Rysa

En kommentar om ny polsk och tjeckisk film och samtid i dagens SvD.

Anledningen till att jag tjatar om filmer som inte bara speglar samtidssamhället, utan också gräver i de grumliga vatten som flyter under samhällets yta, är att dessa filmer kan ge oss en förståelse av hur ett samhälle känns vid en viss tid i historien. Som de många rumänska filmerna, som till skillnad från alla andra kulturutryckningar i landet valt att ifrågasätta revolutionen och historien.

Som jag har skrivit förut har det i Tjeckien egentligen inte gjorts någon film som problematiserar historien sedan den sista nya vågen-filmen Örat – jag brukar beskriva den som en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och De andras liv – av Karel Kachyna, en film som totalförbjöds direkt 1969. Idag kan nya generationer se Örat och förstå den paranoia som genomsyrade samhället vid den här tiden. Jag förstår genom filmen rädslan som min mormor, som mindes 1950-talets stalinistiska utrensningar, hade när min mamma blev dissident.
På samma sätt kan kanske den polska filmen Rysa, som jag skriver om i kommentaren, låta oss ana de svårigheter som finns kring frågor om angivare i dagens Polen och Tjeckien.