Jag har skrivit en text om metafilm i FLM#5 (på det där gamla mediet, papper). Tankarna kring den formades efter att jag hade sett filmen A Moment in June i Pusan. Den visas i Göteborg.
Jag har egentligen aldrig kopplat grepp om det som står i texten, den ter sig fortfarande lite flummig eftersom jag undrar vad jag ville komma åt.
Handlar det bara om metafilm?
Så slog det mig plötsligt när jag diskuterade min text om Mammut på Weird Science (kommentarerna) att det jag lägger fram mot slutet av FLM-texten kanske handlar lika mycket om mitt förhållningssätt till film som kritiker:
»Men att skärpa den kritiska iakttagelseförmågan, innebär det nödvändigtvis att distansera åskådaren från det föreliggande verket (genom metafilmens sönderfallande filmremsa) eller kan det, som här, ske på ett sätt som bevara den kritiska skärpan men ändå erbjuder en känslomässig stimulans?
Det skall väl därför inte kallas för cynism, utan ett slags narcissism – där åskådaren inte kan, vill, eller upplever sig bli känslomässigt stimulerad om inte han eller hon involveras i verket genom intellektuell utmaning.
Det finns förstås bara högst subjektiva svar på frågan, men det ena stärker rätt utnyttjat det andra. För är vår känslomässiga inlevelse verkligen mindre värd, mindre stark, om vår kritiska iakttagelseförmåga inte ”får” ingripa?
Styrkan i Nathopons verk ligger i just det faktum att han genom metafiktionen och redovisandet av konstarternas specifika form (dekor, dialog, skådespelarstil, filmstil) lyfter fram karaktärernas känslor som helt unika och samtidigt universellt sammanlänkade – utan att låta det mediaspecifika kliva i vägen som en mur i distanserandet.«
Som filmkritiker - ja, som filmälskare generellt - är det en ynnest att se en film som lyckas förmedla en stark känsla och göra det på ett formfulländat vis. Där formen inte bara blir onani utan samspelar perfekt med det som uttrycks.
Den vanligaste frågan jag får som kritiker är - förutom "ser du på film hela dagarna"? - om det är jobbigt att vara kritiker, om man kan "stänga av" den rollen?
Jo, det är alltid vanskligt att plocka isär en film intellektuellt efter att man har sett den - yrkesroll be damned - för tänk om man därmed plockar bort det där som berörde en så mycket?
Sanningen är att den "isärplockande" processen i mitt fall fungerar ungefär som jag beskriver det i FLM-texten: det är så jag upplever film. (Jag drar mig till minnes en debatt som ofta fanns när jag var ett passionerat Bob Dylan-fan: texterna eller musiken. Svaret är ingetdera, de är helt och hållet beroende av varandra).
Men så sitter man där med fingrarna på tangentbordet och skall överföra den förhoppningsvis stimulerande känsla som man hade under filmen till en kommunikation om densamma. Vissa filmer vill man inte röra - just nu, en liten pärla jag såg i Göteborg vid namn Hälsningar från skogen, men jag förbereder mig för språnget - andra är som gjorde för det. Vissa filmer växer av det, andra kanske börjar pysa luft.
Fast jag har märkt att de senare är filmer som ändå inte håller, filmer jag inte tänker på efter ett tag. För det mesta "känner" jag inte filmen från första början, det spelar ingen roll hur formmässigt fantastisk den är (kan den vara det, "fantastisk", utan att förmedla en känsla?), och då spelar det ingen roll om hela bygget faller som plockepinn när jag börjar skriva om fotot, eller ljudet. Men det är bistert att känna den känslan krypa på en under skrivprocessen - "nej, där försvann den filmen".
Mest blir jag rädd för om en film skall hålla en andra gång när jag har skrivit om den en eller flera gånger (jag ser för övrigt sällan om film). När jag på grund av en intervju med Ester Martin Bergsmark, en av regissörerna till Maggie vaknar på balkongen, såg om hans film var jag först ganska nervös. Jag tyckte så mycket om den när jag såg den första gången, och den där känsla av en väldigt speciell film, ren poesi, låg kvar hos mig. Tänk om den var borta nu, för att min blick skulle dras till de beståndsdelar jag hade isolerat och att helhetskänslan skulle gå förlorad?
Det var faktiskt inga som helst problem, jag kände mig precis lika stimulerad och utmanad och kanske till och med lite mer berörd än förra gången jag såg filmen. Dessutom tyckte jag mig se en starkare individ i Maggie den här gången, efter att jag nu hade sett henne i kortfilmen Svälj, kanske för att hon där spelar en roll, något som gav henne mer bakgrund.
Jag tror helt enkelt att svaret ligger i min metatext: att det alltid finns en punkt där det som uttrycks och hur det uttrycks samspelar så att det tilltalar och berör oss.
Det är en väldigt vacker plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar