Me Magazine - Half Nelson

Tidskriften Me Magazine är en sån där läskigt flashig New York-företeelse: ett kvartalsmagasin där varje nummer utgår ifrån en person - en artist eller klädskapare, eller något dylikt (som allihop naturligtvis är idel upp-och-kommande hippa New Yorkare). Han eller hon får i sin tur intervjua tio-tjugo personer han ellerhon betraktar som vänner, eller som har något (bra) att säga om dem och deras konst/affär/hantverk/knyppling.

Jag snubblade över Me när jag bodde i New York en period för ett par år sedan, då en vän till mig medverkade (så fick jag med den saken...), och skrev en artikel i BON (vart annars?) om tidningen. Men även om man kan bli lite matt av detta överflöd av snygga, kreativa människor som målar, syr, klipper, filmar och skriver - som alla har fantastiska vänkretsar där alla andra till synes också är kreativa fontäner och bor i fantastiska New York-lyor och inte tycks behöva tänka på andra dagjobb trots att de inte är etablerade - så är det ju så att det bland alla dessa finns sjuhelvetes konstnärer, designers, kreatörer, författare och musiker att upptäcka. Många namn - som singer-songwritern Keren Ann - är redan etablerade, andra är på sin väg.

Men anledningen till det här inlägget är förra numret av tidningen, som kom i höstas. Det kretsar inte som de övriga kring en person utan kring en produkt, nämligen den utmärkta filmen Half Nelson. (Som jag har recenserat här).

Här intervjuas - och intervjuar sinsemellan varandra - skådespelarna, regissören, medproducenten, distributören, kompositören, kostymören, manusbearbetaren med flera.

Nu är tyvärr Me's Half Nelson-nummer en salig blandning av högt och lågt - som det blir när vänner intervjuar varandra - och personligt trams tar alltför ofta överhanden. Men i teorin är det här ett underbart sätt att skriva om enskilda filmer. För även om innehållet kunde vara vassare så visar publikationen entydigt på hur kollektivt skapad en film är. Och att detta absolut inte är mindre sant med så kallad oberoende film än med storbolagsfilm: den långa vägen att skapa en långfilm med tomma fickor innebär samarbete med många olika människor, av vilka ett flertal jobbar mot en billig penning men kanske får en kreativ input. Dessutom förstår man tack vare intervjuer med både producenter och distributörer, som ofta är personligt engagerande i en lågbudgetfilm, svårigheten med att sälja in och finansiera en film som Half Nelson.

De flesta som ser film förstår att en det är en kollektiv skapelse, men när den mesta filmbevakningen går ut på att sätta fixstjärnor eller regissörer i fokus (och därmed underbygga auteurmyter) så är det här ändå ett väldigt riktigt roligt sätt att läsa om filmskapande.