Har i sociala medier och på andra sätt fått debattera Sven-Harrys konsthall på grund av föregående inlägg. Ett förtydligande, eller en bakgrund, kan således vara på sin plats. Saxat från Det sociala nätverket:
»Hej X. Nu handlade ju inte mitt blogginlägg om Sven-Harrys konstmuseum, egentligen. Det hade den vanliga lite nördiga filmingången, där jag funderade lite kring på vilket sätt de personerna främjar filmkonsten. Och det fick sin lilla slagsida eftersom jag tycker rätt illa om den foto- och filmkonst den ene av dessa står för.
Ingenstans finns det en kritik av privata konsthallar (att jag inte tycker huset rent estetiskt förgyller Stockholm hör knappast hit... Man börjar vänja sig, och han bidrar i alla fall med en del bostäder till skillnad från vidrigheter som Stockholm Waterfront). Tvärtom: jag har inga problem med privata konsthallar. Vad jag däremot har problem med (vilket är en slutsats jag delar med [Clemens] Poellingers artikel) är när dessa ersätter en genomtänkt kulturpolitik.
Vi har en politik som betonar det privata mecenatandets nödvändighet, istället för långsiktiga offentliga satsningar på konst och kultur - där det som inte är populärt eller samlat av rika människor också kan visas, spelas, växa under lång tid. Det kan vara vid sidan av dessa privata konsthallar, eller kanske politiker som kunde föra en diskussion med de olika finanspersoner som bygger flertalet konsthallar, om det inte för konstens skulle kunde varit vettigare att gå ihop om projekten. (Det är ju ofta så, att finanspersonerna som bygger husen betonar att konsten ska få leva vidare efter dem - att det inte är vanity-projects).
Jag kan också tycka att de som är satta att bevaka konsten idag borde betona avsaknaden av denna politik i övrigt, oftare och mer ingående - och inte som en fotnot till en kritik av de privata projekten.
Jag vill hemskt gärna leva i en värld där man kan ha och se både och.«
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar