En sak har Lokko rätt i om Danny Boyles kommande film Slumdog Millionaire: MIA:s Paper planes – ”all i wanna do is (bang bang bang!) take your money” – är en "nästan övertydligt perfekt tidsmarkör filmen igenom, på oräkneliga sätt sammanfattar den hur musiken och världen utvecklats sedan Underworlds provinsiella herrklubbstechno".
Som soundrack till Boyles och den indiske medregissörens närgångna skildring av Bombays utveckling till Mumbai - från slum till skyskrapor - är det faktiskt väldigt väldigt bra. Lapptäcket av plåtskjul ovanifrån; de trånga klaustrofobiska labyrinterna av gränder; kameran som far in och ut ur butiker och frisörsalonger.
Och så tio år senare; allt jämnat med marken och skrapor som skjuter i höjden. Den brutala gentrifieringens ansikte eller ett glädjande budskap om en extremt snabbt växande medelklass? Där ger inte Boyle mycket till svar. Skall vi tro honom så handlar ändå allt om ödet. Eller?
Om man inte tar filmen ordagrant - vad återstår då? Har pojken tur, eller handlar det bara om arv - miljö är det sure as hell inte, för skolan tycks varken han eller regissören bry sig om.
Bilden av den växande staden, och ett fartigt klippt, snyggt och färgglatt formspråk (en slags anti-Darjeeling Limited-estetik om man vill se det så) är bra. Men det betyder faktiskt inte att man kan ha överseende med allt i filmen (och påstå att Danny Boyle har "fått tillbaka fingertoppskänslan"). Att dra på med breda, sentimentala penseln och sedan dra till med Bollywood som ursäkt - nej, det är faktiskt inte okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar