Like Dylan In the Movies - i väntan på "I'm Not There"

Jag åker och semestrar i ett par veckor så här kommer lite längre sommarläsning uppdelat på två inlägg.

Alltsedan det började ryktas för några år sedan att Todd Haynes skulle göra en film om Bob Dylan med titeln I'm Not There har jag sett fram emot den lika mycket som barndomens födelsedagar. Ni som läser den här bloggen vet att det inte är någon bekännelse- eller privatlivsblogg, men för att kunna skriva om Bob Dylan blir jag tvungen att berätta en del privata saker. Så innan jag kommer in på det centrala ämnet, Dylans relation till filmmediet, vill jag berätta om min relation till Dylan. (En fördel mot pappersmediet är dock att ni kan skippa den biten, och gå direkt till den texten - del två).

Jag knarkade nämligen Bob Dylan. Jag inser att jag inte är den första man att påstå eller berätta något liknande. Och jag skäms lite över att jag inte kunde vara lite annorlunda och bekänna något mer originellt, kanske ett svårt Elton John-beroende. Men skillnaden mellan mig och de flesta som berättar om sin relation till Bob (som DN-Niklas Wahllöf här) är som skillnaden mellan att berätta att man rökt en joint oregano på en efterfest och att avslöja ett treårigt crackmissbruk.

Där andra medger en Dylanflört - en textanalys här, en förälskelse, och ett uppbrott, som klätts i bardens ord där - så gick jag ner mig i svår Dylanologi.

Jag har rest i både Europa och USA och sett fler konserter än jag minns; jag har samlat cdr-skivor och kassetband med konserter och outtakes (låtar som inte kom med på skivor och alternativa tagningar). Jag var vid ett tillfälle ägare till alla tillgängliga inspelade konserter Dylan gjort. Den oinvigde kan jag informera om att Dylan sedan han påbörjade sin Never Ending Tour i slutet av 80-talet har snittat strax under hundragig om året. Ett tusental kassettband huserade överallt en liten etta på tjugofem kvadrat där jag bodde med min dåvarande sambo. Jag har skrivit otaliga texter där jag har analyserat konsertejper (som de kallades) eller period i Dylans karriär; jag har deltagit i oändliga bardiskussioner om nyansskillnader i Dylans röst mellan olika versioner av, säg, låten To Ramona mellan två konserter.

Men missförstå mig inte: Jag hade verkligen skitkul, jag reste till bisarra platser, fick en massa udda smarta vänner och jag gick upp i en intellektuell och känslomässig passion för konst som jag tyckte - och tycker - var oerhört givande.
Men det var också alltför ihärdigt och svårt för andra - det kraschade relationer och gav en bitter eftersmak av vad besatthet kan göra med en. Inte för att jag såg det just i ögonblicket, men till sist skrämde det mig faktiskt vad man skulle kunna försaka. Och, som alla med viss kunskap om svår passion vet så bor den känslan granne med fanatism och bristen på kritisk insikt. Något som verkligen skrämmer mig.

Efter en serie fina konserter på Beacon Theatre i New York la jag ner. Jag såg Dylan på Debaser Medis i våras för atmosfärens skull (den var fantastisk!) - men nu är det slut om han inte kommer hem till mig och spelar.

Men, men, jag hävdar fortfarande ihärdigt att det finns mängder av oskrivna kapitel i berättelsen Bob Dylan. För varje etablerad sanning och mytomspunnen era i hans långa karriär finns det alltid en annan sida som inte har berättats, en annan epok som ingen tagit tag i. Ett aktuellt exempel är hur annorlunda den etablerade bilden av den akustiske singer-songwritern från Don't Look Back blir i det drygt timslånga extramaterial som utgör en egen film på den nya dvd-boxen. Den vresige och pressfientlige Dylan är här mjuk och snäll, i synnerhet i sin relation till publiken - och framförallt i ständig musikalisk rörelse framåt.

Och av hans musik finns det mycket kvar att upptäcka: skulle jag få fria händer att ge ut konserter i Sonys Bootleg Series så skulle det bli från den nyfrälste Dylans musikaliska nytändning 1979-1981, i synnerhet från den fenomenala turnén A Musical Retrospective hösten 1980.


Nu till Dylan och filmmediet.