En redigerad version av The Eye i SvD. Nedan hela recensionen.
Öppningsscenen i The Eye påminner med sina stenkastande barn om den hotfulla stämningen i David Moreaus och Xavier Paluds förra film, den franska skräckisen Them. Men där upphör tyvärr alla likheter med parets Hollywooddebut. Trots ett starkt utgångsmaterial i Hongkong-filmen med samma namn är The Eye trist och inte det minsta skrämmande. Jessica Alba spelar (nåja) en kvinna som efter 15 år får synen tillbaka genom en ögontransplantation och inser att hon kan se döda människor och onda andar.
Om du tycker att det låter som en perfekt historia för filmmediet – kolla in originalet som med obehagligt foto försöker skildra den svåra processen att plötsligt börja se. Det är en genuint hemsk film, med kuslig stämning och groteska mardrömsvisioner som får dig av vilja sluta se överhuvudtaget. Den amerikanska nyinspelningen är däremot en förbluffande övertydlig historia utan mer visuellt tänk än lite oskärpa.
En not till regissörerna: M Night Schyamalans Sjätte sinnet fungerade för att vi inte förstod hur det låg till från allra första bildrutan.
Se istället: The Eye av bröderna Pang (2002)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
"Sjätte sinnet"... jag tjatar fortfarande om detta, åratal efter filmen kom, men det är bara för att jag normalt sett är ganska korkad när det gäller att knyta ihop saker och ting i en film, och för att inte bara jag fattade "Sjätte sinnet"-tricket efter fem minuter utan delade den (tråkiga) aha-känslan med både min dotter och hennes kompis...
Alltså, Bruce Willis blir skjuten i magen. Man tänker omedelbart att han "borde ha dött av det där", vilket automatiskt gör en misstänksam när han sitter på den där bänken efter tidshoppet. Och upplägget med de närmast följande scenerna gör det så uppenbart självklart vad det är frågan om.
Jag kommer aldrig att kunna fatta hur detta anses vara en av senare års största och snyggaste filmdramaturgiska illusionstrick.
Numera känner jag mig alltid exceptionellt korkad när jag berättar att Sjätte sinnet fungerade på mig. Men hur taskigt upplagd filmen än var, så tror jag att den fungerade på många. (Jag inser genast vilket människoförakt det avlöjar hos mig - att jag tror att alla är lika lättlurade som jag är). Någon stort eller snyggt illusionstrick är det inte - men till skillnad från i The Eye så ansträngde sig regissören i alla fall.
så fort jag såg bruce på bänken tänkte även jag att han är förstås död. det är det fåniga med att tala om att en film har en oväntad vändning. om alla vet att något oväntat kommer att hända mot slutet går liksom udden ur det hela. egentligen borde ingen bli förvånad, vad som än händer, eftersom just vändningen är poängen.
jag var inte lika medveten om att sjätte sinnet skulle ha en vändning, då när den kom. men minns hur jobbigt det var att se Shyamalans the village och vrida och vända på varje scen och detalj för att "avslöja" vändningen. det var av flera anledningar en värdelös filmupplevelse.
Skicka en kommentar