hynek

torsdag 24 februari 2011

Greatest hits and greatest misses

Guardian rapporterar om ryktena kring vilka filmer som kommer att tävla i Cannes. Idel ädel palmadel får man väl säga.

Från samma filmsidor kommer en intressant artikel om hur det brukar gå när skådespelare och andra kändisar sätter in annonser i tidningar för sin egen sak - med anledning av Melissa Leos kampanj inför Oscargalan.

torsdag 17 februari 2011

Sanctum 3D

Nedredigerad version av recensionen i SvD.

Och liten förevisning om de stadier en text går igenom på en timme med eller utan ens hand på grund av utrymmesförändringar

Såg ut såhär:

»Att det modernaste av medier gärna begapar naturens transcendenta upphöjdhet kan ses som en paradox: människan litenhet bankas in av en apparat som bevisar hennes storhet.

De tidiga filmsnuttarna handlingslösa bilder på avgrundsdjupa raviner hängde med i äventyrsfilmerna, som tog oss till exotiska platser vi inte kunde besöka. Sanctum – det senaste James Cameron-producerade 3D-spektaklet – är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett grottsystem i Papua Nya Guinea. Men det som håller för en naturfilm på tio minuter blir ett tvåtimmarsdrama om en expedition som fastnar i ett oväder.

Och ju nyare teknik, desto längre bak vrids tydligen värderingarna. Överlevarna här är männen som förkastat samhället; de som barmhärtighetsmördar och skyr huslån i samma axelryckning. Kvinnorna är onödigt bagage och infödingarna tittar nakna mot himlen och skakar på huvudet.

Budskapet om att det finns något bättre i det diffust förmoderna, symboliserat av den besjälade naturen, hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk! – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«

Efter att första ha sett ut såhär och sedan kapats:

»Det har funnits en paradox i filmmediet sedan födseln: detta det mest moderna av medier lät folk gapa över det mest sublima – naturens transcendenta upphöjdhet. Människan litenhet bankades in i henne med hjälp av en apparat som faktiskt bevisade hennes storhet.

Till en början filmades en enorm ravin eller ett berg i ett par minuter, rakt upp och ner. Upplevelsetörsten hängde sedan med in i äventyrsfilmer som tog oss på resor till exotiska platser vi inte själva kunde besöka; James Bond-serien har väl snart avklarat varje ögrupp, öken, djungel och vattenfall som står att finna.

Det senaste James Cameron-producerade spektaklet i 3D är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett enormt grottsystem i Papau Nya Guinea. Sanctum hade blivit en fin tiominutersfilm på Cosmonova men regissören Alister Grierson har – tillsammans med en grupp skådespelare mest kända för att spela biroller i superhjältefilmer – snickrat ihop ett tvåtimmarsdrama om en dykarexpedition som fastnar i grottan under ett oväder. Det är svårt att veta vad som är värst: att djupbilden gör skådespeleriet ännu sämre, eller att ingen bryr sig om ett manus för att de har 3D.

Sanctum bevisar att ju nyare tekniken blir, desto längre bak vrids värderingarna. Överlevarna är männen som förkastat samhället och bär tänder från vilda djur runt halsen; de som skyr huslån och barmhärtighetsmördar med samma axelryckning. Kvinnorna ska vi inte tala om, och infödingarna tittar i sin nakenhet mot himlen och skakar vist på huvudet.

Här ska vi alltså, liksom en gång romantikerna, stå inför naturen och känna oss små och ursprungliga. Gärna lite småreligiösa. Budskapet hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk och människor belysta bakifrån – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«