Idag har jag en kommentar införd i SvD om filmfestivalmarknaden. Den är dels baserad på iakttagelser jag har gjort på de festivaler jag har frekventerat under de senaste åren, dels på Variety och Screen som i sina specialnummer inför höstfestivalerna beskrev faktiska förändringar på världens filmmarknader som jag inte kände till och backade upp mig med lite hårda siffror.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Eftersom kommentaren inte finns på nätet än skall jag sammanfatta. (Låter detta ligga kvar eftersom det finns några utvikningar från kommentaren). Jag beskriver å ena sidan det växande antalet filmfestivaler världen över - vilket kort kan förklaras med två faktorer: Städer behöver öka sitt kulturella kapital för att kunna attrahera befolkning och turister (samma anledning till att hålor som Bilbao anlitar kända arkitekter således). En stads kulturella utbud är en viktig faktor när multinationella företag väljer städer för sina kontor eftersom man vet att man behöver attrahera anställda som kan välja på en konkurrerande global marknad. Den andra är det ökade antalet filmer som är i behov av festivaler. Det finns en växande skara filmer där ute som är beroende av att visas på festivaler, samla festivalemblem till postern för att sedan kanske kanske omsätta dessa kulturstämplar till en veckas distribution någonstans. Jag misstänker att vi kommer att få se ännu fler festivaler när de mellanstora filmerna (de som i den svenska debatten kallas för "kvalitetsfilmer") inte längre distribueras på bio.
Å andra sidan diskuterar jag hur de stora A-listfestivalerna i allt väsentligt blivit marknadsföringsplattformar (och marknader) för de största Hollywoodfilmerna. Jag tar upp några tydliga orsaker och diskuterar konsekvenserna. Det som stör mig mest är att de stora festivalerna jag besökt på senare år har blivit som en lång serie junkets för de närmaste månadernas Hollywoodutbud. Jag diskuterar inte journalisternas roll närmare i min kommentar, men tro mig när jag skriver att det inte finns mycket tid för en festivalarbetande journalist att upptäcka några okända pärlor om han eller hon också skall täcka de största filmerna för sin hemmaredaktion. Resultatet är att man med lite tur hinner se den hajapade rullen av en ny regissör - det är den man tar när tiden tryter, eftersom det är den alla snackar om - vilket gör PR-människornas jobb ännu enklare. (Festivaler är ett intressant laboratorium om man vill studera hur hajper föds).
Det kan framstå som lite cyniskt att dissikera filmfestivaler på det här viset, och jag tror att det finns kollegor och filmfestivalarbetare som inte håller med mig, men det cineastrosa skimret är ofta mycket bedrägligt. Visst kan man se fantastiskt mycket film på en bra festival - men samtidigt bör filmfestivalerna behandlas som de marknadsplatser de faktiskt är.
1 kommentar:
Jag har kommenterat litegrann på min blogg jag.
Skicka en kommentar