Flum i FLM - om att vara kritiker

Jag har skrivit en text om metafilm i FLM#5 (på det där gamla mediet, papper). Tankarna kring den formades efter att jag hade sett filmen A Moment in June i Pusan. Den visas i Göteborg.

Jag har egentligen aldrig kopplat grepp om det som står i texten, den ter sig fortfarande lite flummig eftersom jag undrar vad jag ville komma åt.
Handlar det bara om metafilm?

Så slog det mig plötsligt när jag diskuterade min text om Mammut på Weird Science (kommentarerna) att det jag lägger fram mot slutet av FLM-texten kanske handlar lika mycket om mitt förhållningssätt till film som kritiker:

»Men att skärpa den kritiska iakttagelseförmågan, innebär det nödvändigtvis att distansera åskådaren från det föreliggande verket (genom metafilmens sönderfallande filmremsa) eller kan det, som här, ske på ett sätt som bevara den kritiska skärpan men ändå erbjuder en känslomässig stimulans?

Det skall väl därför inte kallas för cynism, utan ett slags narcissism – där åskådaren inte kan, vill, eller upplever sig bli känslomässigt stimulerad om inte han eller hon involveras i verket genom intellektuell utmaning.

Det finns förstås bara högst subjektiva svar på frågan, men det ena stärker rätt utnyttjat det andra. För är vår känslomässiga inlevelse verkligen mindre värd, mindre stark, om vår kritiska iakttagelseförmåga inte ”får” ingripa?

Styrkan i Nathopons verk ligger i just det faktum att han genom metafiktionen och redovisandet av konstarternas specifika form (dekor, dialog, skådespelarstil, filmstil) lyfter fram karaktärernas känslor som helt unika och samtidigt universellt sammanlänkade – utan att låta det mediaspecifika kliva i vägen som en mur i distanserandet.«

Som filmkritiker - ja, som filmälskare generellt - är det en ynnest att se en film som lyckas förmedla en stark känsla och göra det på ett formfulländat vis. Där formen inte bara blir onani utan samspelar perfekt med det som uttrycks.

Den vanligaste frågan jag får som kritiker är - förutom "ser du på film hela dagarna"? - om det är jobbigt att vara kritiker, om man kan "stänga av" den rollen?

Jo, det är alltid vanskligt att plocka isär en film intellektuellt efter att man har sett den - yrkesroll be damned - för tänk om man därmed plockar bort det där som berörde en så mycket?

Sanningen är att den "isärplockande" processen i mitt fall fungerar ungefär som jag beskriver det i FLM-texten: det är så jag upplever film. (Jag drar mig till minnes en debatt som ofta fanns när jag var ett passionerat Bob Dylan-fan: texterna eller musiken. Svaret är ingetdera, de är helt och hållet beroende av varandra).

Men så sitter man där med fingrarna på tangentbordet och skall överföra den förhoppningsvis stimulerande känsla som man hade under filmen till en kommunikation om densamma. Vissa filmer vill man inte röra - just nu, en liten pärla jag såg i Göteborg vid namn Hälsningar från skogen, men jag förbereder mig för språnget - andra är som gjorde för det. Vissa filmer växer av det, andra kanske börjar pysa luft.

Fast jag har märkt att de senare är filmer som ändå inte håller, filmer jag inte tänker på efter ett tag. För det mesta "känner" jag inte filmen från första början, det spelar ingen roll hur formmässigt fantastisk den är (kan den vara det, "fantastisk", utan att förmedla en känsla?), och då spelar det ingen roll om hela bygget faller som plockepinn när jag börjar skriva om fotot, eller ljudet. Men det är bistert att känna den känslan krypa på en under skrivprocessen - "nej, där försvann den filmen".

Mest blir jag rädd för om en film skall hålla en andra gång när jag har skrivit om den en eller flera gånger (jag ser för övrigt sällan om film). När jag på grund av en intervju med Ester Martin Bergsmark, en av regissörerna till Maggie vaknar på balkongen, såg om hans film var jag först ganska nervös. Jag tyckte så mycket om den när jag såg den första gången, och den där känsla av en väldigt speciell film, ren poesi, låg kvar hos mig. Tänk om den var borta nu, för att min blick skulle dras till de beståndsdelar jag hade isolerat och att helhetskänslan skulle gå förlorad?

Det var faktiskt inga som helst problem, jag kände mig precis lika stimulerad och utmanad och kanske till och med lite mer berörd än förra gången jag såg filmen. Dessutom tyckte jag mig se en starkare individ i Maggie den här gången, efter att jag nu hade sett henne i kortfilmen Svälj, kanske för att hon där spelar en roll, något som gav henne mer bakgrund.

Jag tror helt enkelt att svaret ligger i min metatext: att det alltid finns en punkt där det som uttrycks och hur det uttrycks samspelar så att det tilltalar och berör oss.

Det är en väldigt vacker plats.

Hej då Rookie, vemodiga vykort från västkusten

Det var ingen nyhet att Rookieprojektet skall läggas ner vad än Cissi Elwin säger om utvärderingar. (För det gör väl SFI och Film i Väst, liksom alla andra organisationer, med alla projekt - särskilt om de lägger ner dem?)

Men det är trist och konstigt. Jag har kommenterat behovet av talangutveckling och Rookie flera gånger förut. Delvis kritiskt, då jag tyckte att Rookie var en för liten satsning utan tydligt uppsatta mål eller ramar. Men att lägga ner och inte vidareutveckla känns kanske inte så smart.

Med vetskapen om att SFI vill satsa större pengar på färre filmer, och att talangutveckling inte finns med i filmavtalet, så känns ett nytt eller liknande projekt inte särskilt troligt idag.

Johan Jonason, som har gjort en av de två färdiga Rookiefilmerna, Guidance (bilden ovan), har delvis rätt när han säger att ett sådan här projekt riskerar att bli institutionaliserade. Men det är också anledningen till att det borde finnas större frihet i projektet ur finansieringssynvinkel; som att t ex få söka yttre finansiering även om man har fått pengar inom ett Rookieprojekt.
Den regeln låter som när en tidning inte får tidskriftstöd för att den innehåller reklam.

Den senaste månaden har jag arbetat med dokumentationen av Film Stockholms och Filmbasens talangutvecklingsår, det första i sitt slag, och intervjuat de tre regissörerna som ingått i det.

Det har varit en ögonöppnare för behovet av talangutveckling i Sverige. Även om jag sedan tidigare pläderat för saken har jag fått bättre syn på problemen och behoven, och tror mycket starkare på att det behövs, just för att inte filmare skall hamna i den långa kreativitetsdödande perioden som ofta uppstår mellan filmskola och långfilm, och för att de skall få möjligheten att utvecklas i en tidskrävande och dyr konstform.

Det svenska filmklimatet av idag innehåller på många vis ljusa faktorer: tekniska möjligheter att arbeta billigare och anpassa produktionen efter regissörens behov; produktionsbolag i och utanför Stockholm som arbetar på sin kant, stöttar varandra inom bolagen men också tycks existera i en peppande miljö, sida vid sida.

Utanför "större pengar till färre filmer"-tänket måste SFI stödja dessa krafter. Det behöver inte vara på samma gamla traditionella vis, eftersom ju sättet att arbeta också ändras. (Ett område där det finns starka behov av förändring , kring manus, pekade Jan Gradvall på i helgens Dagens Industri.)

Jag såg de två färdiga Rookiefilmerna, Jonasons Guidance och Petra Revenues Karaokekungen under helgens maratonvistelse på västkusten (56 timmar på plats, 4 timmar sömn). Och blev glatt överraskad.

Guidance handlar om ett par femtiofemplusare. Han, Roy, deprimerad och sjukskriven utan drift att ta tag i saken, hans fru försöker få honom att gå till en psykolog. Till sist skickar frun Roy på en "alternativ terapi" med en ung man långt ute i skogen. Terapin går ut på att stressa och psyka mannen så mycket som möjligt för att han skall vakna upp och ta tag i sig själv, utvecklas.

Man kan tycka vad man vill om det utfallet, men filmen är mer intresserad av utforska mekanismerna i karaktärernas relationer - makt, kärlek - än budskapet.

Och det lyckas den väldigt fint med. Genom en handhållen kamera och fokusdragningar mellan karaktärerna skapar Jonason en nervig men ändå ständigt närvarande bild av den som talar eller tänker. Karaktärerna antar också ett riktigt, konkret drag genom att de hela tiden känns "sedda".

I scenerna söker kameran ofta hur någon tittar på dem när de pratar för högt, eller pratar om något pinsamt på telefonen. Och de reagerar. Vilket ger filmen en stark realism utan att det finns en enda direkt samhällskoppling.

Ovanligt nog för svensk film är Guidance dessutom genomarbetad även i ljudbilden; förutom musiken tjänar ljuden till att skapa en kontrast mellan storstadens ljudmatta, och till att omgivningen tränger sig på karaktärerna, pressar dem, när de t ex är ensamma i sovrummet. Det är som om husets väggar blir tunna, eller försvinner.

Och så är det ju oerhört kul att se en film om äldre människor (okej, typ medelålders, men det känns som om mannen står i valet och kvalet att lägga ner och gå i förtidspension eller faktiskt försöka sig på en andra andning) som inte är på väg mot slutstationen, eller ja, överhuvudtaget. Frun är till exempel otrogen och har sex - i bild! - när mannen är borta. Kanske fångar det hur vi rent generellt "blir yngre" i vårt samhälle?

Petra Revenues Karaokekungen är så långt ifrån den här realismen man kan komma. Det stärkte min uppfattning om att svensk film behöver regissörer som kommer från andra fält, med andra erfarenheter.
Men uttalanden, som det efter filmen där Revenue sa att hon inte såg skillnad mellan att göra teater och film, kändes kanske mindre skoj. Nähä. Kul att stå där som fotograf och klippare, som faktiskt båda har gjort ett väldigt bra jobb. Men kanske menade hon bara sin egen approach.

Filmen handlar om Pirko, en kille som kastas ut av sin gravida flickvän, varpå han åker till sin uppväxtort i Norrland. Där börjar han sjunga karaoke.

Intrigen kan verkligen hängas upp på en spik, men det är en film som snarare bygger på sina utstuderade och underhållande karaktärer, sin fantasieggande dialog och den genomarbetade men enkla scenografi. Ta Pirkos mormor - nazist, alkoholist och kristen (fast hon gillar inte Jesus för att han var en mes). En karaktär som så lätt kunnat bli för mycket blir en extremt rolig karikatyr, precis som hennes granne, som med några enkla grepp - en lite för stel min, lite för länge + rekvisita - blir en minnesvärd person och ingen som bara flyter förbi, som skall vara birollskul på det där svenska komedisättet (tänk grannfrun i Patrik 1,5).
Referenserna Kaurismäki - den enkla men tydliga scenografin, färgerna - och Fellini - förhållningssättet till verkligheten framför kameran, det magiska - som har hörts förut stämmer väl.

I en bra FLM-artikel diskuterar Revenue med rätta sin film i relation till magisk realism. Det är något som alltför sällan ses i svensk film.
Revenue citerar Fellini: "det är illusionen som måste vara trovärdig". Exakt. Så fort du har satt upp premisserna för en verklighet som tittaren kan kliva in i så fungerar den så länge du inte bryter. Men väl därinne kan du ta dig vilka friheter du vill (nästan).

Och det utnyttjar Revenue till att låta fantasin flöda fritt: här kliver en ängel ur ett fotografi och antar skepnaden av en trött Roy Anderssonsk gubbe som Pirko rådgör med, där har mormor plötsligt 20 tomma spritflaskor på bordet. Fantasifullheten gör också att man är osäker på om man har sett de roliga berättelserna eller bara hört dem berättas (som den om paret på elmopeder) .

Vad jag kan ha svårt för är när den magiska realismen används för att skapa kaninhål, som om manusbrister täcktes på samma sätt som när man i en serietidning löser en omöjlig situation för Stålmannen genom att bara börja på ny ruta, så att säga. Där upplever jag brister.

Å andra sidan är det en förvånansvärt kommersiellt gångbar film. Betydligt mycket mer så än den sorgligt tråkiga svenska "diskbänksrealismen" eller tillrättalagda by the numbers-komedier som Patrik 1,5 som i sin enfald siktar in sig på minsta möjliga gemensamma skrattnämnare och spolar bort all humor.

Men det är väl den mellanmjökens filmkultur man vill stödja i det här landet.

Filmkritikseminarium i Göteborg

Läs FLM-Jonas referat av söndagens seminarium om filmkritik.

Mammut och papput

Jag är tillbaka från Göteborg - mer om det senare - och skriver om Mammut. Jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Heja Melissa!

Den enda nominering som jag känner för är Melissa Leos.

Slumhund

En sak har Lokko rätt i om Danny Boyles kommande film Slumdog Millionaire: MIA:s Paper planes – ”all i wanna do is (bang bang bang!) take your money” – är en "nästan övertydligt perfekt tidsmarkör filmen igenom, på oräkneliga sätt sammanfattar den hur musiken och världen utvecklats sedan Underworlds provinsiella herrklubbstechno".

Som soundrack till Boyles och den indiske medregissörens närgångna skildring av Bombays utveckling till Mumbai - från slum till skyskrapor - är det faktiskt väldigt väldigt bra. Lapptäcket av plåtskjul ovanifrån; de trånga klaustrofobiska labyrinterna av gränder; kameran som far in och ut ur butiker och frisörsalonger.
Och så tio år senare; allt jämnat med marken och skrapor som skjuter i höjden. Den brutala gentrifieringens ansikte eller ett glädjande budskap om en extremt snabbt växande medelklass? Där ger inte Boyle mycket till svar. Skall vi tro honom så handlar ändå allt om ödet. Eller?

Om man inte tar filmen ordagrant - vad återstår då? Har pojken tur, eller handlar det bara om arv - miljö är det sure as hell inte, för skolan tycks varken han eller regissören bry sig om.

Bilden av den växande staden, och ett fartigt klippt, snyggt och färgglatt formspråk (en slags anti-Darjeeling Limited-estetik om man vill se det så) är bra. Men det betyder faktiskt inte att man kan ha överseende med allt i filmen (och påstå att Danny Boyle har "fått tillbaka fingertoppskänslan"). Att dra på med breda, sentimentala penseln och sedan dra till med Bollywood som ursäkt - nej, det är faktiskt inte okej.

Otippad svensk i Berlin

Mammut, H:r Landshövding, Man tänker sitt, I taket lyser stjärnorna och... Henning Mankell! Okej att tyskarna älskar honom, men ändå.

Ett Spotify för film?

Sedan Spotify blev ett inslag i var mans hem har jag några gånger i veckan fått frågan om inte "ett Spotify för film" vore den perfekta lösningen på alla problem.

Bredbandsbolaget känner likadant som alla dessa hoppfulla.

Vad jag tror? Som plattform är det jättebra. Definitivt. Men filmbolagen, liksom de stora musikbolagen, har ju inte visat sig så jätteviga när det kommer till att ta sin gamla upphovsrätt in i den nya tiden. Om ett eller två stora Hollywoodbolag går med på att fylla en sådan tjänst med film, då skulle det förstås vara suveränt och förmodligen bli en stor hit på kort tid. Men jag misstänker att de hoppar på det tåget när det är alldeles för sent - som vanligt.

The Reader

Stephen Daldrys The Reader har inte haft svensk premiär än, och jag har inte sett filmen. Den handlar om hur en en ung pojke i 50-talets Tyskland högläser för en äldre kvinna som visar sig ha varit fångvaktare i Auschwitz. Ämnet - "vanliga människor" och Förintelsen; tyskarnas skuld och eventuella ondska - och debatten som pyr kring filmen, intresserar mig mycket.

Peter Bradshaw sågade filmen i The Guardian. (Liksom Manohla Dargis i New York Times och Anthony Lane i New Yorker). Bradshaw har blivit attackerad lite varstans för detta och svarar intressant och utförligt på Guardians blogg.

Några ord till om The Reader och andra samtida Holocaustfilmer står att finna i den här New York Times-artikeln som jag tog upp i mitt Mad Men-Israel-inlägg på Weird Science. Där är det bl a kritiken av Hannah Arendts Eichmann-bok som känns relevant för sammanhanget.

Jag återkommer när filmen har visats för svensk press - premiären är inte förrän den 20 mars.

SF vs. ISIS

FLM rapporterar mer om den lilla nyhet som stod att läsa i dagens pappersDN och som de har utvecklat på nätet. Jag tror, liksom en kommentar på FLM, att det kanske är skrämselskott inför en förlikning. Det hela låter nämligen väl osannolikt, men vem vet med amerikansk lagstiftning.

Det där med att Bergmanfilmerna inte skulle ha visats så ofta i USA på senare år låter också rätt tveksamt. Jag tillbringade mycket tid i New York under några års tid och såg en del Bergmanfilmer. (Fast visst, jag såg en hel del film där, och kanske såg jag de flesta på några specialvisningar som inte faller under reguljära distributionsdealar? Svårt att minnas). Jag hittar inga kommentarer på amerikanska filmbloggar. Det är väl främst Criterion som har intresse av att rapportera om saken utifall de är oroliga å Janus vägnar, men det verkar tyst.

Djupfrysta nazistzombies

Min Weird Science-kollega Per har publicerat vad som måste vara årets snyggaste filmposter. Jag kände mig tvungen att slänga upp en bild eftersom ingen filmblogg är komplett utan den. Intrigen i Dead Snow känns för övrigt som den hetaste sedan Surf Nazis Must Die från 1987.

Benjamin Button

Jag gillar Kerstin Gezelius. Hon är en bra kritiker. Men det är ytterst sällan som jag håller med henne i de slutsatser hon drar av det hon ser (men hon är väldigt bra på att se och lyfta upp i skrift det som man själv kanske bara har en kliande känsla av i bakhuvudet).

I fallet Benjamin Buttons otroliga liv (som jag recenserar i SvD) håller jag definitivt inte med i hennes slutsatser om filmens »centrala« del, den korta tid som Daisy och Benjamin får tillsammans.

»När filmen ska vara som mest romantisk, när de en kort tid är jämnåriga och lever tillsammans, pratar de bara om yta och ålder. Man börjar känna sig direkt dum som har investerat några känslor alls i filmen. Man längtar tillbaka till diplomathustrun i Murmansk. Och det var ju inte meningen.«

För är det då filmen skall vara som mest romantisk, eller är det då den skall uppfylla våra förväntningar på »det mest romantiska« - dvs att de älskande tu får bygga bo och göra barn? Och, än viktigare: vad annat än yta och ålder skall de prata om? Jag tror att det är ett mycket medvetet grepp.

(*SPOILERVARNING*).

För Fincher presenterar först Daisy som ett barn med förmågan att se igenom Benjamins gubbyttre. För att sedan förvandla henne till en på många vis självupptagen och kaxig dansös besatt av det yttre och sin dans. Sedan rycker han hennes karriär ifrån henne i förtid. Det korta och intensiva yrket är valt med flit, eftersom det är så bundet till ålder. Åldrandet blir ännu svårare att acceptera för henne eftersom hennes partner istället blir allt yngre. Så, vad skulle de prata om? Så därför längtar man trots all den till synes romantiska ytan tillbaka till diplomathustrun i Murmansk - vilket Fincher dessutom understryker med tv-reportaget där hon på sin ålders höst korsat Engelska kanalen.

Michael Tappers recension förstår jag inte alls; han trollar helt bort sagan i filmen - och den får man faktiskt inte glömma. Men precis som Tapper reagerade jag i alla fall på frånvaron av rasism i Södern. Jag jämför det inte som han gör med Vietnamkriget och andra aktuella frågor, utan reagerar på att det finns en mer personlig situation som skulle kunna göra frågan påkallad i filmen. Som Gezelius skriver behandlas frågan om moderns död snudd på rasistiskt.

Och referenserna till Forrest Gump - som inget gör något mer vettigt än nämner - måste väl ändå finnas där av någon anledning?
Jag tror mer om Fincher än så. Men det är just det som gör mig beskviken, för här fanns chansen att med enkla medel skildra den komplexa situationen bättre än Gump gör.

(Fö, det är en intressant Freudian slip att jag skrev »Eli« istället för »Eric« Roth i min recension. Undrar hur det skulle ha sett ut om Eli Roth skrivit filmen.....)

Israelites

Från Mad Men över Ian McEwan till Israel.

Melissa Leo

Jag skulle kunna skylla på att mina fingrar är stela, av kyla och tangentsbordspassivitet. Att det är svårt att komma igång efter nyår. Men det är inte sant - tvärtom går det undan i en rasande takt. Lite för snabb för att stanna upp och få in en ynka bloggpost. Men jag har fullt av roliga uppdrag som jag får anledning att återkomma till, och som kommer att ge upphov till en del bloggande om hur det ser ut borta vid den svenska filmens horisont.

Här är min intervju med Melissa Leo, införd i SvD lördagen den 3/1. Leo är en av de i särklass trevligaste personer jag har intervjuat. Först trodde jag att hon var en duktig amerikan - ni vet sådana som kan blanda ett trevligt, till synes privat, beteende med personlig PR på ett lika irriterande som välfungerande vis.

Mitt första möte med henne skedde på en restaurang där hon gick runt till de olika borden, presenterade sig, småpratade och berättade - liksom lite i förbifarten - hur det var att bli väckt mitt i natten på hotellrum runt om i världen för att någon på andra sidan luren berättar att man vunnit ännu ett pris. Men när hon väl kom till mitt bord (där hon blev kvar) så fattade jag vem hon var, och att hon om någon verkligen förtjänat dessa wake-up calls.

För Leo är tveklöst the real deal, en riktigt jävla trevlig och sympatisk människa, annars hade nog hennes karriär sett annorlunda ut.
Jag önskar henne all lycka i de kommande bataljerna om statyetter hit och dit. Inte för att jag tror att det gör henne från eller till, men det är dags att hon får välja lite bland rollerna.