Pauline Kael vs. The World

Den legendariska kritikern Pauline Kael - som i flera decennier skrev för The New Yorker - förärades nyligen en biografi, »Pauline Kael: A Life in the Dark«. FLM  länkar vidare till några hyllningar.

Liksom många andra kritiker (antar jag) har jag plöjt flera av Kaels böcker med samlade texter. Flera av dem har underbara titlar som »I Lost it at the Movies« och »Kiss Kiss Bang Bang«. Det är tveklöst så att Kaels inflytande var enormt och att hon gjorde mycket gott för den amerikanska filmen. Och som skribent var hon ofta helt fantastisk - med känsla, filmhistorisk kunskap och en glödande penna.

Men jag har alltid haft svårt att läsa henne som vissa läser Bibeln. För hon kunde vara inte så lite enkelspårig och avfärdande i sin syn på - och kritik av - vissa regissörer. Jag häpnar ibland när jag läser saker som hon skrivit i sin skarpa stil - rodnar när jag läser hennes nästan barnsligt besatta tirader om Cassavetes - och tänker på ett (påstått) Woody Allen-citat (hon gillade bara hans »early, funny ones«) om henne:

»She has everything that a great critic needs except judgment. And I don't mean that facetiously. She has great passion, terrific wit, wonderful writing style, huge knowledge of film history, but too often what she chooses to extol or fails to see is very surprising.«

John Cassavetes var - on the record - tydligare:

"The way I figure it, if Pauline Kael ever liked one of my movies, I'd give up." 

Richard Brody på New Yorker skrev för ett par år sedan mycket träffande om relationen mellan Andrew Sarris och Pauline Kael - som var bittra kritikerfejdare:

»On Sarris and Kael: there’s a thought-experiment that would be worth working out in detail. In their heyday—say, from the mid-sixties to the mid-eighties—if you were to watch only the movies Sarris endorsed, I’d predict that you’d have a pretty good sense of the best of world cinema at the time; if only Kael’s picks, you’d likely have a very skewed and narrow view of it.«

Jag håller med - och då är nog ändå mina fem cent på Kaels sida i hennes kritik av auteurteorin.

I dagarna skrev Brody även lite om hennes relation till Clint Eastwood (eller snarare, hans besatthet av henne) utifrån den nyligen utgivna boken »Conversations with Clint: Paul Nelsons Lost Interviews with Clint Eastwood 1979-1983« (Ja, Paul Nelson som i den legendariske Rolling Stone-kritiken, vän med både Bob och Bruce). Här Jonathan Lethems fina förord och utdrag ur boken.

Bäst är biten om att Clint lät sin terapeut ta sig en titt på Kaels texter om honom, och komma med ett omdöme om henne. Tydligen är den historien inte helt sann - men jag ser gärna att den inspirerar andra regissörer. Något för Richard Hobert kanske?