Får jag lov - till sista dansen?

Ikväll visar Svt 1 den svenska dokumentärfilmen Får jag lov - till sista dansen? med gräddan av den svenska Jag var faktiskt på galapremiären på Zita (Folkets Bio är det enda bolag som bjuder in mig på sådant, fast jag vet flera kritiker som springer på varenda nya Disney-Pixar och Bond-film och minglar med c-eliten. Go figure). Vi fick flaskor med sockerdricka, sugrör och en nubbe att - antar jag - hälla i svagdrickan.

Filmen handlar nämligen om dansbandens svunna storhetsdagar här i landet. När det fanns dansbanor utanför varje by och mängder av dansband med namn som Bengt Hennings som turnerade mellan dem. Joakim Jalin som gjort filmen blandar egna minnen - hans pappa var dansbandsmusiker och han följde själv i fotspåren - med den större historien och dess slut: hur discomusik och dj:s i slutet av 1970-talet dödade större delen av de dubbelnamnsdöpta banden.

Det är ingen vidare dokumentär, lite slarvig och hoppandes till det privata minst en gång för mycket istället för att fördjupa historien om banden. De grafiska lösningarna - där foton på banden i sina fåniga utstyrslar "kommer till liv" är småkul. En gång. Inte tjugo. (Vill du se sådant så finns det en nyutkommen kaffebordsbok som fläker upp de svenska dansbanden i sina bästa scenkostymer). Och liksom de flesta svenska dokumentärfilmen skall den tyvärr inte ses på duk.

Men det finns faktiskt en god anledning att se Får jag lov - till sista dansen?. En bit in i filmen dyker det upp en man som mycket hängivet följer ett av dansbanden som spelar än idag.

Hade jag varit Jalin hade jag kastat hela min personliga berättelse överbord - vem bryr sig vad dina polare tyckte om att du övergav rockmusiken? - efter mötet med denne man. Han om någon har vad som krävs för en dokumentärfilm: en passion gränsande till rabiat sinnessjukdom. Något vackert men samtidigt gläntande på en lucka till bottenlös svärta.

För den här mannen tillbringar halva året (om inte mer) som kock på en lastbåt. Den andra halvan, när han är med sin fru - och läs noga nu - så åker de mellan svenska hålor där bandet - vars namn jag för tillfället förträngt - spelar. De ser alla spelningar. De videofilmar gigen, när de inte dansar, och så ser mannen på dem när han är ute till sjöss.

Jag har träffat min beskärda del av folk som gör just det här, fast artisten heter Bob Dylan. Det har alltid tyckts mig vara lika delar fascinerande som sorgligt att folk har en sådan passion som ibland till och med tillåts ödelägga resten av deras liv.
Och jag har alltid tänkt, "där, där finns det en bra dokumentär".