Om filminstitutets chefer kan man numera inte riktigt uttala sig när de anställs. Kanske inte ens när de avgår; ingen tror väl på allvar att Cissi Elwin Frenkel är ansvarig för så särskilt mycket av det som hänt i filmpolitiken/på SFI. (Utom Erik Helmerson, som uppfann något han kallade för Elwin-doktrinen och förstås hade helt fel. Grattis till ledarskribentjobbet på DN förresten, tryggt att veta att de enbart plockar analytiska spjutspetsar.)
Det hör ju till saken att skulle det finnas något att diskutera - då hade SFI rekryterat någon från filmkulturhållet (eller bara ur kultursfären) och då hade det kanske funnits tidigare strategier, debattinlägg i frågan. Något.
Nu nada.
I resten av kulturvärlden har man för det mesta en viss erfarenhet av sin bransch; Anna Serner har 35 poäng filmvetenskap (en och en halv termin) och två år på filmskola efter gymnasiet. Jag antar att fokuseringen på upphovsrättsfrågor och arbetet i reklamvärlden väger tyngre. För film är nasande och nöje, film ska bära sig, och kulturuppdraget - kvalitetsuppdraget - har fått prefixet publikrelaterat.
Så jag har, liksom många andra i filmsverige antar jag, inte en aning om huruvida Anna Serner är bra. Hon kan visa sig vara en VD som har tydliga åsikter och verkligen kan driva en agenda för att få detta uttalande att fungera:
»Sedan handlar det om att tydliggöra filmens roll i en demokrati, hur viktig filmen är där. Och givetvis se till att det kommer mer pengar till branschen. Jag tycker att alla som tjänar pengar på film ska ge något tillbaka.« (källa)
Jag tror inte det spelar så stor roll, och jag hade verkligen inte föreställt mig en ny VD som med sin blotta uppenbarelse stod för en kursändring utanför den fåra som är uppslagen.
Så jag återkommer om ett par år. Under tiden fortsätter det nog som vanligt i huset - under Charlotta Denward.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar