Och liten förevisning om de stadier en text går igenom på en timme med eller utan ens hand på grund av utrymmesförändringar
Såg ut såhär:
»Att det modernaste av medier gärna begapar naturens transcendenta upphöjdhet kan ses som en paradox: människan litenhet bankas in av en apparat som bevisar hennes storhet.
De tidiga filmsnuttarna handlingslösa bilder på avgrundsdjupa raviner hängde med i äventyrsfilmerna, som tog oss till exotiska platser vi inte kunde besöka. Sanctum – det senaste James Cameron-producerade 3D-spektaklet – är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett grottsystem i Papua Nya Guinea. Men det som håller för en naturfilm på tio minuter blir ett tvåtimmarsdrama om en expedition som fastnar i ett oväder.
Och ju nyare teknik, desto längre bak vrids tydligen värderingarna. Överlevarna här är männen som förkastat samhället; de som barmhärtighetsmördar och skyr huslån i samma axelryckning. Kvinnorna är onödigt bagage och infödingarna tittar nakna mot himlen och skakar på huvudet.
Budskapet om att det finns något bättre i det diffust förmoderna, symboliserat av den besjälade naturen, hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk! – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«
Efter att första ha sett ut såhär och sedan kapats:
»Det har funnits en paradox i filmmediet sedan födseln: detta det mest moderna av medier lät folk gapa över det mest sublima – naturens transcendenta upphöjdhet. Människan litenhet bankades in i henne med hjälp av en apparat som faktiskt bevisade hennes storhet.
Till en början filmades en enorm ravin eller ett berg i ett par minuter, rakt upp och ner. Upplevelsetörsten hängde sedan med in i äventyrsfilmer som tog oss på resor till exotiska platser vi inte själva kunde besöka; James Bond-serien har väl snart avklarat varje ögrupp, öken, djungel och vattenfall som står att finna.
Det senaste James Cameron-producerade spektaklet i 3D är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett enormt grottsystem i Papau Nya Guinea. Sanctum hade blivit en fin tiominutersfilm på Cosmonova men regissören Alister Grierson har – tillsammans med en grupp skådespelare mest kända för att spela biroller i superhjältefilmer – snickrat ihop ett tvåtimmarsdrama om en dykarexpedition som fastnar i grottan under ett oväder. Det är svårt att veta vad som är värst: att djupbilden gör skådespeleriet ännu sämre, eller att ingen bryr sig om ett manus för att de har 3D.
Sanctum bevisar att ju nyare tekniken blir, desto längre bak vrids värderingarna. Överlevarna är männen som förkastat samhället och bär tänder från vilda djur runt halsen; de som skyr huslån och barmhärtighetsmördar med samma axelryckning. Kvinnorna ska vi inte tala om, och infödingarna tittar i sin nakenhet mot himlen och skakar vist på huvudet.
Här ska vi alltså, liksom en gång romantikerna, stå inför naturen och känna oss små och ursprungliga. Gärna lite småreligiösa. Budskapet hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk och människor belysta bakifrån – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«
6 kommentarer:
Intressant, men jag är ändå pepp på Herzogs 3D-rulle: http://www.youtube.com/watch?v=oZFP5HfJPTY
Det är förstås oerhört fascinerande att även Werner ger sig på grottor i 3D. Men något säger mig att vi släpper det avgrundsvidriga dramat och de skrämmande värderingarna som Cameron och hans b-regissör tvingat in i Sanctum. Och det är förstås tvång att vara pepp på allt Herzog gör!
Har inte sett filmen och vill det inte heller -- jag är fullt övertygad om dens gräslighet.
Eloge för poängen om civilisationen.
Vad jag egentligen ville säga, var att det var intressant att se de tre versionerna av texten. Det påminde mig om Hemingway och hur hans litterära språk bottnade i journalistisk shorthand -- inte av stilistiska utan rent ekonomiska skäl (det var onödigt dyrt att kabla in en massa adjektiv och pronomina).
På så sätt har journalistik och poesi nåt gemensamt: den ständiga frågan om vad i en text som kan kapas bort utan förlust. Kan det till och med bli bättre?
Vad tycker du själv om versionerna av din text? Du antyder att din hand inte ligger bak dem alla...?
Kan rekommendera att du läser dessa två texter på Roger Eberts blogg. Väldigt matigt men intressant om 3D. Vore spännande om du kunde kommentera, har inte sett någon liknande diskussion i Sverige (kanske för att jag inte letat så noggrant):
http://blogs.suntimes.com/ebert/2011/01/post_4.html
http://blogs.suntimes.com/ebert/2011/01/more_than_ever_the_future_of_f.html
Eyolf: Naturligtvis. Jag tycker själv att det är oerhört intressant och sparar alltid alla versioner av en text. Personligen tycker jag att det var först när jag fick börja arbeta med allt snävare textlängder som jag lärde mig att skriva - även i det längre formatet.
För att ta denna film som ett exempel. För det mesta har man när man går för att recensera en film ett hum om hur långt utrymme texten får. Det påverkar hur man tänker. Också. Jag satte mig och skrev 2000 tecken (trots att jag trodde 1000) för att jag såg ett intressant resonemang. Redaktören sa att det var tvunget att bli 1000. Jag lämnade 1100, vilket brukar gå - och tycker jag fick in resonemanget, kanske tom bättre (men missade något jag tycker man alltid ska ha med i en filmrecension: något om filmens form). Men tydligen fungerade inte längden i sista stund. Jag brukar propsa på att få göra alla redigeringar själv, för att undvika rumphuggeri och missförstånd. I den text som finns i tidningen och på webben tycker jag personligen att det är synd att inledningen fokuserar på 3D-film. Jag ville ha en utveckling från hur detta alltid varit en del av filmmediet.
Så ja: det kan vara väldigt lustfyllt och en utmaning att skära. För det mesta lättare än att få 1000 extra tecken tilldela sitt utrymme i sista stund.
Jonas: Jag har inte följt debatten så noga, men tänkte ta tag i det. Återkommer definitivt i frågan.
Skicka en kommentar