Jag gick och såg Ruben Östlunds De ofrivilliga med en vanlig biopublik igår. Det är en sådan film som krävde ett lösa-biljett-besök. Att gå på pressvisningar är på många sätt en lyx - stor duk, gott om plats etc. etc. Men ingen vågar visar sina känslor av rädsla för att tycka fel eller vad det nu kan vara. Det är ofta väldigt väldigt tyst och den kollektiva känslan uteblir.
Det har sagts och skrivits så mycket om De ofrivilliga att man har svårt att kasta in fem nya cent. Framförallt har Ruben Östlund själv sagt så mycket om den i intervjuer att man har svårt att inte färgas av det.
Just detta är ett väldigt kul studium i mänskligt beteende; att Östlund berättar ganska exakt samma historier för journalisterna och Q&A-publiken om sin film. (Som den om ingenjör André och ballongfärden bland annat, tror han drog den redan när jag för två år sedan gjorde en
intervju från inspelningen. Jag valde bort den till förmån för en annan inspiration, Lars Danielson). Det är ett konststycke att dra samma historier som finns i de tidigare intervjuer som ofta utgör journalistens research, och ändå få det att kännas nytt för den journalist man har framför sig.
För det första: är det bara jag som slås av filmaffischens likhet med Da Vincis tavla "Den sista
måltiden"? Eller snarare de utsnitt som man ofta kan se av Jesus från den tavlan - där de närmaste lärljungarna är reducerade till sina händer. (Fast den vänstra handen ser i och för sig ut som Adams i Michelangelos "Adams skapelse".)
Logiken i det hela är - oavsett om den bara finns i mitt huvud - helt underbar. Tanken på Jesus som en ofrivillig som hamnar i en situation där folk förväntar sig att han gör på ett visst sätt; Jesus som har växt in i en grupproll som han kanske inte känner sig bekväm i...Det känns som ett roligare perspektiv på Sista måltiden än någonsin Da Vinci-koden.
Jag bar med mig tanken filmen igenom och den lyfte Östlunds juvel ännu mer.
Av skådespelarna i filmen har Henrik Vikman lyfts fram, och visst är han suverän som den tvära busschauffören som fastnar i sin egen princip och inte kan backa ut.
Men jag är mest förtjust i Cecilia Milocco i rollen som lärarinnan. (Det är hon på affischen). Inte bara för att hon utseendemässigt är den starkaste karaktären, med sitt bekymrade uttryck som snabbt kastas om i genuin omtanke. Men också för den roll hon får: hon inte bara lär ut gruppbeteendets mekanismer i klassrumsexperimentet, med de olika långa strecken, hon tar fajten med kollegorna. Kanske för att hon har en annan grupp att vårda - barnen - eller något högst individuellt. Till skillnad från killgängsscenen, där han som ringer sin flickvän återvänder till festen och fortsätter att själv ta del i övergreppsliknande situationer, så säger Cecilia till när hon tycker att en kollega inte tittar på hennes under en konversation. Det är ett makalöst ögonblick, med ett efterföljande minspel från Cecilia som är det bästa i hela filmen. NU är hon med i konversationen igen - och då skall hon visa att hon följer den med hela ansiktet. Det är grandiost.
Det är också effekten Ruben Östlunds filmstil får. Eftersom vi hela tiden forceras mot detaljerna av den begränsade ramen - vare sig de är ett ansikte eller smutsig disk på ett bord - så tvingas vi se och fundera, söka med blicken, på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Bilden på Cecilia på affischen - "Jesusbilden" - är talande: Cecilia tar ju inte ens del i samtalet, vi följer konversationen mellan hennes kollegor, och hennes växande olust eftersom hon inte tar del i samtalet, enbart genom Cecilias ansikte - och kollegornas talande händer.
En av de saker som gör Östlunds tagning av den här konversationen nyskapande, lysande, är - och nu vågar jag mig ut på en tolkning av den här tagningen i en ansträngd svensk kontext - är att den placerar sig mitt emellan Ingmar Bergman och Roy Andersson.
Andersson hade tagit en helbild, vitmenat Cecilia och dragit ner hennes mungipor. I en säkert mycket effektfull, snygg och underhållande tagning. Bergman hade inte kunnat motstå att zooma in på Cecilias ansikte tills det fyllde upp hela rutan, för att visa hur ont det gjorde - ända in i hennes själ - att de borgerliga konventioner hon växt upp med inte efterlevs (cue Liv Ullman med panikslagen blick). Men Östlund behåller händerna och förvandlar det hela i ett slag till just den där fikasituationen vi själva kan känna igen oss i.
"De andra talar och uttrycker sig, och här sitter jag och försvinner."
Östlunds förmåga att spela i olika plan av bilden och låta oss se de minsta detaljerna kommer just ur bildernas statiska kvalitet. Efter ett tag tänker man, "varför tittar jag på den här smutsiga disken" och så tjong åker den i golvet. Vi ser inte ett dugg, men vi fattar allt. När busschaufför Henrik går bak i bussen och pratar med tonåringarna som han misstänker för vandaliseringen ser vi Maria Lundqvists ansikte i profil - och vi kan riktigt se hur det maler bakom tinningarna. Precis som i fallet med Cecilia är vår reaktion på scenen en summa av Marias reaktion och den konversation vi hör, men den är amplifierad eftersom vi - som inte ser tonårsgänget eller Henrik - måste fokusera på Maria och skärpa våra sinnen.
Det snackas mycket om hur "nya medier" förändrar vår tillvaro. Och man kan ju inte se på Bond eller Bourne utan att man fattar att hela världen numera är en kontrollerad, övervakad spelplats som med Google Earth får plats i var mans ficka. (I fjol skrev jag
en lång text om vår övervakning av oss själva).
Men jag tror inte att någon lika väl som Östlund i De ofrivilliga har fångat vardagsbruket av mobil- och webkameror. (Inte utanför
Sydkorea i alla fall, där teknikbruket sedan länge har vävts in i filmer på ett sömlöst vis.)
Jag tänker särskilt på episoden med tonårstjejerna - deras beteende är hela tiden relaterat till det oblinkande ögat. Det är med i nästan varje scen, från webbkameran som så utmärkt används i den första scenen de är med i, till förevigandet av den helt utslagna Sara.
I det avseendet är Patrik Erikssons mobilfilm, som jag anspelar på i titeln, en kompanjon till De ofrivilliga eftersom även den undersöker Patriks beteende i relation till kameran som vardagsföremål.
Men den allestädes närvarande kameran förändrar också situationen i grabbgängets sista scen, där är just fotograferandet av Leffes nakendans och flagga i röven utgör den osynliga gräns som överskrids. "Nej, inte om ni skall fota, för fan" säger Leffe. Han har ju faktiskt kombi med barnstol som skvallrar om ett annat liv dit fotografierna eller filmerna skulle kunna nå. "What happens in Vegas..." är en regel som inte gäller någonstans, i några sammanhang, längre. Skillnaden mellan orden och bilden är att bilden utanför sitt sammanhang blir svårare att förklara bort. Östlund visar hur de kan skämta bort en händelse, som den avsugne killen med sin flickvän i bilen. Men tänk när Leffes flickvän ser en YouTube-film på sin kille med flagga i stjärten... Ja, ni hajar.
Det är förstås intressant att biografrepertoaren innehåller en annan film, Maria Larssons eviga ögonblick, som kretsar kring en kvinnas förhållande till en kamera - en snarare den fotografiska bilden - för 100 år sedan. Maria Larsson - och alla andra, särskilt de fattiga i hennes närhet - lägger så stor, vördnadsfull vikt vid bilden. Och processen - den magiska då bilden sakta träder fram i mörkrummet - får ju också ta stor plats. Det är helt borta nu i den digitala reproduktionens tidsålder och i Ruben Östlunds film. Klick Klick Klick.
Det var när jag såg denna habilt genomförda, vackra kostymfilm som jag insåg den stenhårda
kraft som finns i de De ofrivilliga: Skillnaden mellan "en film som berör" och en film som griper tag och aldrig lämnar dig. Som du kommer att tänka på i en jävla massa sammanhang och situationer du kommer att befinna dig i här i livet.
På SFs Filmstad på Söder i Stockholm - i en utsåld salong - var det så oerhört intressant att se De ofrivilliga. Alla skrattade. Hela tiden.
Utom en enda gång - när läraren smackar till barnet. Då sög alla kollektivt in luft. Drog efter andan. Chockade. Till och med de tuffa tonåringarna jämte mig. (De satt faktiskt och ojade sig då och då när de tyckte att det uppstod piniga situationer på duken - vilket det gör allt som oftast i filmen.)
Jag ser fram emot att få se filmen i länder där man kan se folk smacka till barn i varje park - som Tjeckien eller Frankrike - och höra hur, och vad, publiken reagerar på där.
Och nästa gång jag ser den så kommer jag tänka på Ruben Östlund som Cecilia som står vid tavlan framför strecken och pekar ut vårt beteende för oss.
vaknar på balkongen.
