True Grit var en besvikelse av flera anledningar. I grund och botten tror jag att bröderna Coen helt enkelt blev överväldigade av att de hittade ett grundmaterial som var så "coenskt" och så lutade de sig tryggt tillbaka.
I alla hast (för jag har lite brått):
Ingen karaktär utom möjligen flickan är en hel person, utan mer en uppsättning manér. Detta från regissörer som i nästan alla sina filmer - utom vedervärdiga Burn after reading - skapat karaktärer MED manér på allra bästa vis. Och denna den enda karaktären i filmen, flickan, sätts liksom på undantag när Matt Damons comic relief-texas ranger och Bridges muttrande sheriff ska få sitt sagt mellan varandra.
Det är segt och långtråkigt och tyvärr vid flera tillfällen släpphänt: skjuta kakor i luften-scenen innehåller t ex ett meningslöst kakskjuteri för mycket.
Det fanns en sak jag gillade i filmen; inledningen vackra långsamma inåkning mot en livlös kropp som sakta täcks av snö, som i ett barns skakglob.
Min beskvikelse handlar om att detta är regissörer som när de är som bästa - på senare år No Country... och framförallt underbara A Serious man - säger något om människan och hennes villkor genom en nihilism. Och, om vi tar dessa filmer som exempel, en nihilism som går från Cormac McCarthy till judiska skrönor. Och så denna film som... tja, är en riktigt bra historia kastad på brasan. Sorry, jag kommer säkert på något mer intelligent så småningom, men nu är det dags att sticka.
"Hyperintressant" om Centraleuropas historia och nutid säger recensionerna - och det är korrekt. Min senaste bok, publicerad på Kaunitz-Olsson 2023, är historien om två mord. Och en reportageresa genom Slovakien som förklarar den alltför ofta mörka utvecklingen i dagens Centraleuropa.
Frilansande journalist och kritiker som har haft uppdrag för bland andra Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Idag främst i spalterna på Expressen Kultur och GP Kultur där jag är filmkritiker. Har varit redaktör för Bergmans Video i SVT, regissör för långfilmsdokumentären Trespassing Bergman. Fil dr i filmvetenskap vid Stockholms universitet, disputerade hösten 2011 med avhandlingen "Vithet i svensk spelfilm 1989-2010" (Filmkonst, 2011). För mer bokproduktion, se nedan.
Grönsakshandlaren : nation, rasism, revolution och rättighetsutmaningar. Publicerad 2021 (Atlas)
Camera Futura
Camera Futura : när filmen föreställde sig framtiden, publicerad 2021 /Timbro)
Ex: Migrationsmemoar 1977 - 2018
Kritikerrosad essäsamling om migration, integration, språk, Sverige och Europa
Oanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna
Romernas historia i Tjeckoslovakien är en berättelse om hur rasismen går som röd tråd genom ett sekel av nazism, kommunism och nationalistisk demokrati. En ovärderlig bok för den som vill förstå xenofobins rötter och mekanismer i Centraleuropa.
Bergman's Video
Redaktör, upphovsman och reporter på tv-serien Bergmans Video (SVT höst 2012) regissör för långfilmsversionen (vår 2013). Med Jane Magnusson & Fatima Varhos
2 kommentarer:
När då?
Borde kanske ha skrivit kommer on request.
True Grit var en besvikelse av flera anledningar. I grund och botten tror jag att bröderna Coen helt enkelt blev överväldigade av att de hittade ett grundmaterial som var så "coenskt" och så lutade de sig tryggt tillbaka.
I alla hast (för jag har lite brått):
Ingen karaktär utom möjligen flickan är en hel person, utan mer en uppsättning manér. Detta från regissörer som i nästan alla sina filmer - utom vedervärdiga Burn after reading - skapat karaktärer MED manér på allra bästa vis. Och denna den enda karaktären i filmen, flickan, sätts liksom på undantag när Matt Damons comic relief-texas ranger och Bridges muttrande sheriff ska få sitt sagt mellan varandra.
Det är segt och långtråkigt och tyvärr vid flera tillfällen släpphänt: skjuta kakor i luften-scenen innehåller t ex ett meningslöst kakskjuteri för mycket.
Det fanns en sak jag gillade i filmen; inledningen vackra långsamma inåkning mot en livlös kropp som sakta täcks av snö, som i ett barns skakglob.
Min beskvikelse handlar om att detta är regissörer som när de är som bästa - på senare år No Country... och framförallt underbara A Serious man - säger något om människan och hennes villkor genom en nihilism. Och, om vi tar dessa filmer som exempel, en nihilism som går från Cormac McCarthy till judiska skrönor. Och så denna film som... tja, är en riktigt bra historia kastad på brasan. Sorry, jag kommer säkert på något mer intelligent så småningom, men nu är det dags att sticka.
Skicka en kommentar