Kommentar i SvD utifrån två debatter som har hållits i Stockholm de senaste veckorna. Och nej, det heter inte "Stockholms festival" utan "Stockholms FILMfestival" - och jag lovar att inte skylla på någon stackars redigerare den här gången, utan tar ansvar för min selektiva dyslexi. (Antar att ordet "film" bara kan användas ett antal gånger per dygn av filmkritiker).
Nå, de där 3700 tecknen räcker ju lagom långt när det finns så mycket mer att säga i frågan. Kanske främst dra upp lite konkreta exempel som ger kött på benen: För vad är "framtidens" biograf? Varför ska folk om ett par år masa sig ifrån sin superprojektor med gudvetvilkenupplösning till en arkaisk biograf? Såvida vi inte alla lider av beröringsskräck vid det laget så är svaret enkelt - det sociala. Detta är fortfarande centralt för mig (även om jag tycker mycket om att sitta ensam i en jättesalong, men det är bara för att jag känner mig lyxigt privilegierad). Och det sociala i att gå på bio kommer i framtiden att behöva framhävas som ett alternativ till att se filmen där hemma. Att orera om genomlysningsgrad och hur mycket bättre filmen ser ut på duken än där hemma må vara viktigt för vissa, men jag tror på att dessa filmer som vi kallar för kvalitet, de kommer publikengärna betala för att se om de får "added value".
Det finns en del skrivet om det historiska faktum som gjorde att biografsalongen ser ut som den gör idag, och det är bra att minnas när man diskuterar hur biografen ser ut idag och hur den kan komma att utvecklas. Den som är intresserad av exempelvis konflikten mellan svenska biografägare och ett filmkafé i 1920-talets Stockholm bör läsa Mats Björkins utmärkta avhandling Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar. Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet. Där tecknas en bild av hur biografägarna vid en tidpunkt kämpade för det visningssätt vi har idag.
Jag har genom åren sett många, mer och mindre tilltalande, biografarrangemang på olika platser i världen. I Prag har jag både varit med om "filmcaféer", där man helt enkelt sitter vid cafébord i salongen (där såg jag för övrigt Independence Day och drack för mycket kaffe), och en vanlig salong med en bar vid sidan av stolsraderna (där såg jag Cronenbergs Crash och drack annat) .
Det hittills bästa biografexemplet på hur man kan tänka framåt har jag ännu inte besökt, men det är ett mer än gott betyg att jag enbart genom att ha tagit del av det interaktiva kringmaterialet är så intresserad av den. Jag hade härommånaden nöjet att sitta i en filmfestivaljury med bland andra Marc Cosgrave som är programchef på biografen Watershed i Bristol. Fast han kallar den inte för biograf, utan för just cultural hub (men på hemsidan står det lite trist mediacenter).
Watershed ligger i centrala Bristol. Huruvida det centrala i sig är väsentligt är diskutabelt: Jag såg en liten släng i förra numret av Arena, där Lars Mikael Raattamaa och Per Wirtén diskuterar medelklass och drar till med ett "kulturell medleklass som vill att det allmänna bekostar deras singelbiografer i city men fnyser åt ett multiplex i förorten". Nej Lars och Per: Jag är glad att båda existerar. Men det handlar a) om vad som visas på multiplexen, eftersom detta oftast visas på fyrahundra andra multiplex och dessutom bär sig själv ekonomiskt och b) centraliteten är väsentlig för mer eller mindre spontana besök för dem som fortfarande bor inne i städerna och c) att det är dyrare med hyra i centrum och att det därför kan vara försvarbart att argumentera för allmänna pengar till oberoende biografer som visar mindre ekonomiskt gångbar film inne i centrum. Det utesluter heller inte dito i förorten: jag skulle kunna tillbringa några spalter till med att driva argumentet att alla kulturhus i framtiden borde byggas utifrån biografer - vare sig de ligger i centrum eller i förorten. Men med alliansens kulturpolitik är det ändå en nåd man kan glömma att stilla bedja om.
Nå, Watershed var det. Det gamla lagerhuset som biografen är inrymd i ligger vid vattnet och ägarna står även för grannkåken som de hyr ut till restauranger och barer. Man visar vanlig storindie (just nu går Todd Haynes I'm Not There, surprise, surprise - Marc är nästan värre än mig när det kommer till Bob) blandat med filmserier av Cinematektyp. Men också sådant som är mer lokalt förankrat: samarbeten med lokala musiker som Massive Attack och Portishead (som spelat live över filmvisningar) är ett exempel. Marc berättade också att man såg det som ett problem att man hade en liten svart publik i en stad med stor svart befolkning, och ordnade därför en filmserie med kvinnliga svarta regissörer, kopplat till debatter och föreläsningar om dagens England. Wastershed ordnar även paneldiskussioner och föredrag kring andra kulturella uttryck, gärna kopplade till film. Så var exempelvis Andrew Keen, författare till The Cult of the Amateur - How Today's Internet is Killing our Culture and Assaulting Our Economy på plats och diskuterade. Hela diskussionen ligger självfallet som video på sidan, med essäer för och emot. På dShed.net kan man ta del av deras "online showcase of digital creativity".
Marc är också chef för kortfilmfestivalen Encounters som naturligtvis håller till på Watershed. Dessutom har man en onlinedel med 90-sekundersfilmer kallad DepicT! (Kolla in Le Cheval 2.1, en favorit som även visades i Uppsala). Där man kan rösta på sin favorit som sen tävlar i festivalen. Eftersom biografen - självfallet - är digital och man har en specialdeal med den lokala internetleverantören kan man streama kortfilmer från laptops till projektorn.
Huset hyser även ett stort och bra kafé med mat (enligt Marc, menyn ser i alla fall bra ut) och en välutrustad bar (och där har jag efter flera sena juryöverläggningaringen ingen anledning att tvivla på Marcs måttstock), och folk går gärna till Watershed även om de inte skall se en film. Marc såg heller inget konflikintresse i de barer man hyrde ut till, utan menade att publiken gärna gjorde bådadera och detta bara underlättade.
Det här är inte kvantfysik, utan rätt konkreta saker. Ett slags kulturhus i miniatyr uppbyggt kring biografer. Bristol har en halv miljon invånare, en tredjedel av Stockholm alltså, och det finns ingen anledning att en sådan här satsning inte skulle fungera här. Visst krävs det yttre hjälp - Watershed finansieras bland annat av Bristols stad och av det lokala Arts Council, tillsammans med ett universitet och några andra intressenter. Men biografer som fungerar borde ju ge de privata ägarna något att tänka på, inte minst om publiken faktiskt kommer och visar sig intresserad av det som erbjuds omkring filmvisningen.
Nu är alltså frågan vem som köper kvartersbion i Hornstull och inleder ett samarbete med Street? I Hornstull finns ju all potential som behövs för publiksunderlag och intressanta samarbeten: hippt område med krogar, restauranger och - inte minst - flera kulturella och identitetspolitiska läger i form av etablerade tidskriftsredaktioner (Bang), kaféer (Copacabana) och bokaffärer (Hallongrottan).
Någon riskkapitalist som känner sig hågad?
