Utmärkt svensk dokumentärfilm.
Läses med fördel tillsammans med Göran Olssons och Jenny Örnborns krönika på Filmnyheterna.se:
"Men det här är uppenbart inte filmer för alla. De är provocerande med sin raka kommunikation och okonstlade vilja att berätta något med ocensurerat allvar. De ställer frågor kring hur långt man får gå och kan gå när man utelämnar en människa. Och här spelar det tydligen inte så stor roll vad den porträtterade människan själv har för inställning till sin egen medverkan och hans/hennes medgivande till att exponeras. De omyndigförklaras och istället stöts och blöts det etiskt passliga att visa upp den berörda personen av media, finansiärer och allmänna tyckare".
(Vad jag hatar den där första meningen - det är en sån klyscha. Jag kan meddela att Cloverfield, Titanic, Så som i himmelen och Sagan om Ringen inte heller är filmer "för alla")
Dock - jag har, till skillnad från Olsson och Örnborn mina funderingar om Maggies grad av makt över det utlämnande materialet (som de tar upp i stycket efter det ovan). Inte för att jag inte tror på det, utan för att det inte syns i filmen. Huruvida hon sitter med i klipprummet eller inte förtäljer inte filmen.
Det har jag ett stort problem med - att göra film är en process som involverar så många delar, så för att ha verklig makt över processen - och för att detta skall synas i själva filmen - så behövs det mer än vad som förmedlas i Maggie vaknar på balkongen. I alla fall när det tydligen är en så stor del av vad filmen är, eller i sitt kringmaterial, påstår sig vilja vara.
Det är lätt för Olsson och Örnborn att påstå att personen omyndigförklaras när hans eller hennes medverkan/utlämnande ifrågasätts. Men är det inte en relevant fråga om inte filmen själv visar upp naturen, graden av detta samarbete? Gör det filmen sämre att redovisa detta - om än så bara i en textruta innan eller efter? Och om subjektet i filmen skall vara så utlämnande, varför uteblir regissörernas utelämnande? Är inte det relevant? Och är det då inte dem man omyndigförklarar, egentligen?
Men ärligt talat - jag har inte tänkt så här mycket på en ny film, definitivt inte en ny svensk film, på så oerhört länge. Frågorna den, avsiktligt eller oavsiktligt väcker, sammanfattas väl av sista stycket i min recension och krönikan på filmnyheterna.se
Go see.
Förresten: att Olsson och Örnborn använder Primo Levis "Är detta en människa" som ett snyggt och kulturkreddigt citat i sin krönika är, huru passande det än må vara, rätt paradoxalt. När Levi utforskade människorna som de blev i nazisternas läger - han beskrev suveränt en slags moralisk gråskala, och mådde inte särskilt bra av tanken på att många av dem som överlevde gjorde så för att de bokstavligen klev över lik - så utlämnade han i allra högsta grad sig själv. Sett till hela författarens produktion och öde gällde den frågan alltså även honom själv.
Se även Maggiebloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar