800 kronor. Ungefär så mycket får en familj på fyra personer betala för att se den senaste storfilmen, ”Avatar 2”. Det har vällt in reaktioner på den text där Expressens kulturchef Victor Malm tar Zara Larssons virala TikTok-argument för sin rätt att prata sig igenom biofilmer i försvar. DN har hela två repliker samma dag, av Hanne Kjöller respektive Helena Lindblad (9/2). Men inte ens den senare, skriven av en filmredaktör som åtminstone tar upp hur få som faktiskt går på bio i Sverige, nämner den materiella dimension som finns i hjärtat av frågan. I Expressen (9/2) utgår Charlotte Wiberg i alla fall från att man inte vill få pengarna ”kastade i sjön” av dem som pratar i salongen.
Visst är biografen en särskild form av kollektiv upplevelse. Regissören Ruben Östlund, som nyligen undervisade publiken på Göteborgs filmfestival till att vara mer aktiv under filmvisningar, gav liksom Malm sitt stöd till Larsson. Men trots att Östlund på bästa nyliberala nysvenska nämnde att det kollektiva är biografens unika ”selling point” så berörde han inte till vilken kostnad denna vara saluförs.
När TT efter momshöjningen av biobiljetter 2017 undersökte kostnadsnivån så visade det sig att priset, jämfört med det konsumentprisindex (KPI) som mäter alla priser på varor och tjänster, sedan slutet av 1970-talet har dragit ifrån och ökade särskilt kring 2010 (7/6/17 SvD). Idag ligger priset för att gå på en kritikerhyllad film som ”Banshees of Inisherin” hos den dominerande biografkedjan Filmstaden på ungefär 150 kronor. Lite mer alltså om filmen är en blockbuster. Och Filmstaden är en monopolliknande kedja till vilken många är utlämnade.
Om biljettpriset däremot skulle ha följt inflationen sedan 70-talet borde det vara 63 kronor. Istället är Sverige bland världens dyraste filmländer, med få lösningar för den som vill prenumerera på biobiljetter, vara med i bioklubbar eller som student få rabatt. Alltsammans finns i flera andra länder.
Svenska biografägare – särskilt kedjornas – försvarar sig ibland med det udda argumentet att billigare biljetter inte drar fler. Något som de uppenbarligen inte har testat och därmed svårligen kan veta. Detta medan småbiografägare på landsbygden sedan momshöjningen 2017 – från sex till 25 procent – beskriver situationen i panikartade termer.
Vad vi helt säkert vet är att dessa prishöjningar och denna situation bara har fått pågå utan att några röster höjts. Kulturcheferna tycks ungefär lika intresserade – och insatta – i problemet som popstjärnorna. Zara Larssons kamp för sin rätt att prata i örat på familjen som langat upp 800 spänn, Victor Malms för att citera Brecht över den rullande irländskan i ”Banshees of Inisherin” och Ruben Östlunds för att publiken ska ställa sig upp och ropa ”This is cinema!” med jämna mellanrum har nu tagit mer syre än någon svensk filmdebatt de senaste decennierna. Och då har alltså ingen ens nämnt vad det faktiskt kostar att se dessa filmer – eller att få uppleva dem som väljer att tjata sönder filmvisningen.
På vissa filmer hör utrop till – mitt skrik som skär igenom salongen under ”Blair witch project” är nog för evigt del av den publikens minne. Medan jag anser att den som tar med sig popcorn för att smaska på Förintelse-dokumentären ”Shoah” ska åka ut med huvudet före. Respekten gör inte upplevelsen av den filmen mindre kollektiv, tvärtom. Tystnad är också något vi delar, och att vara tyst tillsammans med främlingar 2023, och se på samma skärm, är ju verkligen något engagerat.
Någon norm finns alltså inte – annat än att det kostar skjortan att gå på bio i Sverige.
Har regissörer, redaktörer och popstjärnor så stora behov av att höja sina röster, gör det då för att fler ska kunna gå mer på bio och därmed ha råd att uppleva bredden som en levande filmkultur erbjuder. Ett första steg är att kämpa för en sänkning av den idiotiskt höga momsen på biobiljetter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar