»I´ve seen a lot of sickness in my life, superintendent, but I have never seen the kind you can cure in one day.«
Med de raderna - yttrade av en svart doktor, bror till filmens mordoffer - slutar Basil Deardens
Sapphire från 1959.
De skulle kunna stå som kommentar till påståendet som »Morden i Midsomer«-producenten Brian True-May
kom med häromveckan, om att hans tv-serie var »the last bastion of Englishness« och att det därför inte skulle fungera att ha icke-vita i serien. Det har kommenterats
bra på sina håll, men frågeställningen dök upp igen när jag såg
Sapphire. Filmen, som utspelar sig London med förorter, handlar om hur en vit flicka har blivit mördad - fast det visar sig att hon »egentligen var färgad«.
De två konstaplarna som sätts att lösa mordet är racist-cop och not-so-racist-cop, och jag antar att de ska föreställa någon slags polemik som fanns i det brittiska samhället. För
Sapphire är ett enda långt förhandlande. Ibland klumpigt. Och ibland, för sin tid (och om man jämför med True-Mays uttalande femtio år senare) rätt progressivt. Snutarna undersöker vit brittisk medelklass och de hittar svarta överklassindivider, liksom jazzkatter på heta klubbar i Shepherd's Bush, boendes i råtthål.
Metoden, att följa en kvinna som kunde passera som vit, och att förhöra de misstänkta om när de »förstod att hon egentligen var färgad«, eller hur den icke-vita communityn reagerade på att hon lämnade dem när hon förstod att hon kunde passera - är bra och avslöjande. Den lånar sig också till filmens kanske mest rasistiska scen, när en nattklubbsägare på frågan om de vita flickorna på den svarta klubben säger:
»Oh, lily-skins? No matter how fair the skin, they can´t hide that swing«. Klipp till vita flickor - zoom på läppar och hår - och »once they hear the beat of the bongo...« - klipp till välsvarvade ben som inte kan hålla still, och svarta män med
till synes vita flickor.
Konstaplarnas ögonbryn höjs.
Midsomer-producentens drömscen kommer när snutarna kör genom den helvita trygga medelklassförorten, till The International Club. Genom dörren hörs vagt jazzblås. Där inne: ett rum fyllt till brädden av svarta, asiater, indier. Det är turbaner och breda skjortslag för hela slanten. Och duktiga pianister på det
Detta är då den
goda klubben, multikulturen som smältdegel, där kulturerna berikar varandra med musikaliska eller yttre attribut. Men isolerat, utan fläckande effekt på det vita samhället utanför - »det internationella« är inlåst i ett hus. Medan Tulip club, den förra, är ett syndens näste, där svarta heter saker som Horace Big Cigar eller Johnny Tiger, där ögonvitor rullar mot taket när bongotrumman får sitt extra beat - vit kvinnohud dansar i extas med svarta män (syndigt tills det visar sig att de är »lika på insidan«). Och där de spiller ut på gatan i de omgivande slumkvarteren, som en sjukdom.
För sin tid är Deardens film ändå ett ambitiöst, då radikalt, försök att skildra det alltmer multietniska England, och hur det såg ut i olika klasskikt. (Filmen blev lika prisad som kritiserad, och de följande åren blev landets film mer eller mindre kritvit igen). Och kanske är den främst ett sätt att skala bort relationen mellan värderingar och hudfärg.
För det är här skon klämmer: det är ju just detta som spökar i True-Mays uttalande, och i hans serie; att det finns en koppling mellan den anakronistiska, antaget tidlösa, vita bubblan och någon slags »engelskhet« - och alla de föreställningar som är kopplade till denna.
Och jag tror, dessvärre, att många regissörer, producenter och rollbesättare gör sig skyldiga till detsamma i det lilla - i England liksom här i Sverige. Icke-vita? Ja, gärna om de kopplas till förorten och dess problematik, till kriminalitet, till hedersvåld eller till en urban
coolness. Eller som en enstaka statist i bakgrunden, för att ge det multikulturella bruset.
Men man kan inte enkelt stoppa in dem okommenterat i den vanliga medelklassförorten, bland SUVar, Rot och Rut. (Här hemma har det väl bara gjorts en lång spelfilm om att passera,
Ciao Bella, där iraniern blir italienare, samt eventuellt kortfilmen
Elixir). Vi är fortfarande - utom i Josef Fares värld och i Baker Karims mycket underskattade »Familjen Babajou«, fast den handlar om en annan tid - långt ifrån en svart familj i samtida
Patrik 1,5-miljö.
Kort uttryckt; sett till den demografi som befolkas svensk film, relaterat till hur befolkningssammansättningen faktiskt ser ut, så har vi inte kommit så fasligt långt från föreställningen om att zigenare bryter upp golvbrädorna och odlar potatis.
I England finns dock en annan aspekt av det hela, den svidande problematiken av att ha varit en kolonialmakt, som förlorade ett imperium. Där det fortfarande finns en slags dröm om den här vita bubblan, att dess membran är något som håller borta samtidskonflikter, eroderande klassamhälle, och allt vad det nu är - skyllt på »etniska konflikter«. Horderna, barbarerna, tränger in från ett brittisk misslyckande.
Men jag tror att samma dröm finns i Sverige, om en annan tid, ett annat samhälle - kanske välfärdssamhället som nu är väck. Kopplat till forna goda ideal, kopplat till internationell kamp för antirasism; men också kopplat till ett samhälle som då var snövitt.
Förutsättningarna är annorlunda i Sverige, med sin så väsensskilda historia; det vita svenska idealiseras - det dras undermedvetet kopplingar mellan den vita byn och svenskheten - eller ibland så stängs de felaktiga vita, de med sina rasistiska, våldsamma tendenser, in i andra vita bubblor, utanför medelklassens korrekthet; de som aldrig skulle rösta på Sverigedemokraterna - som i aktuella
Odjuret.
Det är likväl bubblor, det är likväl föreställningar kopplade till det som anses vara korrekt svenskt. Och det är väldigt, väldigt vitt - men en enstaka ö av något annat. För som öar är det inte hotfullt.
Men som konstapel icke-rasist säger till konstapel rasist i
Sapphire, när den senare kommenterat ett sjabbigt område och kriminaliteten i samhället med att den skulle vara lättare att lösa utan alla dessa svarta:
»Yes. And hooligans club old ladies. If you take away the old ladies, you don´t have a problem«.
