Den här veckan sitter jag i nagelbitarspänd väntan på det tredje avsnittet av Dexter, säsong 2. Uppbyggnaden i de två första avsnitten var grym, och undrade man tidigare hur seriens nerv skulle kunna hållas lika spänd som i den första säsongen (vilket jag gjorde halva sommaren, tills förhandsavsnitten dök upp) - så kan jag lugna och säga att det har all potential att bli ännu bättre.
När jag nyss kollade efter en film på Play
snubblade jag dessutom, till glädje för alla oss som är besatta av denna dubbelnatur, över författaren Jeff Lindsays tredje bok om Dexter Morgan, Dexter in the Dark. Tro mig, jag fick anstränga mig så hårt för att inte läsa den fylliga innehållsbeskrivningen.Men i alla fall: hallelujah, jag är så glad att det finns mer material att ösa ur till denna fantastiska serie. Förutom att det är härligt att den utspelar sig i Miami, och staden går rätt igenom rutan i all sin fuktighet, så är det väldigt mycket Michael C Halls förtjänst. Han har gjort rollen till sin från dag ett: jag vaknade med ett ryck ett par avsnitt in i serien och insåg att jag inte en enda gång hade tänkt på David Fisher. Inte en gång. Och detta trots att man hade känt David så länge innan.
Kan det ha att göra med att Six Feet Under avslutades så definitivt? Eller för att serien höll på så länge att man blev glad att få gå vidare? Och - tiomiljonersfrågan - jag undrar hur James Gandolfini en dag kommer att framstå i samma sits, förutsatt att han väljer att gå in i en tv-serie igen och verkligen gå på djupet i en karaktär, som Hall gör här?
