Timothy Garton Ash om De andras liv (eller Att komma hem skall vara en opera)

Det är skönt att då och då slippa svenska mediedebatter om väskor, poesi och medelklass. Eller vad som nu kan ha seglat upp när jag varit borta. Skönt också att inte se på film och tv, i alla fall ett tag. Men belöningen var ju att få se det sista avsnittet av The Sopranos bara timmar efter hemkomst. Herregud, slutet är så bra att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Bråket om slutscenen känns såhär i efterhand - SPOILERVARNING - som den gamla vanliga besvikelsen över "öppna" slut som figurerat i filmdiskussioner i alla tider. Är det här den första tv-serien med ett riktigt sådant? Det kommer ett inlägg om den saken också, vad det lider. Nu sitter jag med hundra deadlines. Till dess kan ni läsa Kjell Häglunds kommentar på Weird Science.

Hur som, efter två veckor i en liten italiensk kusthåla skulle det här istället kunna bli en matblogg. Jag har ätit och druckit, på det där sättet som man bara kan göra om man är i en italiensk kusthåla och bor granne med den lokala marknaden där traktens bönder och fiskare bjuder ut sina varor.

Men det skall det inte bli (framförallt eftersom jag måste förlora de där extra kilona). Eftersom jag inte kan italienska höll jag till godo med en rätt ambitiös mängd tidskrifter och böcker som jag tog med mig, bland annat Michael Chabons färska roman The Yiddish Policemen's Union. Chabon, vars bok Wonder Boys blev en fin film, har även skrivit The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, en sån där bok som Hollywood borde dregla över: andra världskriget och Förintelsen möter kostymerade superhjältar. Dessutom lite garderobshomosexualitet och cameos av historiska kändisar. Chabon har själv skrivit manus och filmen har varit i "pre-production" gud vet hur länge, det senaste är att den skall komma någon gång under 2009 och att Stephen Daldry (Timmarna) skall regissera den. Det bådar ju gott i alla fall.

Av böcker blev det dock intet, det blir lätt så med femmånaders tvillingar. Men deras sovperioder är perfekt anpassade för något matigare och ambitiösare artiklar. Så min hög med bland annat New York Review of Books kom väl till pass. Den första artikeln jag läste på resan var också den som hängde med mig längst i tankarna. Timothy Garton Ash skriver i The Stasi on Our Minds om filmen De andras liv, en film jag recenserat och skrivit om i andra inlägg.

Det är på många vis en väldigt bra och välskriven text, med en mängd intressant problematik om godhet/ondska, moral, kopplingen mellan representationer av nazister och kommunister på film (något jag tror kommer närma sig varandra än mer efter De andras liv) och hur olika nationer behandlar sitt förflutna. Ash text är dessutom en välkommen erfarenhetsbaserad reflektion över filmen. Författaren bodde nämligen i DDR något år i slutet av 70-talet och blev övervakad. Han har i boken The File skildrat hur han på 90-talet hämtar ut sin Stasi-fil och letar upp folk som informerade myndigheterna om hans aktiviteter.

Det perspektiv han anlägger på filmen är delvis samma som mitt, något som tyvärr saknas i all övrig västeuropeisk och amerikansk kritik av den. Och utifrån sina erfarenheter har Ash liknande invändningar som jag mot filmen. Han har några - inser han också själv - petiga invändningar mot språk och kläder som jag inte vet något om. Men de viktigaste invändningarna är desamma: skildringen av goda och onda människor. Att Ash precis som jag referar till Hannah Arendt i sin text glädjer mig extra mycket - jag har fått flera arga mail och kommentarer om att det var överflödigt snobberi att trycka in hennes tes om ondskans banalitet i min recension. Jag önskar istället att fler kunde upptäcka och läsa henne och sluta skicka dumma mail.

Ash slänger också ut en intressant utmaning i sin text: går det att filma banalitet, den trista banala ondskan? Är filmer som Zodiac eller Den innersta kretsen steg på den vägen? Jag vet inte, men det är intressant eftersom det är grundläggande för vår förståelse av att människan är mer komplicerad än sina filmiska representationer. Vi kan inte förstå Adolf Eichmann Charles Taylor och deras likar där de sitter bakom glasväggar i Jerusalem eller Haag enbart genom att demonisera dem.

Vad man i slutändan än tycker om filmen (om man som Ash väljer att överse med bristerna och klyschorna eller ej) så är slutpoängen - och den tror jag är anledningen till att Ash överhuvudtaget bryr sig om att "recensera" De andras liv - helt korrekt, mycket viktig och värd att citera i sin helhet:

"The Germany in which this film was produced, in the early years of the twenty-first century, is one of the most free and civilized countries on earth. In this Germany, human rights and civil liberties are today more jealously and effectively protected than (it pains me to say) in traditional homelands of liberty such as Britain and the United States. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil. Yet without these efforts, Germany would never have become such a good land. In all the annals of human culture, has there ever been a more paradoxical achievement?"

Precis den här problematiken upplever jag som jag skrivit tidigare med nationer som Tjeckien, länder som stoppar huvudet i sanden istället för att konfrontera sin historia, erkänna och diskutera, anta skuld - och i slutändan göra upp med den för att slippa kollektiva förträngningar.