Director's cut

På en filmfestival härområret råkade jag ut för en Wim Wenders-retrospektiv, där nästan alla filmer visades i director's cut-versioner som sträckte sig över 300 minuter. Hur mycket jag än tycker om fler av hans filmer så led jag med de stackars festivalprogrammerarna som, det framgick rätt tydligt av schemat, hade haft ett jävla sjå. Och eftersom Wim dessutom var på plats (till råga på allt med en fotoutställning ur hans spännande liv - än liftandes i Akira Kurosawas bil på väg till Francis Ford Coppolas vingård, än sippandes örtthé med Bono) kunde de knappast neka honom denna ynnest.

Director's cut i all ära - de kan vara ett sätt att, till sist, få upprättelse för en film som studion har slaktat eller som av olika skäl inte blev som regissören ville. Men det är nu sällan filmerna som historien glömt bort som får uppmärksamhet på grund av en director's cut många år senare, utan filmer som får kultstatus och klipps om i alla oändlighet (läs: Ridiculous Scotts Blade Runner). Och nu görs det ju director's cut-versioner omedelbums, som den fyra minuter längre Zodiac. Snudd på falsk marknadsföring om ni frågar mig.

Men ibland innebär det lite upprättelse i alla fall: som med Charles Burnetts My Brother' s Wedding, där båda versionerna av filmen har slunkit med dvdutgåvan av Killer of Sheep. Även om My Brother's Wedding knappast får särskilt mycket uppmärksamhet i det här fallet så är det ju skönt att Burnett får ge ut en version av filmen som han ville ha den från början. Filmen togs ifrån honom och klipptes sönder för att skyndas ut till någon festival, för att sedan sågas totalt och falla i glömska.

I vilket fall så är det i all director's cut-yra skönt att läsa Bernardo Bertoluccis svar till Criterion på frågan om vilken version av hans film Den siste kejsaren som skulle vara "director approved" på deras fyrdisk-utgåva av filmen (fyra diskar.... vem orkar sitta igenom tre olika dokumentärer om Den siste kejsaren?):

"I would be very pleased to present the theatrical version for The Last Emperor, but I'm perplexed on presenting the director's cut, because I wouldn't know what else to say about a version that in my opinion is not much different from the other one, just a little bit more boring (as very often the director's cut can be). That's my sincere feeling."

(Läs hela inlägget på Criterions blogg On Five där de också menar att många director's cut versioner på senare år är längre versioner som klippts för att delas upp och sändas som tv-serier).

För den som inte har lust att sitta igenom ens 170 minuter Bertoluccikejsare släpper Criterion under våren en rad andra intressanta titlar. Just nu ser jag mest fram emot Lindsay Andersons This Sporting Life från 1963 och Alberto Lattuadas Maffioso från 1961.Och Ang Lees Ice Storm är ju trevlig förstås (särskilt som den släpps ungefär samtidigt som manusförfattaren James Schamus kommer till Stockholm i mars).

Omslaget till Ice Storm är dessutom alldeles fantastiskt snyggt.