Svensk film - en verklighetsseparation

Disputationen närmar sig, och jag sitter i intervju på intervju om min avhandling. En fråga som ständigt smyger sig in är en som min avhandling egentligen inte handlar om - de icke-vita invandrarnas representation i den svenska filmen. Nu berör jag förvisso frågan i boken, inte minst eftersom jag anser att normen även styr hur De Som Så Ofta Kallas För De Andra får ta plats i filmens rum.

Men vad som stör mig är denna ständiga - säkert välmenande - fråga: Vi har fått »fler« invandrarregissörer, varför inte så mycket fler nya bilder av invandrarna i det svenska filmrummet.

Kopplingen är inte så enkel - för det första är det väl knappast som så att det störtregnar »invandrarregissörer« (ett förhatligt begrepp) i svensk film.
För det andra: ska Josef Fares tvunget göra en ny Zozo var tredje år? Är han - eller Babak Najafi, som flera gånger efter Sebbe fick frågan om varför han gjorde en film om blonda svenskar - ett alibi?

Det som retar mig allra mest med frågan är nämligen detta - gör vita svenska regissörer enbart filmer om sig själva och det som finns i deras närmiljö och livskunskap? Är deras filmer enbart baserade på egna erfarenheter?

Nej, naturligtvis inte. Gott berättande handlar också om att kunna fabulera - och att ibland göra god research för att kunna berätta nya historier om samhället vi lever i. Vad avsaknaden av nya/ annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är exakt hur stor segregationen är i samhället.

Jag är förvisso övertygad om att det finns ett samband mellan vilka kroppar som finns i den svenska filmens rum - inte minst bland dem som bestämmer. Men att mer eller mindre tydligt fråga om »invandrarregissörernas« ansvar, det är att blunda för det gigantiska problem alla andras ointresse för hur samhället de lever i egentligen ser ut - och de många fantastiska berättelser som finns där ute. 

Som jag ser det finns här segregation, beröringsskräck, brist på nyfikenhet - och ett stort film- (och naturligtvis samhälls-) politiskt problem i bakgrunden.

På ett seminarium om nordiska filmutbildningar som jag nyligen besökte, talades det om just brist på nyfikenhet - eller snarare brist på möten. Utbildningarna är i mycket hög grad (framförallt de svenska) slutna rum. En stillbildsfotograf talade om hur hon under utbildningen på 60-talet uppmuntrades till mötet - att gå ut och träffa folk som hon pratade med innan hon tog bilder. Det hänger samman med något som Stefan Jarl ständigt återkommer till, att en dokumentärfilm blir bara så bra som relationen mellan dem bakom och framför kameran. Punkt.

Jag tror att detta med nyfikenheten måhända luckras upp lite lite lite i dessa tider av fiktions- och verklighetsupplösning. Ruben Östlunds Play är ett exempel. Några av våra färska unga namn som kliver ur skolorna och trevar mellan fiktion och dokumentär. Men där är det, med undantag för Rubens film som ändå måste sägas drivs av en nyfikenhet som kommer ur ett problematiskt maktperspektiv via polisutredningar och samhällsapparat - fortfarande mycket vitt.

Inom dokumentärfilmen ser vi hur personer med invandrarbakgrund - nu senast Maria Kuhlberg med Han tror han är bäst och Zanyar Adami med Gerillasonen - skildrar viktiga frågor som har att gör med migration och uppväxt; uppväxt och bakgrund präglad av vad transnationell migration och liv (minnen är ett pågående liv) i krigsdrabbade områden kan innebära. Det är förstås väldigt viktigt, och pekar på att den personliga erfarenheten är en viktig ingrediens.

I en intervju pekade jag på den strålande iranska filmen Nader och Simin - en separation. Hur många personer med iransk bakgrund och säkerligen många mycket intressanta skärvor till liknande historier, finns det inte i Sverige? Vem pratar med dem? Är det bara Mani Maserrath-Agah (och Jens Jonsson, bless him) som ska ta tag i dessa annorlunda berättelser - och det under mycket hårt motstånd?


Och bristen på dessa berättelser inom spelfilmen tycker jag kan kopplas ihop med den rådande filmpolitiken. Om film är ett trögt medium, så har detta också att göra med produktionernas kommersiella villkor. Det är många kockar med i en film idag - allt fler finansiärer som tycker att de bör ha något att säga till om, och de letar efter minsta gemensamma nämnare. Folk Måste Förstå (själva förstår de naturligtvis, men inte Britt i Skövde inte).

Fegheten i att berätta nytt växer, när folk då hellre faller tillbaka på gamla stereotyper. Filmer som Play - ett strålande undantag i dagens Sverige - kan inte vara två per decennium, utan minst två per år. Minst.

För att få modigare berättelser i det dyra mediet, måste regissörernas och kreatörerna därför frigöras från det kommersiella ok som finns idag. Befrias från de många kockarnas allt tunnare soppa. Därför hänger frågan om berättelserna mycket starkt ihop med behovet av en helt ny och modig filmpolitik. En statlig sådan där enskilda aktörer som profiterar på film inte får hoppa av.

Det handlar nämligen om vårt samhälle, och dess väl och ve - och där är berättelserna om oss, om vår värld, en viktig fråga.