Några följdfrågor jag gärna skulle se, istället för enbart en TT-flash om ökat stöd, är dessa:
* Är enbart mer pengar nog för att stärka dokumentärfilmen? Vad tjänar den svenska dokumentären på att bara en konsulent bestämmer över dess tillkomst?
* Var det inte så att den svenska dokumentärfilmens styrka låg i en bredd som kom sig av att stödet kunde komma från olika håll? Det var helt klart ett område där konsulentsystemets individtycke sträckte fram sitt tvetydiga huvud - på bästa sätt eftersom det gav god spridning i en mycket bred och omdiskuterad genre (#1 #2).
Har en diskussion förts om detta, har man sett på hur denna fördelning har sett ut över tid och vilken slags filmer det resulterat i?
* Varför resonerar man så olika om barnfilm och dokumentärfilm? Är inte båda områden med särskilda utmaningar, med behov av särskild kompetens men även spridning på stödutdelningen?
* Det administrativa utgiftstak som har nåtts på institutet, och lett till att barnfilmskonsulenttjänsten har slopats, hur har det nåtts? Vilka områden har institutet ökat sina administrativa utgifter på, så att de inte längre kan hålla sig med denna tjänst?
* Oavsett den eventuella interna diskussionen: Hur funderar stiftelsen kring behovet av att föra sådana diskussioner på ett öppnare plan innan de tas för att bidra till ett klimat där fler kan engagera sig i hur den svenska filmen och den svenska filmkulturen påverkas långsiktigt?
* Ett svar på denna fråga är det så kallade Filmrummet. Det är en på pappret intressant tanke och hemsidan bjuder på länkar om filmpolitik, bransch, konst, forskning och whatnot. Ett problem med rummet - som nu har hållit i sex arrangemang - är att det är en klen ersättning för filmkultur, men ett intressant rum för de mer nördigt insatta i branschen och filmskapande (dessutom geografiskt bundet och tidsmässigt låst).
Jag säger inte att saker ska ställas mot varandra - men det är ett sätt att stimulera en diskussion som jag undrar om den egentligen förs: vad behöver vi idag, vilka är betjänta av SFIs öppning mot omvärlden - och finns det möjligen en bredare publik, andra metoder till att nå ut, som kunde vara vettigare?
Det är i år femtio år sedan Svenska Filminstitutet föddes. En väldigt bra födelsedagspresent till alla som är intresserad av den svenska filmens väl och ve vore mindre optimistiska PR-tal och en större offentlig dialog kring vad film är idag - och vilka visioner SFI egentligen har för det kommande halvseklet i filmens värld.
14 kommentarer:
Del 2
Blir dokumentären bättre bara av mer pengar och har vi undersökt detta?
Vad som är det mest uppenbara är att dokumentärfilmen varit den filmform som varit mest eftersatt. Vi har under åren tagit fram rapporter, producerat böcker och arrangerat seminarier som belyser dokumentärfilmarens och dokumentärproducentens rent ut sagt bedrövliga ekonomiska situation. Och det vore synd att säga att en bättre finansiering av dokumentären riskerar kvaliteten när finansieringen både nationellt och internationellt blivit allt kärvare både vad gäller stödnivåer och den allt mer långdragna finansieringsprocessen.
Den fantastiska styrkan och signumet för svensk dokumentär är bredden, spretigheten, att det görs film med så många olika röster och att de görs på så många olika sätt med helt olika storlekar på produktioner.
Och detta är något som vi måste fortsätta värna om. Det kan vi bland annat göra genom att öronmärka mer pengar till dokumentärfilm och inte som tidigare med dokumentärfilmskonsulenten betydligt mer modesta budget och det extra tillskottet som kom om en långfilmskonsulent ville stödja en dokumentärfilm.
Sedan är det mycket annat som spelar in för att det ska bli en bra film, ingen undersökning kommer dock ge något heltäckande svar på det. Men vi analyserar, räknar och försöker konstant ha en dialog kring detta, internt och med branschen.
Du har rätt i att konsulentsystemet har sina brister, att fler konsulenter skulle ge större möjligheter för att få fram fler inriktningar på dokumentärfilmerna och att mycket ansvar ligger på oss på Filminstitutet. Men vi är trots allt inte allsmäktiga. Den största makten över hur filmerna blir ligger hos filmarna, och jag har svårt att tro att de tycker det är dumt att vi ger dokumentären mer pengar.
Man kan vara uppgiven inför utmaningarna för filmen, men själv väljer jag att tro att vi gemensamt kan fortsätta göra bra svensk film. Och mer pengar är ett bra verktyg.
Hej,
mitt svar blev så långt att jag tvingades dela det i två delar. Detn första delen hamnar nu olyckligtvis efter den andra delen, men kanske blir det begripligt ändå.
Del 1
Naturligtvis har du rätt i att Filmrummet inte kan ge alla svar. Visserligen når de kanske fler än filmnördar, men det tar lite längre tid än de tre månader som vi arrangerat dem för att nå ut långt. Men vi jobbar på det! En sak vill jag dock framhålla och det är att vi från början har varit angelägna om att våra inbjudna gäster också besöker andra platser, till exempel filmskolorna. Både Germaine Greer och Helma Sanders-Brahms, som är en av Europas absolut främsta regissörer, har varit på STDH i och Akademi Valand i Göteborg på masterclass eller flera dagars regi-workshops genom filmrummets initiativ. De ingjuter mod i studenterna och stärker nya filmarröster. Detta kommer att ge bra film i sig, vågar jag påstå. Förebilder och inspiration är oerhört viktigt för att finna sin röst. Här är mötet i rummet och den mänskliga dialogen oöverträffad. Därför har vi även valt att förlägga ett Filmrum i Luleå, för att inte bli för regionala, och vi kommer försöka vara på flera platser i Sverige. I år börjar vi i Göteborg.
Årets första Filmrum startar på Göteborgs Filmfestival, den 26 januari. Vi kommer presentera mycket om ändringarna av konsulentsystemet. (Det är även det ett forum för branschnördar, men i ärlighetens namn tror jag att det är de som är mest intresserade av dina specifika frågor.)
Vi ska naturligtvis försöka föra så transparanta dialoger som möjligt när vi snickrar på våra stödsystem, men det finns begränsningar i hur man kan både vara effektiv och demokratisk. Dialoger har vi haft med många, inte med dig dock. Kanske i Göteborg om du kommer dit, men även i Stockholm därefter. Vi kommer löpande ha dialog med branschen för att försöka få det här så bra som möjligt. Den 19 februari kommer ett Filmrum ägnas åt dokumentärfilmsstödet. På plats naturligtvis Cecilia Lidin och Jenny Örnborn, men förhoppningsvis även du!?
Grundläggande är att även jag tycker att det är en brist att vi bara har en dokumentärfilmskonsulent, och att jag inte tror att det gynnar filmen. Men som du själv antyder så har vi av ekonomiska skäl inget val på grund av våra begränsningar i hur mycket administrativa kostnader vi får ha (max 9%) enligt filmavtalet. Jag tycker inte vi har en administrativ överbyggnad, tvärtom. Jag är mer oroad över arbetsbelastningen på medarbetarna. Det är inget nytt för administrationen att befinna sig nära taket, så har det varit under en väldigt lång tid. Och med det nya filmavtalet har vi fått tre nya stöd att administrera men utan nya resurser. Vi kan alltså inte frigöra resurser till en ny konsulent - även om jag gärna skulle vilja!
Ska man resonera olika mellan barnfilm och dokumentärfilm?
Ja, nu när vi har en situation som omöjliggör tillsättandet av ännu en konsulent skulle jag vilja påstå att det är den bättre lösningen.
Dokumentärfilmen har en annan process, en annan kostnad, en annan distribution, en annan marknad, en annan målgrupp än barnfilm/spelfilm vilket kräver en kompetens med kunskap och erfarenhet av dokumentärfilm. Lång barnfilm och lång annan spelfilm däremot har betydligt mer lika processer, kostnader och distribution. Det finns andra skillnader som är väsentliga, naturligtvis är målgruppen avgörande. Men det är olika målgrupper för arthouse-filmer och crime också. Vi kan inte ha en konsulent för varje genre, och vi ska vara noga i valet av konsulenter för att barnfilmen ska få bra förutsättningar.
Fortsättning i del 2!
hej anna.
tack för svaret. kan jag sluta bildgoogla gamla stumfilmsposters ett tag.
a) en transparent dialog är ju fint, men det är inte nödvändigtvis en enskild dialog med journalister, någon eller några regissörer eller producenter jag talar om här. det jag ställer filmrummet - som säkert är förträffligt när det gäller en mer eller mindre intern dialog för bransch och regissörer in spe - mot i min kommentar är den stora filmintresserade allmänheten. Förr hade SFi exempelvis en vhs- och dvdutgivning. Det är saker som är en del av filmkulturen.
Människor med särintresse - det vill säga undertecknad och en handfull andra - kan skaffa sig nödvändig kunskap, ingå i mer informella dialoger med er om de är intresserade av den saken, men det blir märkligt om eran främsta form av samtida kommunikation kring filmkultur (vid sidan av det geografiskt bundna cinemateket och en digitalisering av ett arkiv - saker som är toppen men sällan samtida) är Filmrummet.
(forts följer)
II forts
B) Jag har aldrig argumenterat emot att dokumentärfilmen ska ha mer pengar. Jag är väl införstådd med finansiering av dokumentärfilm och arbetsvillkoren. Och den mycket spretiga "genre" som det är. Just därför gäller min fråga varför det inte går att söka pengar för denna filmform från fler konsulenter - det borde ju vara rätt lätt att se att bredden i den "genren" gynnas/ gynnades av detta.
Och jag ställde nog mer frågan om hur det administrativa taket hade nåtts: hur kunde man har råd med barnfilmskonsulent förr men inte nu? Har man ställt det mot ett behov av exempelvis en omvärldsanalytiker (säkert en viktig tjänst, men när man nu har ett konsulentsystem blir det i mina ögon ändå en märklig prioritering).
Det här knyter jag gärna ihop med frågan om filmkultur och analys: den enda "omvärldsanalys" i filmvärlden som betyder något just nu är hur filmmediet ska överleva och samtidigt kunna finansieras i ett litet område som det svenska. När till och med kloka människor menar att det görs smal film för att få svenskar ser dem på bio - för att de inte förstår i hur få städer, i hur små salonger, med hur lite marknadsföring filmerna går ut. Hur nästan all film som inte är amerikansk (och viss europeisk) storfilm (där även svensk, typ Hamilton och Sune, ingå) knappt går att se på bio. Och när den går på bio är det så kort tid, på så få platser, i så små salonger att den inte har en chans att rida på den viktiga word by mouth som den sorts film som inte har råd med jättemarknadsföring är beroende av.
Sen kommer folk och säger "det där är en smal film för den såg få svenskar på bio så det är inte vad svenska folket vill ha - bara ni kritiker" (vilket är snudd på ordagrant vad en svensk filmjournalist sa när SvDs årsbästalista kom: och då har vi problem).
forts följer
III
Att Greer och Brahms besök då eventuellt ger jättebra film om tio år blir ointressant, för den sortens film kommer inte kunna göras för den kommer knappt kunna visas om det fortsätter såhär. Och kan den inte visas kommer finansiärerna inte vilja ha den ochsåvidare - ja du förstår.
Och när vi nu har en dialog Anna, och vi pratar om utvärderingar och allt: kan ni på något vettigt sätt motivera varför det inte finns ett projekt i stil med Rookie? Varför ni inte lobbar med all kraft för liknande projekt? Det måste ju stå helt klart att de mest kvalitativa filmerna vi har haft i Sverige på senare år (inte bara med strålande slutresultat, utan även i dem som var mindre lyckade såg man modet att försöka hitta nya vägar att gestalta och berätta) gjordes där eller var spin-offer (Äta sova dö).
lågbudget-långfilmer överlag borde väl vara en prioritering för att fånga upp regissörer under den svåra perioden mellan skola, kortfilmer och (i mångas fall) drömmen om en långfilm som blir allt svårare att göra. När regissörer (och andra filmarbetare) är i en ålder då de kontinuerligt behöver vässa sina instrument. Du kan förstås komma med Denwards gamla standardsvar här "det är inte en demokratisk rättighet att göra film", men vi ser att kombinationen av en viss morot (något högre utvecklingspengar så man kanske har råd att göra en längre pilot) ger chansen att kasta sig över en dröm som annars kanske är för långt borta, betala folk man arbetar med något, tjata ner en producent (och er) blir något lättare med ett visst resultat i bagaget. Det är kanske inte en demokratisk rättighet, men å andra sidan blir frågan varför vi överhuvudtaget ska ha ett SFI och skolor om det blir allt mer omöjligt att göra biograffilm på grund av hur vissa centrala delar av branschen ser ut.
Så jo, jag tror säkert att det kommer bli en riktigt riktigt bra (då menar jag sensationell, och dit hör nog bara Äta Sova Dö på en än längre tidsrymd) film var tredje-femte år även i framtiden. Men ambitionen bör vara att de blir fler - och att de får en rättvis tid på den enda kollektiva filmform som än så länge fungerar och ger dragstöd åt och välbehövlig uppmärksamhet åt regissörerna - biografen. Och att den ganska stora del av svenska folket som fortfarande är filmintresserad utöver mainstream får en större chans att se annan film (inte bara på festivaler) och det inte bara i Stockholm och inte bara i hemmet. Nå, det finns så mycket mer att täcka, men vi kan ju börja här. Tack och bästa/ Hynek
Tycker fö det vore mycket intressant att höra regissörer - gärna de som står mellan skola och önskad långfilm - i diskussionen. Vad är era erfarenheter? Vad skulle hjälpa er bäst? Vad tror och önskar ni?
Ingen regissör här, men väl en representant för publiken, som kanske också ska ha ett ord med i laget; det är ju till vårt fromma som alla satsningar görs, för att vi ska få chansen att ta del av mer bra film.
Ett par reflektioner:
1. Jag har aldrig varit på något filmrum, men jag tycker nog att idén verkar mer samtalsbefrämjande än att börja ge ut dvd:er, som väl är något enkelriktad kommunikation...
2. Det pågår otroligt mycket samtal därute i sociala medier , till exempel bloggar (där jag själv är verksam). Anna Serner är ett föredöme i sin utsträckta hand och förtjänar en eloge för sitt bloggande och twittrande, men jag tror att många fler i branschen skulle ha glädje av att ge sig ut i detta offentliga rum för att lyssna - och kanske också - läskiga tanke - prata med oss filmkonsumenter.
3. Den största insats som har gjorts under de senaste åren för att få en offentlig intressant diskussion om film var Bergmans Video! Vilken fantastiskt fin satsning! Annars är det ju väldigt klent med filmdiskussionerna i TV sedan Filmkrönikan gick i graven. Insprängda enstaka inslag i allmänna kulturprogram duger inte. Filmen behöver ett eget rum. Nördar som jag får ändå i oss film via engelskspråkiga podcaster samt Kino när det sänds. Och så bloggarna. Men för den breda allmänheten är det klent. Vet dock inte om det är SFI:s ansvar att se till att något händer på den fronten. Antagligen inte.
Nu svarar jag bara kortfattat och på det som jag faktiskt har något nytt att tillföra.
1, varför hade vi en barnfilmskonsulent förr och inte nu? Jo, för att vi nu har tre nya stöd, jag och konsulenterna kommer utveckla det i Göteborg, men det tar tid att skapa och driva nya stöd. Då kan inte en person bara ha barnfilm medan de två andra sliter med allt det andra.
Att vi har ett omvärldsanalys-ansvar ingår numera i vårt uppdrag från regeringen och belastar inte bara filmavtalet utan även vår övriga budget. Många glömmer att vi är 105stycken som jobbar på Filminsitutet, varav ca 13 stycken arbetar med filmavtalets stöd. Alla andra jobbar med övriga uppdrag som vi får från regeringen och som har egna pengar.
(Dessutom ifrågasatte du själv om vi undersökt konsekvenser ordentligt, hur gör man det utan en analys?)
Avslutningsvis vad gäller Rookie-projektet... Vänta bara tills vi presenterar hela vår filmstrategi i Göteborg (och för den som inte kan vara där kommer vi GIVETVIS berätta om det även på andra sätt)!
Jag hoppas du inte kommer bli besviken!
Jessica, Anna: Ja, jag kanske ska vara lite tydligare när skriver "samtal" - en dvdutgivning (ett väldigt löst exempel) handlar om att främja en filmkultur, alltså allt som stärker det offentliga samtalet om film. Jag håller (naturligtvis) med dig om Bergmans Video. Men svårigheterna att få igenom ett filmprogram.... innan BV hade vi försökt med rätt olika modeller och förslag, och i den processen, och som dagstidningskritiker, har det blivit smärtsamt tydligt för mig hur inte ens kunskap om stora europeiska regissörer är någon självklarhet - och det inte ens bland viktiga personer i svenskt kulturliv. Det är något som har förändrats över tid. Visst, jag diskuterar senaset breaking bad-avsnittet med många fler än säg Äta Sova Dö på en fest eller middag - kanske är något annat viktigare än film idag. Min fråga gäller: om vi ska ha filmen, ska då inte institutet även i högsta möjliga grad försöka främja filmkulturen omkring. Alla delar hänger helt enkelt ihop (i mina ögon). Tidningarna och TV kommer hur som helst inte på egen hand att vända trenden kring filmkultur. Inte ens DNs fredagsbilaga, särskilt inriktad på film, riktar särskilt mycket blicken utanför svensk biograffilmer eller svenska dvder i någon större utsträckning. (Vid sidan av GBG filmfestival t ex. En intressant siffra från festivalen, några år gammal men ändå: 80% av alla skriverier, ibland 90 och ibland mer beroende på år, om festivalens filmer - gällde filmer som snart skulle gå upp på bio. Då dessa filmer blir allt bredare och allt färre så...) .
Det här är en tolkningsfråga om SFIs uppdrag - min syn är att detta arbete och arbetet kring biografen ska prioriteras av de anledningar jag tar upp är och andra. De övriga samtalen - alltså samtalet som i en direkt diskussion med institutet kring deras arbete, det är förstås viktigt att det förs. I synnerhet att det blir transparent. Så det ska förstås bli mycket intressant att höra strategin i Göteborg.
Jag säger inte att man inte ska göra analyser, jag frågar hur en tjänst kring denna fråga är motiverad gentemot en barnkonsulenttjänst. Bland annat. Men får vänta med följdfrågor tills jag har hört om era nya stöd, annars rätt meningslöst. Så tack för svaret så länge!
Det är sorgligt att höra hur kärvt läget är när det gäller journalistik om film, till och med på landets "finkultursidor". Då är det illa. Och svenska filmintresserade som jag riktar blickarna utomlands i stället. Jag har i ärlighetens namn betydligt bättre koll på vad utländska kritiker som Roger Ebert och Mark Kermode pratar om än de svenska. Tack vare det får jag en mycket bra internationell utbilick - men blir förstås också väldigt frustrerad när många av filmerna som uppmärksammas utomlands aldrig når svenska biografer. I bästa fall kommer det på DVD så småningom, men man kan inte vara säker.
Hur ska mångfalden av film nå ut till fler? Hur lockar man fler än bara de specialintresserade att se annat än de de riktiga storsäljarna i en tid när kultursidor, marginaliseras och berövas på kompetens? Det tål verkligen att funderas på. Å ena sidan gjordes rekordmånga biobesök förra året. Å andra sidan är det EN enda film av top 50 som inte var svensk eller engelskspråkig.(Intouchables). De allra flesta besöken gällde en handfull filmer. Och visst älskade jag Skyfall också! Inget ont om den. Men det fanns många, många andra som fler än de närmast sörjande kunde ha uppskattat om de fått chansen.
Jag har inga självklara lösningar på detta. Vi får väl fortsätta klura. Men min poäng är att ska det vara dialog så blanda gärna in publiken också!
Jessica.
Ja, det är frågor som jag sysselsätter mig med nästan oavbrutet som kritiker. För mig är det en fråga om samtal, och när det en dag bara finns ett fåtal storfilmer kvar är det meningslöst att skriva. I Sverige har förfallet kring just kulturen kring film dock gått snabbare än i många andra västländer. Vilket möjligen tyder på att den aldrig suttit lika djupt som på andra platser, eller på att vi otäckt snabbt anpassar oss till vissa monopoliseringar och annat.
Självfallet anser jag att publiken ska vara med i en dialog - det är vad filmkultur handlar om. Jag är väldigt glad om det vi gjorde med Bergmans Video stimulerade till sådan. Och jag uppmuntrar gärna till mer direkt dialog - inte minst i t ex bloggform; det är för det mesta mycket mer stimulerande att diskutera under inlägg här eller på weirdscience.se än att skriva i en dagstidning, något som ofta blir mer "ensidigt".
Jag tycker som du - vänder mig också mer utåt. Men det med sorg; för en kritiker ingår i ett kulturellt samtal och jag tror att det skulle vara vettigare att kunna lyssna på kritiker som kan föra ett samtal mellan svensk film och andra kulturproduktioner i landet. För få texter som bjuder på den varan tycker jag. Många utländska kritiker är i andra sammanhang, eller så hamnar filmen enbart i en filmkontext. Jag hade gärna sett mer kritik, mer seriös kritik (film som "kultur" - inget emot nöjesvinkeln men den dominerar mycket stort) tyngre diskussioner, som ändå handlade om t ex tv-serier som Breaking Bad eller filmer som Äta sova dö och vad dessa produktioner säger om klassförändringar eller annat - utländskt som svenskt i nya spännande ramar.
Min specifika uppmaning under detta inlägg - att regissörer ska göra sig hörda - handlar om detaljaspekterna av detta: stödformer t ex. Det är väldigt sällan som regissörer offentligt diskuterar detta (till skillnad från mellan skål och vägg) och i synnerhet hör man mycket lite av dem som är mellan skola och långfilm och verkligen lever med de här frågorna in på skinnet.
Och håller med dig, hemskt hemskt fruktansvärt att en av femtio filmer inte var svensk eller engelskspråkig. Det sammanfattar allt, tyvärr.
...kanske att jag läste lite snabbt, men det finns fortfarande inget svar på varför dokumentärfilmarna är hänvisade till en enda konsulent; att ge mer öronmärkta pengar till dokumentärfilmen ska ju i sig inte behöva vara ett hinder för att dokumentärfilmarna kan få stöd från flera håll dvs. välja att gå till en spelfilmskonsulent? Olika temperament, olika typer av berättelser, olika kemier. Eller har jag tappat alla mina ägg (ur korgen)? Ur samtal föds goda krafter. Ps. Filmrummet tycker jag är fantastiskt, och har möjliggjort, redan på den korta tid den funnits, ett kreativt korsdrag som heter duga, med vittomspännande grenar bl a in i filmskolevärlden. Att ha t ex legendaren Germaine Greer inför fullsatt salong på Filmhuset och dagen därpå i DI-teatern i fullkomligt lysande gnistrande samtal och samtidsanalys, jiiz. Luv it! Är det ngt filmbranschen behöver så är det en spark i (det mentala) skrevet i fråga om genusfrågor.
Tack för ett engagerat och intressant samtal!
Jag håller helt med dig Hynek om att det borde finnas fler konsulenter till dokumentärfilmen. Jag är överhuvudtaget kritisk till att man ska göra skillnad på en "långfilm" och en "dokumentärfilm". Det finns många exempel på dokumentärfilmer som har finansierats med pengar från långfilmskonsulenten, till exempel Göran Olssons Black Power Mixtape och min film Belleville Baby som har premiär på Göteborgs Filmfestival.
Det är inte bara en fråga om pengar, utan även om konsulentens inriktning och smak. En bra konsulent gör subjektiva val som utgår från den egna personens inriktning och smak. Det går inte att bedöma ett projekt helt "objektivt".Därför blir det en olycklig makt-koncentration om alla projekt ska passera genom samma person.
Om man lägger ihop hur mycket pengar som tidigare gått till dokumentärer från långfilmskonsulenterna, så är det tveksamt om det motsvarar den höjning av dokumentärfilmsbudgeten som nu har skett. Som jag ser är detta en försämring av dokumentärfilmens villkor.
Mia Engberg
Filmare, delägare i produktionsbolaget Story och lektor i dokumentärfilm StDH
Hej Mia.
Ja, lite min tanke - har man nu konsulentsystem känns det där lite dumt. Det snävar ner dokumentären, ordentligt. Sedan är jag tveksam till Annas sammanbakande av dokumentären till en enhet som nedan, där det påstås att -
»Dokumentärfilmen har en annan process, en annan kostnad, en annan distribution, en annan marknad, en annan målgrupp än barnfilm/spelfilm vilket kräver en kompetens med kunskap och erfarenhet av dokumentärfilm.«
- är ett problem för mig, som tycker att det inom "dokumentärfilm" ryms extremt mycket olika sorters uttryck. Det var ur detta min reaktion sprang.
När det sedan handlar om den ackumulerade summan det gäller så har jag faktiskt inte tänkt på saken på det viset - att pengarna förstås kom inte ur en doku-pott utan ur enskilda konsulenters pott, och att det därför är missledande att påstå att dokumentärfilmens stöd gått från 12 miljoner till 20. Hm. Tål att räknas på antar jag...
Skicka en kommentar