Warner väljer Blu-ray

Nyheten är några dagar gammal, och jag kan i all pappaledighet ha missat att det redan rapporterats om saken i svenska medier, men Warner börjar ge ut alla sina titlar enbart i Blu-ray-format senare i år. Det innebär kanske inte att "kriget" är över än, men det är nog fördel Blu-ray.

UPPDATERING: Tänkte väl att bloggen [en dröjande blick] skulle vara på bollen. Läs mer om saken här.

Director's cut

På en filmfestival härområret råkade jag ut för en Wim Wenders-retrospektiv, där nästan alla filmer visades i director's cut-versioner som sträckte sig över 300 minuter. Hur mycket jag än tycker om fler av hans filmer så led jag med de stackars festivalprogrammerarna som, det framgick rätt tydligt av schemat, hade haft ett jävla sjå. Och eftersom Wim dessutom var på plats (till råga på allt med en fotoutställning ur hans spännande liv - än liftandes i Akira Kurosawas bil på väg till Francis Ford Coppolas vingård, än sippandes örtthé med Bono) kunde de knappast neka honom denna ynnest.

Director's cut i all ära - de kan vara ett sätt att, till sist, få upprättelse för en film som studion har slaktat eller som av olika skäl inte blev som regissören ville. Men det är nu sällan filmerna som historien glömt bort som får uppmärksamhet på grund av en director's cut många år senare, utan filmer som får kultstatus och klipps om i alla oändlighet (läs: Ridiculous Scotts Blade Runner). Och nu görs det ju director's cut-versioner omedelbums, som den fyra minuter längre Zodiac. Snudd på falsk marknadsföring om ni frågar mig.

Men ibland innebär det lite upprättelse i alla fall: som med Charles Burnetts My Brother' s Wedding, där båda versionerna av filmen har slunkit med dvdutgåvan av Killer of Sheep. Även om My Brother's Wedding knappast får särskilt mycket uppmärksamhet i det här fallet så är det ju skönt att Burnett får ge ut en version av filmen som han ville ha den från början. Filmen togs ifrån honom och klipptes sönder för att skyndas ut till någon festival, för att sedan sågas totalt och falla i glömska.

I vilket fall så är det i all director's cut-yra skönt att läsa Bernardo Bertoluccis svar till Criterion på frågan om vilken version av hans film Den siste kejsaren som skulle vara "director approved" på deras fyrdisk-utgåva av filmen (fyra diskar.... vem orkar sitta igenom tre olika dokumentärer om Den siste kejsaren?):

"I would be very pleased to present the theatrical version for The Last Emperor, but I'm perplexed on presenting the director's cut, because I wouldn't know what else to say about a version that in my opinion is not much different from the other one, just a little bit more boring (as very often the director's cut can be). That's my sincere feeling."

(Läs hela inlägget på Criterions blogg On Five där de också menar att många director's cut versioner på senare år är längre versioner som klippts för att delas upp och sändas som tv-serier).

För den som inte har lust att sitta igenom ens 170 minuter Bertoluccikejsare släpper Criterion under våren en rad andra intressanta titlar. Just nu ser jag mest fram emot Lindsay Andersons This Sporting Life från 1963 och Alberto Lattuadas Maffioso från 1961.Och Ang Lees Ice Storm är ju trevlig förstås (särskilt som den släpps ungefär samtidigt som manusförfattaren James Schamus kommer till Stockholm i mars).

Omslaget till Ice Storm är dessutom alldeles fantastiskt snyggt.

Ratatouille

Först nu - flera dagar in på det nya året - lyckas jag se Ratatouille och konstatera att det är en av 2007 år bästa filmer. Utsökta animationer (såklart), men också en underbar liten historia byggd på det genialiskt enkla motsatsförhållandet råttor och gourmetmat. Ett upplägg som gjort för fantastiska skämt, helt enkelt. Filmen är tveklöst Brad Birds mästerverk. Förresten: ni som inte har sett hans film Järnjätten från 1999 bör genast leta upp den; Warner Bros. visste inte vad de skulle göra av filmen vilket är deras förlust, och Bird gick vidare till storheter på Pixar.

Naturligtvis smälter ett kritikerhjärta för en karaktär som matkritikern Anton Ego, en negativ typ - som lyckligast när han får skriva en rejäl sågning. Madeleinekakascenen, när en maträtt träffar precis rätt och för honom till barndomen, är simply underbar. Även om man som kritiker alltid vill gå in i en salong med öppet sinne är det dessa ögonblick som är de vackraste - när man precis som Anton Ego tappar pennan och gapande virvlar in i duken.

Zapomenuté transporty

En av mina bästa vänner, Lukáš Přibyl, avslutade i höstas en mer än tio år lång dokumentärfilmsinspelning om okända arbets- och förintelseläger under andra världskriget. När jag lärde känna Lukáš var han i startgroparna för vad som först skulle bli en bok, sedan en normallång dokumentärfilm för tv. Nu är filmen, eller filmerna - fyra delar gånger 90 minuter - färdig. Den första delen av Zapomenuté transporty (Glömda transporter) hade premiär i Prag i slutet av november och fick strålande kritik i medierna (även här och här). Artiklarna är på tjeckiska, men det står bland mycket annat att det är en av de bästa dokumentärfilmer om Förintelsen som har gjorts - och konkurrensen är rätt hård om man säger så.

Zapomenuté transporty handlar om mindre kända läger på platser som Salaspils, Kaiserwald, Jagala, Ereda och Sawin i Baltikum, Vitryssland och östra Polen. Extremt få överlevare har tidigare berättat om livet i dessa läger, och om vissa av dem har vi sedan tidigare inga som helst vittensmål. Delvis för att personerna tillbringade sina liv långt bakom jänridån, men också för att det helt enkelt var försvinnande få som överlevde. Lukáš farfar var en av dessa; han lyckades fly från ett av nazisternas tidiga experimentläger, där de prövade vilken metod av mördande som var mest effektiv. Sakta, sakta hittade Lukáš andra överlevare, for runt och övertalade dem att prata. Sedan tog han fram kameran, varpå många vägrade prata igen och han fick börja om processen på nytt.

Så länge jag har känt honom har Lukáš kommit hem från gudsförgätna platser med lika spännande som fruktansvärda berättelser; han har investerat alla sina egna pengar, jagat och bråkat med finansiärer - och vägrat kompromissa en tum när han insåg att materialet skulle växa honom över huvudet, eller i alla fall över 52-minutersformatet. (En bakomfilm om alla turer skulle vara minst lika intressant, bara genom att vara i periferin har jag fått träffa mängder av fascinerande folk med livsöden som får det mesta att blekna). Dokumentären är saklig och gripande: allt är filmat på de olika platserna, överlevarna berättar - berättelser som ofta är illustrerade av Lukáš mödosamt framgrävda arkvibilder.

Nu gör Zapomenuté transporty festivalrundan och visas snart på tjeckisk tv, och jag hoppas någon vaken person på Svt köper in den.

I'm Not There - soundtracket

Väldigt skönt att någon skrev det här så jag slapp göra det. (Dessutom, väldigt skönt att denne någon är alltid lika läsvärde Staffan B.) Jag tycker inte om Bob Dylan-covers. De är ofta helt vedervärdiga eftersom det finns en magi mellan Dylans röst och hans känsla för och sätt att sjunga mot rytmen i låtarna som är oefterhärmlig. (I synnerhet är den svår att fånga för vita indimusiker som sjunger på ett helt annat sätt, och säkerligen är detta ännu ett tecken på att Dylan har lärt sig allt viktigt om sång från svarta blues och soul-sångare).

Fast det går faktiskt att göra Dylancovers men skall man ge sig på gubbens låtar är nyckelordet respektlöshet. Jag ordnade för vad som känns som en herrans massa år sedan (tre-fyra tror jag) en hyllningskväll till Bob på Kägelbanan med en massa svenska indieartister och en gammal punkare. Kajsa Grytt gjorde Ballad of a Thin Man, First Floor Power spelade Most Likely You Go Your Way, Laakso-Markus spelade något, men jag minns inte vad (kanske Simple Twist of Fate?), Goran Kajfes trumpetade, och det var flera som jag inte kommer på nu. (Jo, jag old-school-googlade, det vill säga letade fram en flyer i min garderob - se listan längst ner). De flesta valde att tolka Dylan på ett helt nytt sätt - som förmodligen inte tilltalade alla Dylanseniorerna i publiken - och det var jävligt spännande.


Bäst av alla var husbandet The Chrysler som gjorde om storm und drang-låten Changing of the Guards (som öppnar skivan Street Legal) till en magnifik ballad sjungen som en duett av de båda sångarna. Låten finns inte på nätet, men den ligger på bandets EP First Blood.

Men ja, I'm Not There-soundracket är tämligen meningslöst (så när som på Bobs egen I'm Not There). Tur att inte filmen är det.

- - - - - - -

* Kajsa Grytt
* Mattias Hellberg
* Goran Kajfes
* Granada
* Love Olzon
* Karl-Jonas Winqvist och Jenny Wilson (First Floor Power)
* Twiggy Pop (Doktor Kosmos)
* Markus Krunegård (Laakso)
* Anna Maria Wenäläinen (Moder Jords Massiva, The Killers)
* Jonas Matthiason (Stackars Laika, Naked Ape)
* Svante Karlsson
* Eyolf Østrem
* The Chrysler

Konsten att marknadsföra film

I en artikel i decembernumret av Film Comment sågar Amy Taubin Mumblecorerörelsen. Det intressanta ligger inte i Taubins genomgång av de olika regissörerna, även om det är bra läsning: hon kritiserar på ett mycket underhållande vis och med rätta Joe Swanberg (som var i Stockholm med Hannah Takes the Stairs) och hyllar rättvist Aaron Katz för Dance Party USA och Quiet City. (Daddy-mumblecore, Andrew Bujalski, har hon redan öst beröm över i andra sammanhang.)

Men det är Taubins diskussion om vad mumblecore är - "rörelsens" avgränsningar och hur den uppstod - som berör viktiga frågor om hur man skall marknadsföra (lågbudget)film idag.

Taubin tycks allmänt arg på att ett gäng filmer som inte hänger ihop så mycket mer än på grund av det dåliga ljudet - det menar hon är en plåga i alla lågbudgetrullar. Hon kritiserar att det överhuvudtaget finns en term som mumblecore, vilket hon ser som en marknadsföringsploj av (framförallt) Austins South By Southwest-festival där termen först användes.

Sant, men där missar hon också lite av poängen, som öppnar för den intressanta frågeställning hon i sin ilska bara gluttar på. För mumblecorefilmerna är bara en liten skärva av de allt fler filmer som görs med minimal budget i kompisgäng. (Läs min essä till Stockholms filmfestival i ämnet här.) Taubin menar att det alltså inte gör mublecore till något särskilt, medans jag i detta ser just mumblecoretermens styrka. För vad man än tycker om filmerna så måste man ju som filmälskare bli glad när ett samlingsnamn uppfunnet av en ljudkille på en krog gör att fler människor - särskilt sådana som annars aldrig skulle sätta sin fot på en lågbudgetfilm - går och ser dessa. Taubin refererar till ett samtal med biografen IFC i New York, som visade mumblecorefilmerna i en serie de kallade för The New Talkies: Generation DIY. De menar att fler såg filmerna tack vare namnet och den hajp som skapades (en stort uppslagen artikel i New York Times, bevakning i Rolling Stone och så vidare). Detta tycks inte skänka Taubin någon glädje.

Taubin kopplar filmerna bakåt till tidigare indiefilmer (som inte hade något flashigt samlingsnamn), både 1980-talets indierullar, men främst filmer som Richard Linklaters Slacker , men missar i detta skillnaden mellan då och nu. Idag, och i framtiden, med de allt fler filmer som görs med en liten budget kommer behovet av dessa förenande samlingsnamn behövas för att locka publik. Filmfestivaler som SXSW skall kurera filmer och regissörer på det här viset, sedan kan Taubin kalla det för ploj om hon vill. I bästa fall erbjuder kurerandet intelligenta sammanhang och fertila kopplingar, i sämsta fall är det bara tomma ord (vilket väl är vad Taubin säger om mumblecore). Kritikerns jobb är att peka ut vilket och inte låta sig förföras alltför mycket.

Jag skulle nog påstå att skillnaden mellan historiska samlingstermer - som Nya Vågen - och en term som mumblecore ligger just i marknadsföringsbehovet. Delvis föddes behovet när filmfestivalfältet förändrades; förr skickade olika länder filmer till en festival som Cannes - som ett simlag till en olympiad - men detta ändrades när festivalernas status ökade, och dessa de facto blev kuratorer och valde ut filmer. (De flesta festivaler med självaktning har ju ett årligt tema - främlingsskap, migration, våld eller vad det nu kan vara). Och ett sätt att få in en eller flera filmer var naturligtvis att hajpa dem. En person som de senaste decennierna varit suverän på att utnyttja detta är Lars von Trier - Dogme 95 är det bästa marknadsföringstricket ett litet lands filmindustri hade kunnat hoppas på.

Visst kommer det alltid att göras skräp även inom ramarna för ett coolt brand name. Och man måste som kritiker se igenom sådan hajp. Men det kan också vara fruktbart och jag önskar att tänket var något som fanns i Sverige. (Var inne på liknande spår här). En kombination av New Danish Screen och New Swedish Talkies (så skulle Charlotta Denward kanske få sin svenska Agnès Jaoui). För en rörelse, med avgäransande regler som DOGMA, är ju något kreativt - själva gränsen, ramen, är en miljö innanför vilken det är utmanande och kreativt att vistas.

Med ett ball namn och ett par filmer som i alla fall marknadförs som sammanhängande skulle Cannes vara bra mycket mer intresserade av andra svenskar än kortfilmare och Roy Andersson, det är jag säker på.

- - - -

PS
Taubins bästa kritik av mumblecore är diskussionen om varför en film som So Yong Kims In Between Days från 2006 (har inget med The Cure att göra - det är en underbar liten film som visades i Berlin för ett par år sedan, tror Stockholms filmfest tackade nej till den men det finns en importdvd) inte räknas som mumblecore och räknar upp likheterna: "DIY production, a protagonist whose problems with language and communication frustrate her desire for a romantic relationship" och drar slutsatsen att eftersom regissören är en kvinnlig amerikansk regissör av koreanskt ursprung, och huvudpersonen är en koransk tjej, så är inte filmen "mumblecore". Det skulle filmen naturligtvis kunna vara om någon festivalprogrammerare hade haft lite större cojones. Här pekar Taubin på det som främst kopplar ihop mumblecorefilmerna - att de både till tema och upphovspersoner handlar om ett rätt homogent gäng av vita killar i 20-30-års åldern. Filmern rör sig också, nästan uteslutande, om ett slags kringdrivande i åldern efter skolan och innan seriösa jobb, en tidslucka som existerar mest för en urban medelklass, och som blivit allt större på senare år.

Herregud!

Så här mycket har jag inte skrattat offentligt på mycket mycket mycket längre. När jag kom till stycket om kindpussande drottningar trodde antagligen omgivningen här på kaféet att jag höll på att kvävas. Go Kjell Häglund! Go!

(Angående mitt eget bloggande - jag är pappaledig. Så det blir lite mindre av den varan under våren, men jag lovar att publicera några längre saker snart).