Den 10 januari var det 20 år sedan som det första avsnittet av "Sopranos" sändes. Jag firade med att läsa den färska (och strålande) boken ”The Sopranos sessions” av Matt Zoller Seitz och Alan Sepinwall och skriva en essä om "Sopranos" och några andra favoriter från denna tv-seriens guldålder. Samt spana kring vad som sker och kommer förändras framåt.
Jag kunde tyvärr inte hitta bilden från när jag mötte James Gandolfini i Venedig 2005.
»Mindre omskrivet är hur serierna förhandlar (medelklass)familjen och den amerikanska drömmen. Från ”Sopranos” och ”Six feet under”, mormonserien ”Big love” (2006) och ”Weeds” till mästerverket ”The Americans” (vars sista säsong kommer till Netflix i februari). ”Sopranos” tar upp frågan om att passera in i den vita medelklassen. ”The Americans” (2013) riktar blicken mot dess ideologiska kärna genom att utspela sig före murens fall, i en tid då kapitalism inte var den enda vägen. Seriens på ytan perfekta vita par förhåller sig till ideologin och ifrågasätter materialismen – slitningarna speglar dagens samtal om den krisande liberala demokratin.«
Men det var minnesvärt – nästan lika minnesvärt som det mästerverk till serie och rolltolkning som Gandolfini lämnade efter sig när han dog 2013.
Ett möte jag skrev om i min runa.
»Och det är en sak jag just i dag minns särskilt från mötet. En detalj som bröt igenom kändisintervjuns artificiella villkor och signalerade mänsklighet, om än inte lika brutalt som stegrande stråkar över en panikångestdrabbad man på ett badrumsgolv eller en plötslig hjärtattack vid 51 års ålder. Men den gjorde James Gandolfini – som då fortfarande var en ikon i vardande i våra vardagsrum – till en människa av kött och blod:
Tony Soprano var barfota.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar