Men ovissheten då, herr Hofman?

Med anledning av en essä om den holländsk-franska filmen The Vanishing (1988) av George Sluizer i filmnumret av The Believer plockade jag fram filmen (med den snygga originaltiteln Spoorloos). Believertexten är onödigt - men för publikationen föga förvånande - inramad av en krystad liknelse mellan filmens budskap och uppbyggnad, och det amerikanska folkets situation just nu (ja, alltså efter åtta år med Bush - ni hajar): Kärnan i denna skarpa psykologiska samtidsthriller med gott om Hitchockska ingredienser är att publiken oavsett vart regissören för dem, och oaktat graden av vetskap om vad som pågår, vägrar släppa taget.

The Vanishing handlar om hur en kvinna försvinner mitt på dagen på en rastplats någonstans i Frankrike. Ingen har sett något och pojkvännen blir allt mer desperat. Vi får mycket snart reda på en del av vad som hände henne, men hennes pojkvän tillbringar de närmaste tre åren - och återstoden av filmen - med att få klarhet. Vi får följa hans ihärdiga, och allt mer besatta sökande efter henne, samtidigt som vi genom återblickar får följa kidnapparens förberedelser.

Vi får inte veta exakt vad som hände Saskia, som hon heter, och vi vill veta det nästan lika mycket som pojkvännen Rex. (Den franska titeln är Mannen som ville veta). The Vanishing är full av scener som kan läsas på flera plan - inte minst, som Jim Shepard gör i The Believer, med hjälp av Freud. För mig har filmen två centrala scener. I omvänd ordning är det först filmens näst sista scen: när Rex bestämmer sig för att till vilket pris som helst få klarhet i Saskias öde. Hennes troliga baneman ger honom ett val - drick det här spetsade kaffet så får du känna hennes öde.

Och det är ett på alla sätt och vis, även mörkt humoristiskt, klassiskt down the rabbit hole-val. Det kan inte sluta lyckligt, ändå vill Rex, och vi, veta vad som händer - för vi har investerat100 minuter i berättelsen och han tre år av sitt liv. Slutscenen är ett passande, horribelt och fantastiskt straff.

The Vanishing är också en film som spelar på vem vi egentligen identifierar oss med i en thriller (eller i en film vilken som helst). När Rex tre år efter försvinnandet förklarar för sin nuvarande flickvän (som han dragit med för att sätta upp Saknad Person-posters) om vad han skulle offra för vetskapen om Saskias öde, så är det knappast en trevlig person som träder fram: Om han fick välja mellan att Saskia skulle leva och han aldrig skulle få reda på vad som hänt henne, och att hon var död och han skulle få klarhet - då skulle han välja det senare.

Kidnapparen däremot, hur otrevligt hans skägg och pedantiska manér än må vara, lever ett vanligt familjeliv och tycks var en rättskaffens person med ett hyggligt jobb. Jag skulle inte påstå att jag sympatiserar med honom, men frågan, och det som verkligen är intressant, är om det finns några andra motiv än rent berättartekniska att sympatisera med Rex. Måste jag sympatisera med honom eller bry mig om honom och hans försök att få visshet - eftersom jag fortsätter att titta för att få visshet av samma anledning?
Scenen där de båda männen träffas (se screenshot ovan) och kidnapparen ger Rex erbjudandet är helt fantastisk - särskilt när de talar om skillnaden mellan holländska och franska efternamn.

Den andra scenen som är central för mig är inte sammanbunden med filmens budskap. Det är en kameraåkning som avslutar en scen genom att sätta punkt på ett sätt som bara filmmediet kan. Rex och hans nuvarande flickvän sitter vid ett kafébord på ett torg, ditlurade av kidnapparen. De gör sig redo att gå - kidnapparen kommer ju ändå inte. Medan de ser sig om börjar kameran röra sig mot dem rakt framifrån. Från den stund kameran börjar röra sig vet vi att den kommer att landa på den man de söker - men inte förrän i sista ögonblicket var. Det är som en graciös dansrörelse eller en värja som klyver luften - där det inte är målet utan hela den svepande rörelsen som är själva konstverket. Jag inser samtidigt som jag skriver detta att det är fel att påstå att denna kamerarörelse inte är sammanbunden med filmens budskap - mediets berättartekniska funktioner är ju i själva verket en obändig del av varför denna film har en så kvardröjande och fascinerande kvalitet. Den lyckas därför vara både spännande, trots att den avslöjar så mycket av korten den har på hand, och i slutändan överraskande.

The Believer-artikeln skickade mig tillbaka till The Vanishing, och jag insåg vid min andra sitning hur mycket det ligger i Kim Newmans avslutning på den essä han skrev till Criterions utgåva av filmen:

The first time you see it, the mystery is intriguing and the solution horrible; the second time, when you know what’s coming, it takes on a more tragic, even more horrifying dimension.