Svensk film - en verklighetsseparation

Disputationen närmar sig, och jag sitter i intervju på intervju om min avhandling. En fråga som ständigt smyger sig in är en som min avhandling egentligen inte handlar om - de icke-vita invandrarnas representation i den svenska filmen. Nu berör jag förvisso frågan i boken, inte minst eftersom jag anser att normen även styr hur De Som Så Ofta Kallas För De Andra får ta plats i filmens rum.

Men vad som stör mig är denna ständiga - säkert välmenande - fråga: Vi har fått »fler« invandrarregissörer, varför inte så mycket fler nya bilder av invandrarna i det svenska filmrummet.

Kopplingen är inte så enkel - för det första är det väl knappast som så att det störtregnar »invandrarregissörer« (ett förhatligt begrepp) i svensk film.
För det andra: ska Josef Fares tvunget göra en ny Zozo var tredje år? Är han - eller Babak Najafi, som flera gånger efter Sebbe fick frågan om varför han gjorde en film om blonda svenskar - ett alibi?

Det som retar mig allra mest med frågan är nämligen detta - gör vita svenska regissörer enbart filmer om sig själva och det som finns i deras närmiljö och livskunskap? Är deras filmer enbart baserade på egna erfarenheter?

Nej, naturligtvis inte. Gott berättande handlar också om att kunna fabulera - och att ibland göra god research för att kunna berätta nya historier om samhället vi lever i. Vad avsaknaden av nya/ annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är exakt hur stor segregationen är i samhället.

Jag är förvisso övertygad om att det finns ett samband mellan vilka kroppar som finns i den svenska filmens rum - inte minst bland dem som bestämmer. Men att mer eller mindre tydligt fråga om »invandrarregissörernas« ansvar, det är att blunda för det gigantiska problem alla andras ointresse för hur samhället de lever i egentligen ser ut - och de många fantastiska berättelser som finns där ute. 

Som jag ser det finns här segregation, beröringsskräck, brist på nyfikenhet - och ett stort film- (och naturligtvis samhälls-) politiskt problem i bakgrunden.

På ett seminarium om nordiska filmutbildningar som jag nyligen besökte, talades det om just brist på nyfikenhet - eller snarare brist på möten. Utbildningarna är i mycket hög grad (framförallt de svenska) slutna rum. En stillbildsfotograf talade om hur hon under utbildningen på 60-talet uppmuntrades till mötet - att gå ut och träffa folk som hon pratade med innan hon tog bilder. Det hänger samman med något som Stefan Jarl ständigt återkommer till, att en dokumentärfilm blir bara så bra som relationen mellan dem bakom och framför kameran. Punkt.

Jag tror att detta med nyfikenheten måhända luckras upp lite lite lite i dessa tider av fiktions- och verklighetsupplösning. Ruben Östlunds Play är ett exempel. Några av våra färska unga namn som kliver ur skolorna och trevar mellan fiktion och dokumentär. Men där är det, med undantag för Rubens film som ändå måste sägas drivs av en nyfikenhet som kommer ur ett problematiskt maktperspektiv via polisutredningar och samhällsapparat - fortfarande mycket vitt.

Inom dokumentärfilmen ser vi hur personer med invandrarbakgrund - nu senast Maria Kuhlberg med Han tror han är bäst och Zanyar Adami med Gerillasonen - skildrar viktiga frågor som har att gör med migration och uppväxt; uppväxt och bakgrund präglad av vad transnationell migration och liv (minnen är ett pågående liv) i krigsdrabbade områden kan innebära. Det är förstås väldigt viktigt, och pekar på att den personliga erfarenheten är en viktig ingrediens.

I en intervju pekade jag på den strålande iranska filmen Nader och Simin - en separation. Hur många personer med iransk bakgrund och säkerligen många mycket intressanta skärvor till liknande historier, finns det inte i Sverige? Vem pratar med dem? Är det bara Mani Maserrath-Agah (och Jens Jonsson, bless him) som ska ta tag i dessa annorlunda berättelser - och det under mycket hårt motstånd?


Och bristen på dessa berättelser inom spelfilmen tycker jag kan kopplas ihop med den rådande filmpolitiken. Om film är ett trögt medium, så har detta också att göra med produktionernas kommersiella villkor. Det är många kockar med i en film idag - allt fler finansiärer som tycker att de bör ha något att säga till om, och de letar efter minsta gemensamma nämnare. Folk Måste Förstå (själva förstår de naturligtvis, men inte Britt i Skövde inte).

Fegheten i att berätta nytt växer, när folk då hellre faller tillbaka på gamla stereotyper. Filmer som Play - ett strålande undantag i dagens Sverige - kan inte vara två per decennium, utan minst två per år. Minst.

För att få modigare berättelser i det dyra mediet, måste regissörernas och kreatörerna därför frigöras från det kommersiella ok som finns idag. Befrias från de många kockarnas allt tunnare soppa. Därför hänger frågan om berättelserna mycket starkt ihop med behovet av en helt ny och modig filmpolitik. En statlig sådan där enskilda aktörer som profiterar på film inte får hoppa av.

Det handlar nämligen om vårt samhälle, och dess väl och ve - och där är berättelserna om oss, om vår värld, en viktig fråga.

Pauline Kael vs. The World

Den legendariska kritikern Pauline Kael - som i flera decennier skrev för The New Yorker - förärades nyligen en biografi, »Pauline Kael: A Life in the Dark«. FLM  länkar vidare till några hyllningar.

Liksom många andra kritiker (antar jag) har jag plöjt flera av Kaels böcker med samlade texter. Flera av dem har underbara titlar som »I Lost it at the Movies« och »Kiss Kiss Bang Bang«. Det är tveklöst så att Kaels inflytande var enormt och att hon gjorde mycket gott för den amerikanska filmen. Och som skribent var hon ofta helt fantastisk - med känsla, filmhistorisk kunskap och en glödande penna.

Men jag har alltid haft svårt att läsa henne som vissa läser Bibeln. För hon kunde vara inte så lite enkelspårig och avfärdande i sin syn på - och kritik av - vissa regissörer. Jag häpnar ibland när jag läser saker som hon skrivit i sin skarpa stil - rodnar när jag läser hennes nästan barnsligt besatta tirader om Cassavetes - och tänker på ett (påstått) Woody Allen-citat (hon gillade bara hans »early, funny ones«) om henne:

»She has everything that a great critic needs except judgment. And I don't mean that facetiously. She has great passion, terrific wit, wonderful writing style, huge knowledge of film history, but too often what she chooses to extol or fails to see is very surprising.«

John Cassavetes var - on the record - tydligare:

"The way I figure it, if Pauline Kael ever liked one of my movies, I'd give up." 

Richard Brody på New Yorker skrev för ett par år sedan mycket träffande om relationen mellan Andrew Sarris och Pauline Kael - som var bittra kritikerfejdare:

»On Sarris and Kael: there’s a thought-experiment that would be worth working out in detail. In their heyday—say, from the mid-sixties to the mid-eighties—if you were to watch only the movies Sarris endorsed, I’d predict that you’d have a pretty good sense of the best of world cinema at the time; if only Kael’s picks, you’d likely have a very skewed and narrow view of it.«

Jag håller med - och då är nog ändå mina fem cent på Kaels sida i hennes kritik av auteurteorin.

I dagarna skrev Brody även lite om hennes relation till Clint Eastwood (eller snarare, hans besatthet av henne) utifrån den nyligen utgivna boken »Conversations with Clint: Paul Nelsons Lost Interviews with Clint Eastwood 1979-1983« (Ja, Paul Nelson som i den legendariske Rolling Stone-kritiken, vän med både Bob och Bruce). Här Jonathan Lethems fina förord och utdrag ur boken.

Bäst är biten om att Clint lät sin terapeut ta sig en titt på Kaels texter om honom, och komma med ett omdöme om henne. Tydligen är den historien inte helt sann - men jag ser gärna att den inspirerar andra regissörer. Något för Richard Hobert kanske?

Triart.se

Mattias Nohrborg med sällskap sjösatte i morse den nya sajten triart.se - en VOD-tjänst inramad av essäer, artiklar, kritik och krönikor. Jag bidrar med en debattartikel.

Hur sajten kommer att klara sig i dagens filmklimat återstår att se. Jag är övertygad om att Triart har rätt - film behöver en kontext och en sajt med debattartiklar, essäer och texter om filmerna är naturligtvis rätt väg att gå. En välskriven Murakami-essä - här signerad Kristina Petri och Kristina Lindström - kan säker få en och annan att betala ett par tior för att se Norwegian Wood hellre än att tanka ner den gratis.

Eller kanske har jag fel, kanske är det en utopi och ett tänkande som är helt utraderat hos de flesta idag - det är trots allt inte många klick till en sajt där Tran Anh Hungs film är gratis. Det är tror jag omöjligt att veta hur det ekonomiska underlaget för en sajt av triarts slag ser ut idag (och de som sitter på sifforna för liknande tjänster som MUBI är rätt förtegna om dem) - att intresset för »kvalitetsfilm« är minst lika stort idag som när Nohrborg en gång i tiden startade Triangelfilm, det tror jag. Men jag vet inte om vilja att betala för den är det.

Vad jag däremot vet och tror på är Nohrborgs förmåga att välja ut bra filmer - en förmåga han inte förlorat vilket några av årets godbitar, Apflickorna och Attenberg, visar. Och kurerande och personligt urval är, i dagens era av fullständigt överflöd, ett mycket starkt argument och ett utmärkt varumärke.

Lycka till!