hynek: januari 2013

Svenska filminstitutets stöd till dokumentärfilm ökar från 12 till 20 miljoner. Det är naturligtvis utmärkt. Men som jag skrev i min kommentar till att institutet slopar barnfilmskonsulenttjänsten, så undrar jag lite över vad institutet inte säger om hur dessa pengar kommer att kunna sökas och fördelas. Tidigare har nämligen den regissör/ producent som vill göra dokumentärfilm kunnat söka produktionsstöd för dessa även av långfilmskonsulenterna, men det kan man inte göra längre.

Några följdfrågor jag gärna skulle se, istället för enbart en TT-flash om ökat stöd, är dessa:

* Är enbart mer pengar nog för att stärka dokumentärfilmen? Vad tjänar den svenska dokumentären på att bara en konsulent bestämmer över dess tillkomst?

* Var det inte så att den svenska dokumentärfilmens styrka låg i en bredd som kom sig av att stödet kunde komma från olika håll? Det var helt klart ett område där konsulentsystemets individtycke sträckte fram sitt tvetydiga huvud - på bästa sätt eftersom det gav god spridning i en mycket bred och omdiskuterad genre (#1 #2).

Har en diskussion förts om detta, har man sett på hur denna fördelning har sett ut över tid och vilken slags filmer det resulterat i?

* Varför resonerar man så olika om barnfilm och dokumentärfilm? Är inte båda områden med särskilda utmaningar, med behov av särskild kompetens men även spridning på stödutdelningen?

* Det administrativa utgiftstak som har nåtts på institutet, och lett till att barnfilmskonsulenttjänsten har slopats, hur har det nåtts? Vilka områden har institutet ökat sina administrativa utgifter på, så att de inte längre kan hålla sig med denna tjänst?

* Oavsett den eventuella interna diskussionen: Hur funderar stiftelsen kring behovet av att föra sådana diskussioner på ett öppnare plan innan de tas för att bidra till ett klimat där fler kan engagera sig i hur den svenska filmen och den svenska filmkulturen påverkas långsiktigt?

* Ett svar på denna fråga är det så kallade Filmrummet. Det är en på pappret intressant tanke och hemsidan bjuder på länkar om filmpolitik, bransch, konst, forskning och whatnot. Ett problem med rummet - som nu har hållit i sex arrangemang - är att det är en klen ersättning för filmkultur, men ett intressant rum för de mer nördigt insatta i branschen och filmskapande (dessutom geografiskt bundet och tidsmässigt låst).

Vi som tillhör denna (relativt lilla) grupp tycker väl det är toppen - men undertecknad kan inte låta bli att undra om en föreläsning med Germaine Greer vid ett tillfälle för ett par hundra personer kan ställas mot säg en dvd-utgivning av svenska regissörer som är underrepresenterade på dvd (som Marie-Louise Ekmans filmer, en stor del av Suzanne Ostens regissörskap och många många fler).

Jag säger inte att saker ska ställas mot varandra - men det är ett sätt att stimulera en diskussion som jag undrar om den egentligen förs: vad behöver vi idag, vilka är betjänta av SFIs öppning mot omvärlden - och finns det möjligen en bredare publik, andra metoder till att nå ut, som kunde vara vettigare?

Det är i år femtio år sedan Svenska Filminstitutet föddes. En väldigt bra födelsedagspresent till alla som är intresserad av den svenska filmens väl och ve vore mindre optimistiska PR-tal och en större offentlig dialog kring vad film är idag - och vilka visioner SFI egentligen har för det kommande halvseklet i filmens värld.

(Denna text finns uppdaterad med utvecklat resonemang på Weird Science)
-----------------------------------------------

Det blir lätt polariserat och svartvitt när ingresser, citat och rubriker skriker ut oviljeadjektiv i en text man inte har skrivit själv. Med det inte sagt att sådant inte är nödvändigt - i ett filmklimat där det ibland känns som om kritiker lika gärna kunde smälla treor på alla svenska filmer de såg, behövs passion åt alla håll - inte minst som kulturellt lavemang.

Men låt mig därför lite tydligare skriva ut varför jag tycker att Call Girl är en film som väcker negativa känslor i mig. Känslor som när filmen nomineras till ett gäng priser, och journalister frågar om min åsikt kring detta faktum, sätts i pränt utan den förklaring man som kritiker annars bör lägga bakom sina adjektiv.

För det första: när jag såg Call Girl såg jag en film som irriterade mig, främst över en bortkastad möjlighet att både berätta (det vill säga narrativet som något vackert i sig) och att berätta något med en udd mot både samtid och dåtid.

Dramaturgiskt växlade perspektivet mellan ett antal protagonister på ett vis som gjorde att det var svårt att fatta sympati för någon av karaktärerna i filmen, eller känna att de fick lov att vara en drivande motor och skapa ett fungerande kontrakt med publiken. Det fanns hela tiden en antydan om något mer under flera av personerna - Pernilla Augusts bordellmamma, lilla Iris, Simon J Bergers snut (hans familj, karriären, dottern; allt ligger och pockar som i en tryckkokare). Något som i en tredelad miniserie kanske hade kunnat blomma; fungera för att ge dem substans, vara motor på sitt håll, en blick för publiken på situationen ur olika perspektiv - det hade kanske kunnat bli otroligt bra.

Nu slår antydan om något mer bakom dessa karaktärer över. Jag antar att man skulle kunna säga att de är överskrivna, istället för välskrivna - en nog så viktig avvägning i en långfilm jämfört med en tv-serie. Det surrar i bakhuvudet, man sitter och väntar på utvecklingar på annat håll. I slutändan tar det fokus från den självklara huvudpersonen Iris.

Exakt samma problem präglar filmens form: Pernilla August ska förmodligen helt självklart ha minst en Guldbagge för sin roll som bordellmamma. Som skådespelarinsats är det oklanderligt. MEN: varje gång filmen borde förlita sig på den insatsen, dröja och låta oss följa med i de nyanser och tveksamhet som finns i situationerna - allt från spelet mellan Dagmar och hennes "flickor", i relationen till barnen, i relationen till hallicken hon hänger med, till lusten att förföra - så klipps filmen upp. Tjack säger det och så är vi någon annanstans.

Det gäller ännu mer, och för filmen än mer skadligt, i fråga om Iris. Få scener vågar landa i henne, följa henne. De avgjort bästa bitarna i filmen blir på ungdomshemmet, i sökandet efter någon slags normaltillvaro som hon slits ifrån.

Redigering är filmmediets syntax, och så många meningar står oavslutade i Call Girl.

Jag vet inte om ambitionen med Call Girl på något sätt har varit samhällskritisk, men jag får en dålig smak i munnen av de debattörer som menar att det är mediernas fel att debatten om filmen har hamnat fel och fokuserat på Olof Palme. (For the record: jag tyckte att Magnus Krepper var mer lik den sittande monarken, men det gick ju liksom inte att ta miste på vem han skulle antydas vara i filmen. Men det var lite roligt med tanke på Carl Gustafs CV).

Om det var ren naivitet som gjorde att regissörer och manusförfattare inte förstod att det skulle hamna just här, vet jag inte - men om man är spekulativ i en film så får man inte bara ta en sådan debatt, utan också inse att den kan överskugga väldigt mycket annat man kan han på hjärtat. Till de(n) författare som kastat sig in i Call Girl-debatten och avfärdar hela Palme-grejen som en anka kan jag bara säga att det handlar om film, att film är ett språk, och att det vore förunderligt om en litteraturkritiker (eller en läsare) inte reagerade om författaren i en bok om utsatta unga flickor plötsligt och omotiverat hängde ut en mycket igenkännbar person med extremt starkt symbolvärde - eller för den delen med rött tusch hade klottrat "kuken" över en sida text. Och sedan förväntade sig att läsare och kritiker skulle njuta av verket utan att reagera, eller livligt skulle delta i en debatt där detta överhuvudtaget inte förekom.

De unga flickornas utsatthet då - eller för den delen unga flickors utsatthet idag - försvinner som i ett trollslag om man utpekar Palme som sexköpare av minderåriga. Det måste man räkna med. Och att man ramlar över en brant när man inte kan bolla fiktionen med fakta på ett skickligt vis är en allvarlig dramaturgisk miss, och om man med manus i Guldbaggesammanhang menar hur en film är konstruerad (vilket man väl gör när varken läser manus eller - till min glädje - nominerar Searching for Sugar Man till detta pris), då är det ofattbart att Call Girl kan nomineras till detta.

Ville man vara kritisk men samtidigt skapa en fiktiv saga med en autentisk botten, då hade Geijeraffären som den ser ut på pappret räckt mycket långt. Den lyckas man istället göra helt oförståelig för dagens biobeökare. Försök att förstå hur långt man hade kommit med Lennart Geijers syn på sexualitet och hur han som justitieminister försökte ändra lagen? Hur långt man hade kommit med Palmes dokumenterade inställning i frågan? Vilken debatt en film som Call Girl hade kunnat skapa och väcka - en film som med några penseldrag (rätt många, men ändå) hade kunnat stå bredvid Lilja 4-ever och skrika, skapa en helt annan slags debatt med kritisk udd.
Nu hör vi kärnan i Geijers syn på sex refereras en gång, genom en dörr, ur ett annat rum.

Men man skymmer inte flickornas utsatthet enbart med detta grepp - enligt mig är det märkliga beslutet att inte visa en enda gubbkuk, men väldigt många unga flickbröst, precis lika allvarligt. Varför? Debatten om den manliga blicken må plockas in och ut ur malpåse (och i länder som Frankrike aldrig plockas upp: jag avbröt trött en sittning framför den kommande Renoir där gammal-man-målar-nakna-unga-kvinnor är motiv nog för 110 minuter långfilm i färg, år 2013, för att skriva detta).

Men så här: känns det motiverat att flickorna så ofta är nakna och kameran smeker dem? Hade det möjligen känts mer motiverat om kameran hade klätt av och blängt på gubbar?
Jag tror att det senare hade gjort detta något mer motiverat men knappast löst problemen jag har med Call Girl.

För de fortsätter. Äntligen, tänkte jag när Iris svimmar utanför sitt rum på gräsmattan efter en tjacknatt. Där fanns en stund då saker saktade upp, fotot fångade henne på ett vis som kändes... som att en fördjupning kunde komma. Ett löfte.

Och så kom den där jävla ljudmattan. Ja, Mattias Bärjed är en jätteduktig musiker.

Kanske är det därför man inte har haft vett att använda musiken med måtta? Jag kände mig stundtals instäng i en tunna med studsande fejkpsykadelika. Det var länge sedan jag så hårt kastades ut ur en film på bio som i just den scenen.

Hoyte van Hoytema är på samma sätt en strålande fotograf, men jag önskar just därför att man hade tonat ner på samtidsparnafernalian. Ett par veckor efter Call Girl såg jag Margarethe von Trottas och Volker Schlöndorffs Katharina Blums förlorade heder.
(De många som tror att Call Girl är kritisk, gör sig själva en tjänst om de börjar se filmer som Katharina Blums förlorade heder - en film som dessutom vågar stå för sin kritik av i verkligheten förekommande personer och företeelser med en fet textskylt efter filmen som förklarar hur det ligger till).

Inspelad 1975, tokrealistisk. Vilket innebär att samtiden fortfarande gör sig rätt brutalt påmind i varje liten bit scenografi (en orgie i sjuttiotal). Jag kan lova er att ingen ser så blank ut som skådespelarna gör i Call Girl, att ingen kedjeröker riktigt så mycket varje gång de är i bild.

För rökandet var en självklar del av den tiden - men en bra film som ger sig på en annan era, den har en obrydd inställning till den tidens självklarheter; den gör inte en fetisch av dessa. Det gäller riddarrustningar lika mycket som det gäller Jompa Glitter utan fegis (John Silver utan filter - för den som inte växte upp i Uppsala på 80-talet).

Att låta oss beglo våra föreställningar om en annan epok - något Hoytemas utmärkta bildsinne gör med rena reklamfilmsapproachen - kommer datera Call Girl snabbare än noveltyfilmer gjorda på mobiler för ett par år sedan, tro mig.

Och när slutet sedan kom - från den första uppläxningen av Berger snut till hans sista straff (snacka om fetischism) - hade jag för länge sedan gett upp om Call Girl.

Så: Att en nomineringsjurys minsta gemensamma nämnare är denna film, det bevisar än en gång att ska vi nu nödvändigtvis ha ett svensk filmpris, då bör det från ax till limpa skötas av en liten jury som roterar för varje år.

Jag har tidigare och i SvD-intervjun sagt att allt slags tävlande i film bör tas med en axelryckning, men att jag aldrig tröttnar på att älska det här mediet får jag bevis för om och om igen genom min ohämmade irritation över just tävlingar. Som den uppgivenhet jag känner inför de kollegor som i Toronto belönade Call Girl i Discovery-sektionen - alltså där det nya spännande belönas - över Maja Milos Klipp - en film som både till form och innehåll är så mycket stentuffare, som handlar om unga utsatthet här och nu och fångar det med ett relevant formgrepp.

Den gick på bio en vecka i Sverige. Varsågod att debattera och lyfta fram den, ni som tycker att svenska medier fokuserar på fel frågor när det gäller film och övergrepp av unga tjejer.

När det gäller den tv-sända firmafest som Guldbaggegalan är... På ett sätt är denna skeva spegelbild av filmsituationen antagligen precis vad branschen förtjänar: nomineringarna visar hur utvattnat konsensusmässigt allt är (alla delar av branschen - från producenter till filmakademiker - får ett-två passepartoutkort var att lägga på någon ur sitt skrå, som ser alla filmer och röstar på dem), sedan kommer en liten elitjury (nu talar jag med populistkritikernas röst, ok?) och ger priserna till Äta, sova dö som sågs av 40 000 personer. Jag vet att priser som dessa handlar om att ackumulera kulturellt kapital (särskilt när inget annat kapital finns) - men på något sätt hjälper detta inhemska (det snäva nationalistiska är ett problem jag nu ämnar därhän för stunden) bara till att låta den här märkliga bilden av att allt står rätt till ... fortgå.

För när allt detta tv-sänds och fylls av optimistiska floskler om en tjugoprocentig ökning av svenska biobesök blir det någon slags sanning om hur »bra vi är«. Siffror som sannolikt inte reflekterar några tusen personers besök på dokumentärfilmer, utan snarare de hundratusentals personer som såg av filminstitutet finansierade kvalitetsrullar som Hamilton. Siffror som reflekterar filmer som institutet ger pengar för att de vet att de är kassakor (för det mesta) och kvalitetsstämplar som institutet inte vågar ge på förhand (av lika delar okunnighet som brist på mod, antar jag). Äta sova dö, för att fortsätta med den som exempel, är hårt framarbetad bioprodukt till den enda lyckade satsningen i svensk filminstitutpolitik sedan det bedrövliga konsulentsystemet infördes: Rookie. Jag skulle kunna fortsätta med historier om de nominerade (och inte nominerade) kvalitetsfilmerna (alltså filmer som inte automatiskt kan tänkas dra in en massa cash) vid sidan av det säkra kortet Call Girl - och hur dessa behandlas av våra tunga finansiärer - men det kommer någon annanstans, någon annan gång.

Personligen blir jag för varje år allt mer uppgiven över den utveckling jag ser: det stora större och allt mer sensationellt, filmer som ingen minns efter en vecka. Det lilla mindre, billigare - ofta även bättre än det någonsin har varit eftersom det hemmagjorda på en laptop helt enkelt kan se fantastiskt bra ut på ett annat sätt idag.

Men det däremellan, det är vad som kommer att lida. Det vi en gång i tiden kanske kallade för auteurfilmer - mellanbudget, visst mod konstnärligt eller intellektuellt, smarta men inte knepiga; mer klassisk Woody Allen än Turinhästen. Jag har inget emot den senare, men den sortens filmer har den svenska bristen på filmkultur i praktiken dödat från biograferna (men heja Avalon på den fronten för att hålla fanan högt!). Det tog inte många år och det är ytterligare ett ansvar jag inte kan låta bli att lägga på ett filminstitut som när de såg varthän det barkade valde att skala bort filmkultur som sitt ansvarsområde, istället för att hålla den under armarna och skrika väldigt högt om att "hallå, här håller en viktig kulturyttring på att gå åt helvete".

Nästa filmer till samma altare är alltså filmerna mellan 3D 68bps som skär ut näthinnan och de pyttesmå fina dokumentärerna framskurna på en laptop av underbetalda regissörer - för mellanfilmerna kostar pengar, men kan sällan (i ett litet språkområde) gå runt, eller ens i närheten av att gå runt.

Och här kommer nästa problem in - jakten på sensationer och besökare. För att motivera sin existens som auterdriven mellanfilm, kvalitet möter kvantitet if you will, har Call Girl - som fick 11 miljoner plus i produktionsstöd, mer än Hamilton och En meningslös komedi i Phuket sammantaget - helt enkelt skapat sin egen sensationsformel. Ingen i den storleken av film har råd att skapa en reklamdrive av Hobbit-slag (i praktiken vad som behövs för att fylla biograferna tillräckligt mycket) och ingen kan längre förlita sig på klassisk word of mouth om de ska nå en vettig biobesökssiffra (det har man inte tid med - Äta sova dö gick häromveckan på en biograf i Stockholm, på tider som vanliga arbetande människor som min mamma omöjligen kan se den på: mer filmintresserad än genomsnittet har hon helt enkelt inte lyckats se en film som för 15-20 år sedan hade haft 150 000- 200 000 besökare för att den hade fått ordentlig exponering på bra tider i salongen landet över, inte minst i huvudstaden).

Vad detta - sensationerna, jakten - blev i fallet Call Girl, vet vi nu. Även om få av dem som är satta att professionellt granska den svenska filmen tycks inse eller dra de röda trådarna.

Och så här kommer det att fortsätta.

Så visst, fortsätt med galan och lögnerna. Hoppa jämfota över en biosiffra på 18 miljoner, som ökar på grund av allt fler 3D 68bps-filmer görs i USA och går upp (och fler blir det; sockersuget och det faktum att de flesta av dem har en sextioprocentig nergång den andra helgen skapar ett obehindrat flöde för framtidens franchise-biografer), där utbudet av film från andra regioner än USA, Frankrike, Tyskland (ibland) och England är obefintligt - mindre än i Norge, mindre än i de flesta andra länder faktiskt.

Så här: låt göra en omvärldsanalys i huset på Gärdet (jag kan ge er några uppdaterade lästips) och fundera på om det inte vore vettigt att sätta ner foten nu. Fråga er om det är okej att vi har den här biografsituationen. Om det inte vore hederligare att sätta ett totalstopp för kassakor utan annat tänk än sockervadd (Hur man ser det i en film? Anställ konsulenter som helt enkelt vågar ta på sig ansvaret att tänka i kvalitet och sätta ner foten för skräp - eller slopa konsulenterna och tillsätt jurys) tills dess att biografsituationen är löst.

Biografen må inte vara framtiden - men vi har inga andra vettiga alternativ för en kollektiv upplevelse av bra film, eller en inkomstbringande modell för andra visningsformer. Är film kultur, vilket jag vill hävda, då bör den finansieras betydligt mycket högre som konstform, oaktat avkastning. SF ska då inte få dominera och sätta nivån för vår filmkultur. För det som går på repertoaren, sätter även agendan för vad tidningar recenserar och skriver om - alltså nivån även på samtalet.

Jag vet att det inte går att göra si eller så mot avtalet och att ni, SFI, är bundna av det ena eller det andra. Men inte förrän någon i branschen börjar sätta ner foten ordentligt någonstans, kommer det att börja hända något.

Man kunde börja med att släcka ner en kostnadskrävande gala: förklara att man lägger pengarna på massivt marknadsföringsstöd och ökad biografvisningstid för de fyra bästa svenska filmerna 2012 - för att detta är det enda hederliga när man nu har kvalitetsstämplat dessa filmer.

För om det inte händer något snart, då kommer den svenska mainstreampublikens uppfattning om filmkultur och smal svensk kvalitetsfilm att stavas Call Girl 2.