Jag hade tänkt uppmärksamma en annan Criterionfilm som släpptes i dagarna, Martin Ritts klassiker The Spy Who Came in from the Cold. Jag är en sucker för allt som har med kalla kriget att göra - särskilt om det utspelar sig i skuggan av Muren - och älskade John le Carrés bok som tonåring.
Ritts film, som kom 1965, är en riktigt anti-thriller; en film som slutar med att den före detta spionen Alec Leamas (underbara Richard Burton) håller en lång monolog om vad för slags spioner kalla krigets glorifierade mörkermän gentligen är:
“What the hell do you think spies are? Moral philosophers measuring everything they do against the word of God or Karl Marx? They’re not! They’re just a bunch of seedy, squalid bastards like me: drunkards, queers, hen-pecked husbands, civil servants playing cowboys and Indians to brighten their rotten little lives. Do you think they sit like monks in a cell, balancing right against wrong?”
Inledningen till monologen finns i trailern på Criterions sida.
Och, med tanke på att nya James Bond just har haft premiär så hade jag tänkt göra ungefär den här jämförelsen:
"Released the same year as “Thunderball,” the fourth of the phenomenally successful James Bond films starring Sean Connery, “The Spy Who Came In From the Cold” consistently positions itself as a rebuke to the glamorous, action movie ethos of the Bond films: no fancy gadgets or bikini-clad beauties here, only a pinched and dingy universe in which the moral compass spins without direction."
Men Dave Kehr på New York Times hann före. Läs hans text om två nytutgivna Rittfilmer.
Och fundera lite på om inte Daniel Craigs Bond är mer lik Alec Leamas än Sean Connerys Bond.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar