Filmen Buenos Aires 1977 (som jag inte har sett än) fick bra recensioner i flera tidningar. Jag reagerade dock på avslutningen i Eva af Geijerstams recension i DN.
Såhär skriver hon:
Det är en händelse som ser ut som en klok tanke att den visas just nu, när röster höjs för en bojkott av OS i Kina. Medan Claudio Tamburrini och hans medfångar plågades i fånglägret "Mansión Seré" laddade Argentina för fotbolls-VM 1978. Också då talades om bojkott.
Filmens scen tål att grubblas på: torterare och offer tillsammans framför teven och en fotbollsmatch, ett snabbt förbiilande ögonblick av flyktmöjlighet, men i stället gemensamt jubel över ett argentinskt mål. Nationellt läkemedel eller bedövning? Personligen tror jag på det förra.
Jag kan helt enkelt inte dela denna anledning till varför man inte skulle bojkotta en diktatur som håller i ett sportevenemang. En av många anledningar är att det inte bara handlar om "nationella läkemedel". Ja överhuvud är - i min bok - alla nationella intressen inte bara av ondo, utan dessutom överspelade i dagens värld. Kina är en supermakt med aggressiva och tveksamma koloniala intressen - inte minst i Afrika. Att en bojkott bara skulle handla om torterare och torterad inom nationens gränser är helt enkelt för snävt. Ett argument som jag ser mot dem som tror att närvarande sportjournalister på något sätt kommer att öka medvetenheten om vad som pågår i Kina, är att en massiv bojkott kanske skulle märkas även inom Kina - något som knappast är fallet med eventuella skriverier av svenska sportjournalister.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar