Nya numret av den antirasisistiska tidningen Mana har vithet som tema. När jag såg tidningen i affären gladde jag mig oerhört över detta. Jag har intresserat mig för vithetsstudier i snart ett decennium och ämnet för min avhandling är den svenska vitheten som den skildras i svensk film efter 1990.
Jag blev tyvärr mindre glad när jag hade läst igenom innehållet. Här finns visserligen en utmärkt text om den vita blicken av Katarina Mattson, en av de få och främsta som sysslar med vithetsstudier i Sverige. Mattson beskriver med utgångspunkt i Frantz Fanons bok Svart hud, vita masker den normerande vitheten som styr våra blickar.
Vithetsfrågan är hopplöst eftersatt i Sverige - den borde inte bara genomsyra allt antirasisistiskt NGO-arbete, utan också oavbrutet vara ett perspektiv i samband med så kallade integrations- och mångkulturfrågor. För att citera forskaren Ruth Frankenbergs (ur hennes bok White Women, Race Matters - The Social Construction of Whiteness):
”To speak of whiteness is, I think, to assign everyone a place in the relations of racism. It is to emphasize that dealing with racism is not merely an option for white people – that, rather, racism shapes white people’s lives and identities in a way that is inseparable from other facets of daily life.”
För det är odiskutablet så att vithet automatiskt kopplas till
svenskhet, att den är normerande och universell (eftersom den är "ingenting", och i egenskap av "ingenting" är kapabel att vara allting). Och att vi som besitter privilegiet att kunna leva enligt listan nedan skall vakna upp och se den här blicken och de här privilegierna, och börja ifrågasätta deras självklarhet:”I can turn on the television or open to the front of the paper and see people of my race widely represented.”
[-----]
”I can swear or dress in second-hand clothes, or not answer letters, without having people attribute these choices to the bad morals, the poverty or the illiteracy of my race.”
”I am never asked to speak for all the people of my racial group.”
För att bara ta några av de privilegier som den feministiska teoretikern Peggy McIntosh raddat upp, de som verkar likt osynliga kompasser, verktyg, kartor, guider och pass i tillvaron.
Det som behövs är en genomgripande postkolonial politik som på allvar vågar dekonstruera svenskheten. Det är ett jättejobb som handlar om förändrade perspektiv i alla skikt av samhället; det handlar om att omformulera den europeiska historien och erkänna den rasistiska grund som de europeiska nationerna vilar på. Redan efter andra världskriget - då den koniala utrotningsprincipen gjort sin bumerangfärd tillbaka till Europa - var filosofer som Hannah Arendt och Jean-Paul Sartre inne på att - med Arendts ord - "unlock the construction of Europe as a wholly innocent and essentially self-contained entity". Det behövs därför en tydlig samlad position, där det historiska vita svenska perspektivet blir genomlyst. Ett exempel på en exemplarisk sådan historiearkeologi är Håkan Blomqvists avhandling Ras, nation och civilisation i svensk arbetsrörelse före nazismen, där författaren spårar kopplingar mellan klass, etnicitet och arbetarrörelsen - och landar i en för svenskt ändamål brukbar term som han kallar för socialistisk vithet.
Det finns flera intressanta texter i Mana, men jag saknar verkligen initiativ till att börja ge sig på svensk politik och ta spadtagen till en omformulerad och ifrågasatt svensk historia. Jag saknar diskussioner om Sveriges kritvita historia och dess kopplingar till de vitaste av vita barbarer - nazisterna - för bara sex decennier sedan. Jag saknar en diskussion om folkhemmet, svenskheten och vitheten - och varför det inte ställs fler frågor om varför den svenska solidariteten övergavs ungefär samtidigt som Sverige under 1990-talet tog emot 350 000 invandrare.
I sin ledare - där de tar upp flera av sakerna som jag skriver ovan - påpekar Manaredaktionen att vithetsämnet är relativt nytt. Det är ett vanligt mantra när det gäller vithetsstudier, men det är knappast en purung disciplin numer: böcker har skrivit inom fältet sedan första halvan av 1990-talet (en läsvärd sådan är Frankenbergs White Women från 1993, som jag citerar ovan). Och Richard Dyers banbrytande filmbok White - där Dyer dekonstruerar vitheten på filmduken, så väl tekniskt som kulturellt och gör tankevärda och viktiga kopplingar däremellen - kom 1997.
En intressant fråga för ett svenskt antirasistiskt magasin vore i mina ögon att fråga sig hur det kan vara så att vithetsstudierna inte är mer kända och använda - varför perspektivet inte, som mansstudier, har kommit att bli mer vedertaget? Är vithetsperspektiv - den vita blicken, eller the white in the head som Mattson kallar det - helt enkelt alltför starkt och alltför genomsyrande för att ta tag i?
Och filmen då? Jo, det är en text i Mana som jag - i egenskap filmvetare med vithet som fokus - vrider mig alldeles särskilt inför och det är Joacim Blomqvists artikel om Spike Lee. Under rubriken "Spike Lee - den nödvändiga motbildens filmare" påstår Blomqvist att få människor skildrat den amerikanska vitheten lika tydligt som Spike Lee och att denne i sina filmer vänder sig mot den stereotypa bilden av afroamerikaner på film.
Spike Lee är en mycket bra men ojämn regissör - på senare år är det framförallt 25th Hour och Inside Man som fallit mig i smaken. För att inte tala om den rasande skickliga och gripande fyratimmarsdokumentären When the Levees Broke om orkanen Katrina och dess konsekvenser, som har en skarp amerikansk klass och etnicitetsanalys. Och visst har han - som Bergqvist tar upp - på ett intressant och underhållande sätt skildrat ras i filmer som Do the Right Thing och Jungle Fever. (En annan film som inte nämns i artikeln är Get on the Bus). Men min favorit Spike Lee-joint är nog ändå Summer of Sam, om en seriemördare som härjar i New York 1977, med discoeran som underbar backdrop.Fast jag har också haft det tvivelaktiga nöjet att se filmer som She Hate Me där en svart hingst lejs att impregnera arton lesbiska kvinnor (som spelas av Monica Bellucci och sjutton andra
donnor av samma kaliber). Om jag på senare år sett en film som dryper av stereotyper, inte minst om svarta mäns sexualitet, så är det just She Hate Me. När jag intervjuade Lee i samband med att filmen visades på Venedigs filmfestival fnös han åt alla försök att diskutera de här stereotyperna. (Och, skall tilläggas, både bilden av stereotyper i andra filmer, liksom frågan om vithet. Men eventuell intentionalitet, viljan att prata om den i intervjuer och vad regissören faktiskt porträtterar i filmerna kan skilja sig ordentligt, så jag lämnar det därhän). Och jag tycker nog att Lee även i sina bättre filmen arbetar med ungefär samma svarta stereotypgalleri i sina filmer som en stor del av den amerikanska filmkåren, bara det att han oftast är smartare och roligare.Men särskilt subversiv eller problematiserande anser jag alltså inte att han är, motbilder är det sista jag skulle kalla hans filmer för. Och för att knyta an till vithetsproblematiken igen så tycker jag nog inte att någon av hans filmer sätter sökljuset direkt på vithet, utan att - precis som Blomqvist artikel - gå den långa omvägen via andra stereotyper än vita. För det är ju tyvärr här nästan alla diskussoner om vithet börjar - i relation till hur de definerar Den Andre. Så länge analyserna görs med de glasögonen så existerar fortfarande inte vitheten som vithet utan enbart som en reflektion i något annat, och det är i mina ögon farligt att enbart föra diskussionerna där.
Richard Dyers redan nämnda bok White var just därför unik när den kom eftersom han
försökte sig på att diskutera vitheten som vithet. Dyer analyserar till exempel hur vita kvinnor framställdes i filmer om den amerikanska södern efter inbördeskriget och varför de 
framställdes just så kulturellt och historiskt.Visst kontrasterar han ibland och diskuterar vithet i relation till, men syftet är att vi skulle se vitheten. Och sanningen är väl den att man - på grund av den maskerande universaliteten - behöver ett prisma för att se och analysera vithet: det kan till exempel vara klass (hur ser vit under/överklass ut i filmen Darling?), kön (hur ser svenska kvinnor ut i såpoperor/hur ser vita medelålders män ut i Sånger från andra våningen?) eller nation (vem har alltid tolkningsföreträde som svensk i valfri film?) som ger ramen. Men i mina ögon är det alltså kontraproduktivt att hela tiden relatera till stereotyper av Den Andre.
Dyer gjorde också ett hästjobb när han visade hur de rent tekniska förutsättningarna i film och fotografi främjade vita personer, och vilka konsekvenser detta hade för vem man lade märke till i filmen och hur. Jag citerar ett paper av mig själv där jag utgått från Dyer:
"Rent tekniskt är det viktigt att skilja den ”glöd” som ser ut att emanera (ini)från kroppen mot att skina eller glänsa, som i att reflektera ljus. För som Dyer påpekar så är sken eller glans reflekterat ljus, och reflekterat ljus innebär svett på huden och köttslighet/ kroppslighet. Dyer exemplifierar den vikt som läggs vid denna konstruktion av kvinnlig hy – som inte reflekterar ljus utan absorberar och återger det – med bland annat reklam för ansiktspuder.
Idealet har inte gått förlorat på respresentationen av svarta eller andra icke-vita kvinnor. Dyer återger två reklambilder ur den svarta tidskriften Ebony från 1973 för olika hudtonskrämer.
Kvinnorna utlovas – i reklamen för hudkrämen Bleach and Glow – ”[…] [a] glowing complexion…it’s your’s…closer than you ever dreamed”. Kort sagt: svarta kvinnor kan närma sig det kvinnliga idealet, vilket är vita kvinnor.Om vi knyter detta till ljussättningsproblematiken så ställs representationsproblemet på sin spets (utifrån vad reflekterat ljus har för ideologiska implikationer). Det behövs mer ljus för att filma svarta än vita; som tidigare har nämnts så reflekterar ”kaukasiska personer” 35 % ljus och en person med mörk hy bara 16 %. Filmapparaten är framställd för att filma vita, ökar man då bara ljuset när man filmar en svart person (det vill säga en svart person eller flera, men inga vita i samma bild) så får man ett hårt reflekterat ljus och inte en mjuk och varm (”naturlig”) glöd eller ett återsken."
Vad Spike Lee - eller i alla fall hans fotograf fram till Malcolm X - skall ha cred för är att de förstod och bearbetade detta (citat fortsätter):
"Ernest R. Dickerson, Spike Lees filmfotograf, beskriver i Dyers bok vikten av att kontrollera varje steg i ljussättningen och valet av filmtyp mer noggrant (något som alltså återigen antyder ”problem”, något avvikande, med att filma icke-vita). Dickerson använder andra, varmare, ljustyper än normalt, en färgkänsligare filmtyp och guld- istället för silverreflektorer."
Intressantare att läsa i en antirasistisk svensk tidning som försöker analysera och definera vithetens mekanismer skulle vara en analys om vithet i svensk film. Visst är det intressant att se hur/om Spike Lee förhåller sig annorlunda till olika amerikanska vita i sina filmer - italienare och irländare (som ofta utgör underklassen i Lees filmer) som ju blev vita först i USA - mot så kallade WASP-typer (som i Lees filmer ofta utgör etablissemanget, dirrarna och de pengahungriga), till exempel.
Men det som verkligen skulle ge verktyg till en svensk antirasistisk kamp är att analysera svenska förhållanden och se hur vitheten ser - eller inte ser - ut i dagens Sverige och i den svenska filmens representationer av den. Vilka får vara vita? Vilka fick vara vita historiskt - hur skildrades till exempel tattare i svensk film samtidigt som folkhemmet växte fram? Vilka får vara svenskar idag och på vilka villkor? Hur skildras dessa personer?
Vilket råkar vara just den avhandling jag skriver på. Så jag får väl sägas tala i egenintresse. Men jag skulle ju inte tillbringa några år av mitt liv med att skriva en bok om jag inte tyckte att frågan var fundamental. Så - innan jag får kritik för att jag kritiserar Mana för att inte göra något de kanske inte hade intentionen att göra (vilket i och för sig vore konstigt för en antirasistisk svensk tidskrift) - jag bör väl vara kritisk när jag ser goda intentioner och intresse som kan och borde gå mycket längre?
