska sägas apropå nedanstående. Den 1 augusti 1975 i samma stad föddes som en konsekvens Organisationen för Säkerhet och samarbete i Europa. Att dess svenska ordförande nu – utan högljudda protester i Sverige eller internationellt – är Sverigedemokraten Björn Söder, en fiende till minoritetsrättigheter, demokrati och fri press är ett hån. För några år sedan ifrågasatte Söder (i riksdagen) svenskt ekonomiskt stöd till Civil Rights Defenders - på grund av deras kritik av Viktor Orbán. CDR är forna Helsingforskommittéen.
”Den 1 augusti 1975, två dagar innan jag föddes, undertecknades Helsingforskonferensens deklaration om principer mellan stater. Deklarationens sjunde artikel avhandlar respekt för mänskliga rättigheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro. Den skulle få långtgående konsekvenser. Det var denna artikel som Charta 77 och därmed mina föräldrar lutade sig mot i kravet på rättigheter i den kommunistiska diktaturen.
Det var detta dokument som blev startskott för östblockets medborgarrättsrörelser. Individer vågade nu gå samman och kräva rättigheter även i diktaturer, medvetna
om att demokratiska länder stod som garanter. Det vi idag känner som Civil Rights Defenders hette när det grundades Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.
Få minns detta. Än färre vet vilken betydelse det hade för kampen mot diktaturer i Europa och för dem som kunde gå i exil på legitima vis eftersom de fick asyl. Som
min familj.
Idag är sådana organisationer och rättigheter som universell princip under eldgivning även i Sverige. Samma personer som sjunger gospel om unika svenska värderingar kallar dem som hävdar internationella fördrag för människorättspräster. Översatt till praktisk verklighet innebär detta att det är svårare att upprätthålla rättigheter för kinesiska dissidenter eller tjetjenska homosexuella. Riskerna för dem ökar när det inte finns andra nationer som vågar garantera säkerhet. Då tystnar även inre opposition. Och det blir svårare att upprätthålla exilens kulturella band, de som innebär att frisk luft av frihet kan komma in.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar