Bad Timing

Psykfilm-Jonas uppmärksammade mig på att Cinemateket visar Nicolas Roegs film Bad Timing från 1980 den här veckan (en visning kvar den 29/9). Jag håller den nog för Roegs bästa film - vilket i konkurrens med filmer som Don't Look Now, The Man Who Fell to Earth och Performance säger en del. Bad Timing handlar om en kärleksaffär i Wien mellan den amerikanske psykiatern Alex Linden (spelad av Art Garfunkel) och den mystiska Milena, en ung amerikanska (Theresa Russell). I takt med att Linden börjar misstänka att Milena håller sig med flera älskare växer hans svartsjuka
Styrkan i Bad Timing ligger inte så mycket i temat sexuell besatthet utan i Roegs fantastiska korsklippande som pågår under hela filmens två timmar. Här berättas en historia åt båda hållen, parallellt framåt och bakåt. När paret träffas skiljs de samtidigt åt, och när de återigen ses är det sammanvävt med allra första gången de sågs. Roegs skicklighet ligger i att klippa associativt. Han klipper visuellt utefter färger och fomer, men också efter ljud. Sorlet från marknadsplatsen, de arabiska flöjterna och sången från parets till synes bekymmerlösa semester i Marocko blir till en slinga i andra scener, som ett lager där både tittaren och karaktärerna påminns om minnet som en sinnesförnimmelse.
Musikanvändandet är överhuvudtaget skitbra, det bidrar alltid till att öka förståelsen av det vi ser i bild istället för att hamna i musikvideofällan. Tom Waits låtar har varit mer i fler filmer än han själv kan komma ihåg, men aldrig så effektivt som när Invitation to the Blues svävar över Gustav Klimts tavlor i öppningsscenen. Och scenen när paret ses igen för första gången efter uppbrottet - det lilla jazzpianoklinket och brottstyckena vi får höra ur parets tankar innan de pratar gör det till filmens känsligaste scen.

Att Roeg är notorisk bra på sexscener vet alla som har sett Don't Look Now. Men växlandet mellan en trakeotomi och en orgasmblottad hals är... tja, för mig som inte kan kolla på operationer på film annat än genom mina fingrar tillför det tveklöst en extra dimension.

Missar ni filmen på Cinemateket eller bor utanför Stockholm finns det en bra Criterionutgåva. Men Bad Timing bör verkligen ses på stor duk: Miljöerna och färgerna är i alla sin bedagade centraleuropeiskhet enormt snygga. De borgerliga designade miljöerna påminner, liksom temat, om Ingmar Bergmans underskattade film Ur Marionetternas Liv inspelad nästan samtidigt i Munchen. Men Roegs scenograf var modemässigtsnäppet vassare; jag kan se trettioplushipsters tillresta med tidsmaskin från 2007 slåss om Milenas broscher och Alex kostymer.