Förre helgen publicerade jag en längre text om Lars von Trier med anledning av den danske regissörens nya film "The House that Jack Built" (svensk premiär 15 mars). Det är en slasher-skräck-seriemördarfilm som stundtals inte hade tappat bort sig på en smutsig exploitationbiograf 1972. Lika ofta är de två och en halv timmarna en konversation om konst och kultur och skapande mellan Vergilius och seriemördaren Jack på deras väg ner i inferno.
Sedan jag publicerade essän har vänner och bekanta i USA berättat hur den amerikanska premiären på "The House that Jack Built" var en blygsam affär, och hur filmen begravdes av distributören även i större städer där det finns en publik för det mer utmanande. Känns som att det hänger ihop med tankar och spaningar som jag lägger fram i texten, och kanske en del av vad jag tog upp igår om fallet Jodorowsky.
»Filmen är genomförd med von Triers blandning av banaliteter och virtuositet: somliga mord hör hemma i en lågbudgetrulle från 1970-talet men växlas med bländande montagetablåer, skarpa kulturhistoriska samtal och levande foto. Att kritiker och luttrade festivalbesökare upprörs över de sadistiska, blodiga inslagen är för övrigt ännu ett sätt att peka på hur vi ser beroende av kontext: de grovheter som The house that Jack built anklagas för är stapelvara i mainstreamfilm – för att inte tala om tv-serier som Game of thrones.
Elakt uttryckt spelar alla sina förväntade roller i mötet med en ny von Trier. Men när man 2019 gör nedslag i bemötandet han har fått sedan Breaking the waves framträder något mer. I Stig Björkman-intervjun sa von Trier en sak som visar på skillnaden i hur han som konstnär ser på vad han gör och hur det uppfattas. Mottagandet av Breaking the waves var positivt, men följdes av ett ideologiskt bakslag. Detta kommenterade regissören med att det borde vara ”manna från himlen” för feministiska debattörer att han gör filmer om ämnen som lånar sig till deras argument. Tio år senare, efter Antichrist, insåg man dock att kritiken bara hade växt till sig – många var direkt ointresserade av ”himlasända” filmer som fyllde i deras argument. Tvärtom. Nu drogs en röd tråd mellan konstnären som person, filmindustrin, och kvinnobilden i filmerna. Slutsatsen var att det är fel att von Trier ”vägrar ta på sig något ansvar”. Filmen kan inte vara bra, eller värd att diskutera, när temat och upphovspersonen är fel.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar