Debattsvar till SFI - filmstödet

Cissi Elwin och Charlotta Denward på Filminstitutet (SFI) svarar idag på min kommentar om filmstödet (från förrförra veckan). Det är ett långt inlägg, med ett för SFI välbekant innehåll. För det första skall jag säga att jag är glad över att vi idag har ett Institut som är tydligt - linjen de för är solklar. Mer pengar till färre filmer. Det gör det lättare att föra en ack så nödvändig debatt om Filminstitutet, och vilket slags filmstöd vi vill ha. Och vad det stöd skall syfta till för slags film.

Mitt svar i SvD är av utrymmesskäl mycket kort så jag skall beröra några punkter utförligare nedan.

Det egentliga innehållet i min första kommentar diskuteras tyvärr inte av SFI i deras svar. Jag eftersökte mer stimulans av konstnärlighet och kreativitet. För det första så talar SFI , som vanligt, om ekvationen "mer pengar bättre filmer", ett mantra de upprepat så ofta nu att det känns som om folk börjat uppfatta det som en sanning. Men är det verkligen så enkelt? Den första, mest självklara, frågan som infinner sig är naturligtvis: hur vet man när ett projekt är "bra"? Jag menar - kan man rädda en kalkon, eller bara en dålig idé, med tio miljoner till? Det bästa exemplet ligger ju inte så värst långt bak i tiden. I dagens SvD stod svaret att läsa på uppslaget innan denna debatt (här på nätet): Arn. Finska Turun Sanomat skriver såhär om riddarrullen, apropå filmmakare som stirrar sig blinda på det ekonomiska:

"Då våra filmproducenter senaste höst strejkade för att understryka sina krav på höjt statligt stöd, var deras huvudargument att den höga kvaliteten på filmkonsten i vårt västra grannland sammanfaller med de där utbetalda understöden. Så pyttsan heller! Svensk film har aldrig tidigare befunnit sig i ett så djupt träsk som den gör i dag."

Arn är faktiskt ett skrämmande bra exempel på att mer pengar inte ger hantverksmässigt bättre filmer: ett gott hantverk i avdelningen stridssscener ser inte ut som det gör i Arn. Hantverksmässigt snygga musikpålägg låter absolut inte som i Arn, där man låtit stråkmaskinen stå på filmen igenom. Och så vidare. Pengarna har gått till mer istället för bättre.

Det lustiga är att SFI i sitt inlägg skriver att filmprojekt skall få den budget de behöver för att bli bästa möjliga film, och nämner tre "lågbudgetfilmer". Ruben Östlunds kommande projekt, Mats Arehns Persona Non Grata, samt Josef Fares Leo. Leo - som är den enda jag har sett i sin helhet och därför tänker uttala mig om - är paradoxalt nog en film som kanske (men bara kanske) kunde ha blivit bättre om den hade haft riktiga skådisar och gjorts på film istället för video. Det vill säga om den hade haft snäppet högre budget. Som det är nu är den inte bara ful, den är inte särskilt bra heller. Paradoxen i det här fallet ligger naturligtvis i att om Anna Anthony och Josef Fares hade velat ha 15 miljoner till projektet, då hade de fått pengarna säkert som amen i kyrkan.

SFI talar om ett kommande "urstarkt" svenskt filmår. Och det hoppas ju naturligtvis jag med. Men jag hoppas också på många urstarka år framöver. Och konstaterar att de som utgör stommen i årets laguppställning är etablerade regissörer med en del i bagaget. Det jag sökte efter i mitt första inlägg var ett svar på hur man har tänkt sig att plocka upp framtidens förmågar. Hur man skall stimulera filmkulturen. Hur man med den förändrade teknologi som gör att allt fler kan göra film, skall fånga upp förmågor och utveckla dem. Inte hur många miljoner Jens Jonsson skall få till sin nästa film. Att Jens och Ruben (och för delen Mikael Marcimain) skall göra film i Sverige och få allt stöd de behöver skall vara en självklarhet.

Det jag eftersträvar är något helt annat - och något som SFI i sitt svar anser att "kreatörerna" själva skall komma med. Förlåt, men det är kvalificerat struntprat: Svenska Filminstitutet tillkom för att säkra kvaliteten i svensk film. Kvalitet handlar inte bara om pengar (även om detta mantra som sagt blinkar ute på Gärdet). För det första, om vi för en stund ser bort från själva filmskapandet: För att sträva efter kvalitet i den svenska filmen måste man också vårda den svenska filmkulturen. Detta innefattar enligt mig bokutgivning, restaurering av filmer, dvdutgivning av den svenska filmhistorien (i bra utgåvor!), filmvisningar, offentlig debatt. Fler av dessa områden avvecklas ute på Gärdet.

När det gäller att stimulera själva filmandet så menar jag alltså att det kanske inte räcker med att dänga en säck pengar i bordet till starka producenter. Framförallt tycker jag att det handlar om att ställa krav på regissörer att komma med spännande idéer. Kanske i form av "ramar" i stil med de danska projekten, kanske på andra vis. Kanske, som i Danmark, plocka in folk från andra fält än filmens, som hjälper konsulenterna.

Det är, som jag vill erinra mig att jag har hört ute på Gärdet någon gång, inte en mänsklig rättighet att få göra film. Nej, och just därför, eftersom det handlar om att sträva efter kvalitet i ett litet filmland - så kan man faktiskt ställa krav utmed linjer som konstnärlighet. Inte på alla filmer, men vissa. En annan fördel med lågbudgetprojekt för, till exempel, nybakade filmstudenter eller debutanter är att de riskerar mindre av sin framtid om de gör billigare film och inte bombar med en debutfilm för 15-20 miljoner.

Det är, tycker jag, lite av ett skuggspel av SFI att påstå att RÅ-film tillkom som ett svar på den kvalitativa nedgången i dansk film eftersom danskarna oavsett hur det gått för deras film faktiskt har satsat på dylika projekt. New Danish Screen startades ju när det gick "som bäst". Det kallas för långisktigt tänkande. (Dessutom - om nu danskarna satsar på lågbudgetprojekt med konstnärliga ambitioner när det "går dåligt" för dem - vad säger det om vad de tror är medicinen?).
(Vid sidan av de danska exemplen i min text, kommer ett annat bra exempel på hur institut kan stimulera filmskapande från Frankrike. Där har Museé d'Orsay bjudit in regissörer att göra film, med ett motkrav: att de på något sätt relaterar till ett objekt i museet. Den första filmen är Hsiao-hisens Le Voyage du Ballon Rouge som visades på Göteborgs Filmfestival.

Slutligen: Jag gillar verkligen inte de återkommande jämförelserna med litteraturen - Elwin har dragit dem förr - av fler andledningar. För det första är även det en rätt dyster industri: Bara i förra veckan gick deckarförbundets ordförande ut och vädjade om en separat topplista för deckare, eftersom inga andra böcker tar sig in på topplistorna. Och veckan innan det var nyheten att allt fler förlag sajnar författare som kommer med ett färdigt koncept. Känns det igen? För det andra behöver en debutant i bokbranschen inte stöd för att rent materiellt kunna genomföra verket. Att färre debuterar inom litteraturen beror i sådana fall på en tröghet i intaget och utgivningen, inte i själva genomförandet. Talangerna kan utveckla sig själva med skriverier i andra sammanhang och på andra sätt, något som än så länge är svårt inom filmen. Men med framtida billigare teknik är detta också under förändring, och på den punkten vill man alltså gärna höra hur SFI skall fånga upp allt fler filmskapare. Jag hoppas precis som dem på dvoted.net och annat, men ser inte vart uppfångningstappen mellan detta och de stora projekten - långfilmen står att finna idag. Och flera av de projekt man hänvisar till i texten, som växthusen, drivs väl av regionerna och är i ärlighetens namn bara till en fjärdedel eller så finansierade av SFI.

Jag håller med om slutlämmen i SFIs resonemang: det kommer att bli färre filmer med mer pengar - och detta kommer att bevisa att svensk film behöver mer pengar. Men det innebär inte automatiskt att dessa filmer blir bra, eller bättre, än de föregående.
Och i allra värsta fall kommer det att kosta en drös förlorade, outforskade talanger på vägen.

Vem vet, de kanske blir deckarförfattare istället?

Tankar om svensk filmproduktion

Kul med någon som är lite positiv kring svensk film.... Jannike Åhlund skriver klokt om att svenska filmare borde hänga i Götet även om de inte har en egen film på plats. Kreativt utbyte och allt det där. Eller bara hederlig fylla under taket på Riverton.
Hur som - Åhlund har sett Ping-Pongkingen, Låt den rätte komma in, Varg och Himlens Hjärta och skäms för att hon skällt ut svensk film. Jag har sett de första två och Jens Jonssons film skulle kanske få en fyra på min SvD-tärning: den hade verkligen behövt någon som täljde i kanterna. Jag håller med min kollega Jan Söderqvist så mycket att jag inte behöver skriva något mer utförligt. Läs själva vad han skriver. Låt den rätte komma in är det bästa som har hänt svensk film på mycket länge. Jag hoppas hon har rätt. Sen skriver Åhlund om de utmärkta svenska kortfilmerna som inger hopp, men det är nu ingen nyhet. Bra kortfilm har vi haft länge i det här landet, men vi har saknat en industri/ett institut som verkat för att dessa talanger skall få jobba på långfilmssidan (cue Jonsson).

Delvis om detta har jag skrivit en betydligt mycket bittrare och gnälligare kommentar i dagens SvD där jag diskuterar behovet av långsiktigare projekt, i likhet med danskarnas New Danish Screen och RÅ Film. Något som plockar upp och utvecklar framtidens talanger alltså. När jag brukar gnälla om behovet av detta i Sverige så säger folk alltid "Rookie". Jag tror det när jag ser det, svarar jag. Att det står "nyskapande" på hemsidan för Rookieprojektet betyder inte att det blir nyskapande. Jag vill veta hur man tänker och hur man skall gå till väga för att det verkligen skall bli nyskapande. Ett exempel på feltänket: I Danmark tillsätter man inte bara filmkonsulenter att bedöma bidrag till RÅ-film, utan även folk från andra kreativa sektorer. Ansvarig för Rookie är en -1! - person. Andrea Östlund ger visserligen ett utmärkt intryck, men det säger sig självt att blir en viss skillnad.

Dags att snegla....

...på Danmark igen?

Gudmundson om film på SvDs ledarsida

Per Gudmundson har den senaste veckan skrivit om film i SvD vid två tillfällen. En ledare om Anton Corbijns Control (och lite om Shane Meadows This is England). Eftersom mina åsikter om/politiska tolkningar av This is England knappast lär falla Gudmundson på läppen tänkte jag svara, men Andres Lokko hann före med en alldeles utmärkt replik.

Idag har Gudmundson en ledare i SvD - sprungen ur hans inlägg på ledarbloggen - om den svenska filmpolitiken. Den är lite grumligt i slutsatserna men ger i alla fall ett hastigt perspektiv på en tid då vi inte hade ett svenskt filmstöd och det (ändå) gjordes bra filmer. Det är lätt att hålla med Gudmundson i mycket, men svårt att se vad det är han egentligen efterlyser i sin slutkläm om en debatt om kvalitet, för att säkra att filmstödet går till sådant som vi i framtiden kan kalla kulturarv. Påståendet innefattar som vanligt allt och inget.

Kvalitetsdebatten har - som Gudmundson påpekar - förts ända sedan stödet infördes, även om det varit mer eller mindre intensivt. Med nya SFI tycks fokus ligga på produktionsvillkor istället för innehållsmässig kvalitet.

Båda debatterna har fog, men jag tycker att vi skall pröva hårdare kreativa ramar på SFI. Konsulenterna misslyckas ständigt med att vaska fram det som är riktigt bra, eller så saknar de resurser för att stödja det som är halvbra så att det blir jättebra. (Vilket är en sak som de förändrade produktionsvillkoren - färre filmer och mer pengar till dessa - skall ändra på). Men jag har ytterligare ett förslag som jag nosat på i andra debatter och inlägg: Satsa på att göra filmer inom kreativa ramar. Hitta på etiketter - "nu skall vi göra tio filmer på två år inom ramarna för New Swedish Cinema/Swedish Talkies (etcetera) och kriterierna är följande". Alla filmer kan inte göras så - vi behöver våra kostymdramer, snutfilmer och Guillou-filmatiseringar för finansieringen - men varför inte pröva detta också? Det skulle ge de rådvilla konsulenterna vissa ramar om filmerna de söker och regissörerna skulle få intressanta kreativa ramar att arbeta med. Låt oss kalla det för en möjlig tredje väg i svensk film.

En liten ytterligare kommentar till Gudmundson: Läser man Per ofta ligger det nära till hands att tro att debatten skall handla om vilka som är lämpade att få göra kvalitetsfilm: de som likt Roy Andersson och Johan Kling skrapar ihop pengar med att reklamfilma åt McDonalds - sliter på en fri marknad - framför kulturarbetarna (oj vad det har blivit ett skällsord sedan borgarna kom till makten) som ligger på soffan och klagar mellan sina stöd från SFI. Andersson och Kling är förstås inte ensamma om att reklamfilma sig fram; Mani "Ciao Bella" Maserrat-Agah är inte bara reklamfilmare - han har också jobbat sig upp i den kommersiella världen utan mer på fötterna än ett ynka år på Kulturama. I en intervju jag gjorde med Maserrat-Agah pratade han mycket om nyttan av att jobba i alla funktioner på en inspelningsplats, om det så är såpor eller reklamfilmer: man lär sig "ekonomin" i filmen. Det vill säga, "vad behöver jag egentligen för den här scenen och vad behöver jag inte i relation till vilken tid det tar att göra och vad kostnaden är". Det syns redan i debutfilmen, och det är kunskap som annars tar år av långfilmande att skaffa sig.

Sveriges-bäste-regissör-som-ännu-inte-har-gjort-en-långfilm, Mikael Marcimain, är ett annat exempel på en person som försörjer sig mycket på reklamfilm. Och ute på de internationella festivalerna träffar man idel unga reklamfilmare som blivit långfilmsregissörer. Men både jag och många av de regissörer jag träffar tycker ofta det är mycket mer deprimerande om de - som mina tjeckiska vänner -kommer från en miljö där ingen annan än reklamfilmare har råd att göra film om de är unga och obakade. Den situationen vill vi inte hamna i här i Sverige; just därför måste vi hela tiden föra en vettig och viktig debatt om vi skall ha en helstatlig filmpolitik - eller vad vi vill att SFI skall göra och hur detta skall fungera.
En sak är säker - det finns inga patentlösningar och vi behöver en ständig debatt som anpassar sig till hur tiderna och filmlandskapet för tillfället ser ut.

Sonetgate

Bra genomgång av Sonet-SF-"affären" på bloggen Eating in public.

Ärligt talat, lite fler kritiska röster borde väl ändå höras? Kring Astoria var det så lätt att peka finger. Men när MTG kränger av ett varumärke för att det går back till ett bolag som sitter i monpolställning i olika delar av de svenska filmbranschen - tillsammans med en av huvudmännen som byggde det, no less - då går Cissi Elwin ut och talar om hur bra det är att någon bryr sig om att göra svensk film, och glädjer sig åt att Peter Possne stannar i branschen. Visst, jag är också glad att Possne "stannar i branschen" (vad skulle han göra, börja sälja jultidningar?). Och jag tror att det behövs produktionsbolag som har intentionen att vara ett svenskt Working Title eller DreamWorks. Men monopol, oligopol och andra avarter är helt enkelt aldrig bra. Inte för marknaden, inte för kreativiteten. Visst, det liknar knappast SF Bios ställning på biografmarknaden, men kombinerat med just den monopolsituationen så är det knappast, med Elwins ord, "en rolig vändning". Och det är (o)lustigt att "mer internationellt", som Possne kallar dagens Sverige, måste bli mer monopoliserat - fler stora konglomerat, för att kunna slåss på en global arena inom de nationella ramarna.

Nå, det finns många produktionsbolag kvar där ute, men de större äggen kommer i alla fall att hamna i en korg från och med nu.

SFs monopol

Någon som sa "monopol"?

(Notera för övrigt det som inte nämns i pressmeddelandet - Sonets distribution, som det senaste året hade blivit allt mer "indie" med titlar som Inland Empire, läggs ner. Det är väl bara att gratulera Non Stop och övriga distributörer till en öppnare köpmarknad, och som kritiker och publik hoppas jag att dessa bolag förmår ta in ett brett uttbud filmer.)


"AB Svensk Filmindustri startar nytt produktionsbolag med Peter Possne som VD

AB Svensk Filmindustri (SF) har förvärvat filmrättigheterna i Sonet Film AB och varumärket ”Sonet Film” av Modern Times Group (MTG). SF har samtidigt anställt Peter Possne som VD för ett nytt produktionsbolag som under varumärket ”Sonet Film” har som mål att producera 2-3 svenska filmer per år. Produktionerna ska kännetecknas av hög kvalitet och intressera många. Flera filmer är redan under utveckling, bland andra Jägarna 2 och en filmatisering av Kerstin Thorwalls bok ”Att skjuta arbetare”. Utöver dessa utvecklar Possne och Kay Pollak idéer kring Pollaks nya film efter succén med Så som i himmelen.

Peter Possne var en av grundarna av Sonet Film AB 1984 och har sedan starten varit företagets VD.

Sonet Film ska verka oberoende av SF:s produktionsavdelning. SF har en mycket aktiv produktionsavdelning som just nu färdigställer de två filmerna om Arn, baserade på Jan Guillous romaner, samt filmatiseringen av Jujja Wieslanders Mamma Mu. Utöver detta är SF bland annat samproducent i Colin Nutleys kommande film Angel och GF Studios Rallybrudar.

”Sonet Film har under ledning av Peter Possne under en lång rad av år visat sig ha en exceptionell förmåga att knyta till sig och utveckla spännande filmprojekt. Det är viktigt och en ambition att Possne i det nya bolaget fortsätter att utveckla Sonets profil. Utöver produktion av svenska långfilmer kommer Possne som tidigare fortsätta med att jobba nära andra aktörer inom den svenska filmbranschen.

Genom det nya produktionsbolaget breddar vi vårt engagemang i svensk filmproduktion och jag är övertygad om att vi därmed kommer att skapa ännu fler spännande och betydelsefulla filmer under de närmaste åren”, - säger Rasmus Ramstad , VD för SF.

”Det här är en drömuppgift för mig. Det känns oerhört stimulerande att SF erbjuder mig möjligheten att starta och driva ett nytt produktionsbolag under namnet Sonet Film. Jag kan fortsätta att fullt ut kunna koncentrera mig på att vara delaktig i att skapa ett starkt innehåll i svensk film och vidareutveckla mina kontakter i filmbranschen. SF har en lång och väl utvecklad tradition av filmproduktion och en mycket proffsig organisation för filmdistribution som det känns väldigt spännande att få jobba tillsammans med. Jag är övertygad om att Sonet Film kommer att vara en ny spännande och dynamisk kraft inom den svenska filmbranschen”, - Peter Possne, VD för Sonet Film."

"Kvalitetsfilmen" och biografen

Kommentar i SvD utifrån två debatter som har hållits i Stockholm de senaste veckorna. Och nej, det heter inte "Stockholms festival" utan "Stockholms FILMfestival" - och jag lovar att inte skylla på någon stackars redigerare den här gången, utan tar ansvar för min selektiva dyslexi. (Antar att ordet "film" bara kan användas ett antal gånger per dygn av filmkritiker).

Nå, de där 3700 tecknen räcker ju lagom långt när det finns så mycket mer att säga i frågan. Kanske främst dra upp lite konkreta exempel som ger kött på benen: För vad är "framtidens" biograf? Varför ska folk om ett par år masa sig ifrån sin superprojektor med gudvetvilkenupplösning till en arkaisk biograf? Såvida vi inte alla lider av beröringsskräck vid det laget så är svaret enkelt - det sociala. Detta är fortfarande centralt för mig (även om jag tycker mycket om att sitta ensam i en jättesalong, men det är bara för att jag känner mig lyxigt privilegierad). Och det sociala i att gå på bio kommer i framtiden att behöva framhävas som ett alternativ till att se filmen där hemma. Att orera om genomlysningsgrad och hur mycket bättre filmen ser ut på duken än där hemma må vara viktigt för vissa, men jag tror på att dessa filmer som vi kallar för kvalitet, de kommer publikengärna betala för att se om de får "added value".

Det finns en del skrivet om det historiska faktum som gjorde att biografsalongen ser ut som den gör idag, och det är bra att minnas när man diskuterar hur biografen ser ut idag och hur den kan komma att utvecklas. Den som är intresserad av exempelvis konflikten mellan svenska biografägare och ett filmkafé i 1920-talets Stockholm bör läsa Mats Björkins utmärkta avhandling Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar. Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet. Där tecknas en bild av hur biografägarna vid en tidpunkt kämpade för det visningssätt vi har idag.

Jag har genom åren sett många, mer och mindre tilltalande, biografarrangemang på olika platser i världen. I Prag har jag både varit med om "filmcaféer", där man helt enkelt sitter vid cafébord i salongen (där såg jag för övrigt Independence Day och drack för mycket kaffe), och en vanlig salong med en bar vid sidan av stolsraderna (där såg jag Cronenbergs Crash och drack annat) .

Det hittills bästa biografexemplet på hur man kan tänka framåt har jag ännu inte besökt, men det är ett mer än gott betyg att jag enbart genom att ha tagit del av det interaktiva kringmaterialet är så intresserad av den. Jag hade härommånaden nöjet att sitta i en filmfestivaljury med bland andra Marc Cosgrave som är programchef på biografen Watershed i Bristol. Fast han kallar den inte för biograf, utan för just cultural hub (men på hemsidan står det lite trist mediacenter).

Watershed ligger i centrala Bristol. Huruvida det centrala i sig är väsentligt är diskutabelt: Jag såg en liten släng i förra numret av Arena, där Lars Mikael Raattamaa och Per Wirtén diskuterar medelklass och drar till med ett "kulturell medleklass som vill att det allmänna bekostar deras singelbiografer i city men fnyser åt ett multiplex i förorten". Nej Lars och Per: Jag är glad att båda existerar. Men det handlar a) om vad som visas på multiplexen, eftersom detta oftast visas på fyrahundra andra multiplex och dessutom bär sig själv ekonomiskt och b) centraliteten är väsentlig för mer eller mindre spontana besök för dem som fortfarande bor inne i städerna och c) att det är dyrare med hyra i centrum och att det därför kan vara försvarbart att argumentera för allmänna pengar till oberoende biografer som visar mindre ekonomiskt gångbar film inne i centrum. Det utesluter heller inte dito i förorten: jag skulle kunna tillbringa några spalter till med att driva argumentet att alla kulturhus i framtiden borde byggas utifrån biografer - vare sig de ligger i centrum eller i förorten. Men med alliansens kulturpolitik är det ändå en nåd man kan glömma att stilla bedja om.

Nå, Watershed var det. Det gamla lagerhuset som biografen är inrymd i ligger vid vattnet och ägarna står även för grannkåken som de hyr ut till restauranger och barer. Man visar vanlig storindie (just nu går Todd Haynes I'm Not There, surprise, surprise - Marc är nästan värre än mig när det kommer till Bob) blandat med filmserier av Cinematektyp. Men också sådant som är mer lokalt förankrat: samarbeten med lokala musiker som Massive Attack och Portishead (som spelat live över filmvisningar) är ett exempel. Marc berättade också att man såg det som ett problem att man hade en liten svart publik i en stad med stor svart befolkning, och ordnade därför en filmserie med kvinnliga svarta regissörer, kopplat till debatter och föreläsningar om dagens England. Wastershed ordnar även paneldiskussioner och föredrag kring andra kulturella uttryck, gärna kopplade till film. Så var exempelvis Andrew Keen, författare till The Cult of the Amateur - How Today's Internet is Killing our Culture and Assaulting Our Economy på plats och diskuterade. Hela diskussionen ligger självfallet som video på sidan, med essäer för och emot. På dShed.net kan man ta del av deras "online showcase of digital creativity".

Marc är också chef för kortfilmfestivalen Encounters som naturligtvis håller till på Watershed. Dessutom har man en onlinedel med 90-sekundersfilmer kallad DepicT! (Kolla in Le Cheval 2.1, en favorit som även visades i Uppsala). Där man kan rösta på sin favorit som sen tävlar i festivalen. Eftersom biografen - självfallet - är digital och man har en specialdeal med den lokala internetleverantören kan man streama kortfilmer från laptops till projektorn.

Huset hyser även ett stort och bra kafé med mat (enligt Marc, menyn ser i alla fall bra ut) och en välutrustad bar (och där har jag efter flera sena juryöverläggningaringen ingen anledning att tvivla på Marcs måttstock), och folk går gärna till Watershed även om de inte skall se en film. Marc såg heller inget konflikintresse i de barer man hyrde ut till, utan menade att publiken gärna gjorde bådadera och detta bara underlättade.

Det här är inte kvantfysik, utan rätt konkreta saker. Ett slags kulturhus i miniatyr uppbyggt kring biografer. Bristol har en halv miljon invånare, en tredjedel av Stockholm alltså, och det finns ingen anledning att en sådan här satsning inte skulle fungera här. Visst krävs det yttre hjälp - Watershed finansieras bland annat av Bristols stad och av det lokala Arts Council, tillsammans med ett universitet och några andra intressenter. Men biografer som fungerar borde ju ge de privata ägarna något att tänka på, inte minst om publiken faktiskt kommer och visar sig intresserad av det som erbjuds omkring filmvisningen.

Nu är alltså frågan vem som köper kvartersbion i Hornstull och inleder ett samarbete med Street? I Hornstull finns ju all potential som behövs för publiksunderlag och intressanta samarbeten: hippt område med krogar, restauranger och - inte minst - flera kulturella och identitetspolitiska läger i form av etablerade tidskriftsredaktioner (Bang), kaféer (Copacabana) och bokaffärer (Hallongrottan).

Någon riskkapitalist som känner sig hågad?

Filmindustrin just nu

"För att kunna göra rätt framtidsanalys och inte hamna i föråldrade modeller måste begreppet FILM vidgas och den exklusiva kopplingen till biograf och biobiljett brytas."

Den bästa sammanfattningen av filmindustrins situation just nu stod Göran du Rées, professor och konstnärlig ledare vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet, för på Filmkonventet i Luleå. Det är ett låångt tal - men mycket läsvärt för den som vill förstå var vi befinner oss någonstans. Här finns mängder att saker att kommentera och spinna vidare på, och jag återkommer till dem när jag har mer tid.

Hearing om biografens framtid

Filmkritikerförbundet bjuder in till hearing om biografens framtid. (Se pressutskick nedan). I mitt tycke är det en intressantare utgångspunkt än den väldigt lösa diskussionen om "kvalitetsfilmen" eftersom biografens vara eller inte vara (och hur den skall vara) i alla fall är handfast.

För vad kvalitetsfilm egentligen är tycker alla väldigt olika om. Det visade med all oönskvärd tydlighet en debatt på Stockholms filmfestival i förra veckan där Peter Possne stod för en, i mina öron, mycket märklig kommentar. Cissi Elwin hade just förklarat att av de cirka 250 filmer som går upp på svenska biografer årligen är sisådär en 2% av utomeuropeiskt och utomnordamerikanskt ursprung. Varpå Possne förklarar att han efter sina 20 år på festivaler kan konstatera att det inte finns så mycket fler "kvalitetsfilmer" där ute än de filmer som faktiskt kommer till Sverige. Det innebär alltså att resten av världen (och det här inkluderar även Asien) i Possnes ögon producerar kring fem kvalitetsfilmer om året. Possnes definition på kvalitetsfilm blev tydligare när han preciserade och sa att "Babel kom ju till Sverige".

Jag förstår faktiskt inte varför vi överhuvudtaget skall ha en debatt om "kvalitetsfilmen" och dess framtid om Babel är definition på vad den är: Babel, och dess släktingar, kommer alltid att komma upp på svenska biografer i någon/några kopior. Men vi är verkligen illa ute när resten av världens filmutbud börjar betraktas som någon exotisk frukt som passar bäst i småfestivalernas sidosektioner.

Men en debatt om hur framtidens biograf skall se ut (och varför filmpubliken kräver mer idag än popcorn, kaffe latte eller ett glas vin till sitt biobesök) är viktig och kan bli intressant. Så kom till Klarabiografen på tisdag och diskutera!

- - - - - - - - - -

Välkommen till Svenska Filmkrikerförbundets hearing om filmens och biografernas framtid!

Vi ses på Klarabiografen, Kulturhuset (vid Sergels torg i Stockholm), tisdag 4 december
kl 18.30!

Med Jannike Åhlund och Mårten Blomkvist som utfrågare hoppas vi kunna belysa inte bara
"biografdöden", den överväldigande amerikanska dominansen, SF:s nära biografmonopol
och dess konsekvenser utan också blicka framåt.

- Vilka alternativ finns?
- Vad kan digitaliserade biografer innebära?
- Vad betyder teknikutvecklingen i övrigt?
- Kan kommunala biografer spela en större roll för breddning av filmutbudet?
- Vilket finansieringsansvar måste vara offentligt och vad kan överlämnas åt
marknaden?

Bland deltagarna:

- Kjell Andersson, kommunala Bio Roxy, Örebro
- Jan Bernhardsson, SF Bio
- Cecilia Brink (m), Stockholms stads kulturnämnd
- Kjell Furberg, biografhistoriker
- Richard Gramfors, projektledare digitala biografer Folkets hus och parker
- Torsten Larsson, Bonnier Entertainment
- Katrina Mattsson, Folkets Bio
- Roger Mogert (s), Stockholms stads kulturnämnd
- Mattias Nohrborg, fd Astoria Cinemas
- Linda Zachrisson, chef publikavdelningen Svenska Filminstitutet

Filmpolitisk diskussion

Läs Jannike Åhlunds krönika på filmnyheterna.se, om behovet av en svensk talangutveckling. Word! Jag har varit inne på liknande tankar, och tycker att Rookiesatsningen gott kunde få omvandlas till något liknande. Efter en debatt jag häromdagen hade med SFIs produktionsstödsansvariga Charlotte Denward inför Filmakademin förstod jag att hon inte heller är främmande för något sådant. Tvärtom.

Det var en intressant diskussion, även om det inte gick lika mycket på djupet som jag hade velat. Problemet är väl främst att SFI inte har presenterar en handlingsplan (den är utlovad till den 20e november), och att man inte har hunnit se några tydliga resultat av allt de hittills har gjort. I diskussionen dök - naturligtvis - frågan om producenterna upp. Å ena sidan tycks Denward, som hon sagt många gåner, vilja stärka de befintliga producenterna och de med goda idéer, å andra sidan rensa i ogräset - ta bort det platta filmlandskapet och bygga på höjden. Det låter bra som metafor, men när en av deras gullungar är Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs Plattform, som får mycket olika stöd just nu, så kan man konstatera att det produktionsbolaget växte fram under ett gammalt SFI - då då man verkligen inte byggde på höjden. Visst blev de "motarbetade" då med, (om man nu kan kalla att arbeta på ett egensinnigt vis för att motarbetas) precis som Jens Jonsson och andra av de som Denward kallar för talanger. Men knäckfrågan är om de alls hade kommit fram idag? SFI vill inte se bolag som gör en film vart fjärde år, eftersom de vill ha en kontinuitet i kunskapen om hur man gör film. Jag sympatiserar med dem. Och jag tycker att det finns stunder då en regissör bör byta produktionsbolag och producent (en kortfilmare som alltid jobbat med samma producent kanske behöver pröva andra former av producenttmaning för att kunna göra långfilm). Men jag ser samtidigt att det i just fallet med dessa "talanger" ligger till som så att de kanske behöver anpassa produktionen efter hur de arbetar som regissörer. Och då kan det ta ett jävla tag att först göra en film, sedan sin nästa, och sedan knyta andra filmare till sig för att stärka bolaget. Att gå till ett större bolag, hitta en producent man fungerar med i andra sammanhang, kan då bli svårare.

Jag är i alla fall väldigt spänd på filmerna vi kommer att få se de närmaste åren, för det är ju vad allt handlar om. Och om ett-två år kommer det kunna bli en riktigt bra debatt.

För övrigt berättade Cissi Elwin vid det tillfället vad hon menade med uttlandet i Filmkonst, att det var jobbigt att finansiera film på det vis som man gjorde med Farväl Falkenberg. (Jag diskuterar saken här). Hon klargjorde att att det för en och samma filmskapare skulle vara jobbigt att om och om igen göra film gratis. Självfallet är det så, och därför får man hoppas att SFI skickar tydliga signaler om att det även i framtiden kan löna sig att pröva på att göra film själv, att söka nya vägar utanför de inkörda spåren - och ändå få slutfinansiering av institutet. För jag ser hellre det scenariot än att folk helt slutar gör film på eget bevåg, utan starka finansiärer och kontakter. Denward tror att folk ändå alltid kommer göra film på ett bevåg, och det är mycket möjligt. Men det skadar inte med uppmuntran.

En annan aspekt av det här med gratisarbetandet är att jag faktiskt inte har några som helst problem med att konstnärer, musiker, filmare och andra människor med kreativa yrken jobbar för en spottstyver, eller en back öl, när de inleder sin karriär. Alla offrar vi något för att se fram emot ett liv som inte är 9 till 5. Men man skall verkligen inte behöva gratisarbeta i 15 år.

"Kvalitetsfilm" - istället för debatt förvirring

Jag hade tänkt låta de anteckningar som jag i affekt rafsade ner under läsningen av DNs "Kvalitetsfilms"-artikel i lördags vila. Kanske aldrig ta upp dem och låta hela frågan om "kvalitetsfilm" vittra från mitt medvetande. Men det kommer nu inte att ske, det lär om inte annat Smultronstället se till. När jag i morse läste om Lena Adelsohn Liljeroths lilla reklamfilm för SFs "kvalitetsfilmssatsning" blev jag återigen tvungen att konfrontera frågan. (Artikeln tycks fortfarande lysa med sin frånvaro på nätet, kanske för att den inte är så hemskt bra).

Den första frågan, den om definitionen av "kvalitetsfilm" är naturligtvis löjlig. Begreppet uppstod i den här debatten i och med Triangelfilms och Astorias konkurser och har kommit att betyda det som så att säga "kändes" som deras utbud. Allt snack om "konstnärlig ambition" (hela citatet i SvD från Thomas Runfors på SF lyder: ”film som rör om mer, med ett annorlunda anslag och en regissör som har en konstnärlig ambition”) betyder som vanligt allt och inget. Michael Moore, Woody Allen, Claude Berri, Sean Penn är några av namnen som ingår i Smultronsatsningen. Suck.

Låt oss därför lämna detta marknadsföringsjippo och fokusera på den alltmer ifrågasatta "krisen", som ju är artikelns vinkel. För det första, och det här har jag och många med mig sagt och skrivit sedan första gången det började diskuteras kris i "filmklimatet" - det har aldrig varit så här lätt att skaffa film, "kvalitets-" eller annan, idag. Det som är DN-artikelns ingång i kriskritiken, att det finns mängder av distributörer och importörer i dagens Sverige, är heller ingen nyhet och något som upprepats som ett mantra sedan dag ett i "krisens film-Sverige" (önskar att jag hade någon att tillskiva det citatet).

Det som är intressant är frågan om nischade biografer i mindre skala som flera av branschpersonerna i artikeln tar upp. Tror jag på detta? Inte i någon traditionell mening (som att ett privat bolag öppnar en salong och visar filmer som de väljer/importerar under en begränsad period). Jag hoppas däremot på en utveckling i enlighet med en kommentar i oktobernumret av Sight & Sound; att något som Cinema-On-Demand skall bli verklighet.

Tänk er alla de interaktiva sociala nätverk - ni vet vilka - som växer upp som gigantiska svampar. Föreställ er sedan hur filmkonsumenter med gemensam smak - en grupp på Facebook, en Netflix för biofilmer - utanför mainstreamfåran kan gå samman och beställa film till biografer för en visning eller två (eller en vecka i en metropol). För att detta skall bli verklighet - för att man inte skall behöva forsla tunga, känsliga och dyra filmkopior över världen - så stavas framtiden digitalisering.

Och här kommer vi tillbaka till Lena Adelsohn Liljeroth: för den enda riktigt kännbara krisen för filmen är dess position mellan mellan stat och marknad (och i medierna mellan nöje och kultur). När Liljeroth påstår att digitala projektorer i landsbygdsbiografer är marknadens ansvar talar hon i nattmössan. Att digitalisera biografer är naturligtvis en oerhört viktig kulturpolitisk glesbygdsåtgärd som möjliggör ett diversifierat biofilmstbud utanför storsstäderna även i framtiden.

Men kanske blir den framtida skillnaden mellan Transformers, Harry Potter och Spider-Man i varje multiplexsalong (förutom den lilla i hörnet, där månadens "kvalitetsfilm" från storbolagets indiestudio visas) och andra biografer (On-Demand, eller filmklubbar, eller vilka som nu hyr in sig) så pass tydlig att staten lättare kan styra ekonomsikt stöd. Fast det lär å andra sidan inte finnas något som helst kulturstöd om ett par år, så det kanske inte är mycket till förhoppning.

Biofilmen behandlas, liksom gamla biosalonger i stil med Röda Kvarn (någon som kan se Dramaten omvandlas till Urban Outfitters?), som om målet var att den alltid - all film, alla biografer - skulle vara självfinansierande på ett eller annat sätt. Medan den i jämförelse med institutioner som Dramaten eller Operan egentligen är svårt underfinansierad.

Kris eller ingen kris, nischade salonger eller ej - om inte staten och inte marknaden tar ett större ansvar för smalfilmen på bio så kommer det svenska biofilmsutbudets enda alternativ till amerikanska blockbusters och svenska snutfilmer om några år vara etablerade franska auteurer och amerikanska studioindies.

Oh please! (Astoria som "stans" biograf)

DN har en dålig filmrelaterad artikel med konstiga påståenden införd i kulturdelen idag.

Jag har tidigare argumenterar för statliga biografer och statlig distribution/import som ett komplement till filmmarknaden som den ser ut idag. Det skulle naturligtvis skötas av folk som vet något om film. Redan av inledningen till DNs artikel förstår vi att det här rör sig om något helt annat. Där framför Ingvar von Malmborg (mp) den här åsikten:

"Ingvar von Malmborg menar att Stockholm länge saknat en biograf för europeisk storfilm, särskilt filmer som håller en viss kvalitet."

Europeisk storfilm är - i ordets rätta definition - detsamma som samproduktioner mellan europeiska länder, det vill säga europuddingar som den usla L' auberge espagnole. Eller alla svenska polisfilmer som är pixade av tyskarna och belgarna och danskarna. Menar von Malmborg den franska filmen - denna i många okunniga kultursnobbars trånga ögon sista bastion mot amerikansk vulgofilm - så tala klarspråk. Men för den som satt sin fot på de stora europeiska festivalerna ter sig ett sådant scenario som slasher-skräck. För jag har vadat genom så mycket unken skit från de franska och italienska filmapparaterna (för att ta två exempel på länder som producerar mycket och dyr film); deras "storfilmer" gör för det mesta ingen glad. Sanningen är att de riktigt kvalitetsmässiga (stor)filmerna från dessa länder kommit till Sverige och, trots Triangelfilms bortgång, lär fortsätta att komma eftersom det finns en kulturmedelklasspublik som skulle äta bajs om det kom från Frankrike. Det kommer SF och Svensk Bio att fatta och jag tror att deras nya giv på "smalare film" delvis kommer landa där.

Artikeln fortsätter med fantastiska oklarheter:

"När Ingvar von Malmborg säger Europa menar han det i dess vidaste bemärkelse och även film från tredje världen skulle vara intressant. Där gör dock, som han ser det, Folkets Bio redan en stor insats."

Vaddå, får Östeuropa vara med och leka? Vad menar karln?
Och vid sidan av "Europa" finns alltså bara tredje världen? USA är, förstås, detsamma som ondska och alla filmer som kommer därifrån är Hollywood och marknad. Sydkorea? Kina? Är de Europa (i vidaste bemärkelse) eller tredje världen?

Men konstigast är det här uttalandet:

"Ingvar von Malmborg menar att en biograf för europeisk film skulle säkra filmproduktionen, inte bara i Stockholm, utan i hela Sverige."

Okej?

Och roligast är det när von Malmborg bestämmer sig för Astoria på Nybrogatan - utan att ha kollat med fastighetsägaren om där skall fortsätta vara biograf. Eller med den nuvarande ägaren Svenska Bio för den delen, de har redan skeppat iväg inredningen till någon landsortsbiograf.

Herregud. Skulle politikerna hoppa på tåget lite tidigare så kunde vi kanske ha några biografer kvar överhuvudtaget. För Stockholm är en stad där man inte kan riva en koja om den är från 40-talet - men där man kan bygga om Röda Kvarn till Urban Outfitters utan att någon blinkar.

Nej, skall kulturborgarrådet tjacka biografer för Stockholms räkning är det här argumentet bättre för alla inblandade: De gamla fina singelbiograferna är viktiga historiska rum som borde bevaras. Jag tycker inte att man skall behålla alla - utvecklingen har sin gilla gång - men jag tycker att en-två biografer skulle bevaras på samma sätt som museer. Argumentet är att biograffilm är en helhetsupplevelse, där rummet utgör en del av totalkonstverket. (Det skulle naturligtvis kunna visas både ny och gammal film i lokalerna).

Det här är i biografbevaringssyfte viktigt. När det gäller filmprogrammering och visning av "annan film" än mainstream (eller hur jag nu skall tolka von Malmborg) så tycker jag fortfarande att en kedja statliga biografer är den bästa vägen att gå. Om von Malmborg vill göra något vettigt argumenterar han utifrån den här ståndpunkten, ser till att det finns statliga biografer/statligt stödda på något vis - och låter sedan andra sköta programmeringen.

Och sluta för guds skull att tala om att "förvalta arvet från Ingmar Bergman". Det är ett förskräckligt påstående och har inget med von Malmborgs biografplaner att göra.

Jag föreslår Ossi Carp att han lyfter på luren och ringer folk som sysslar med film nästa gång.

Filmpolitikdebatten, kommentar i SvD

Min första kommentar i SvD är sprungen ur diskussionen mellan Mattias Nohrborg och Cissi Elwin som utspelade sig i DN mellan torsdag och söndag. De äldre filmintresserade svenskarna vet att det jag skriver om i min kommentar var verklighet i Sverige för inte så himla många år sedan. SFI hade biografer som kom ur Bio 16 (en distributionsform startad av SFI 1976 för att sprida utländsk kvalitetsfilm i Sverige), och drev filmtidningen Chaplin.

Kände dock att det var en lite konstig dag för publicering, men Ingmar hade säkert varit glad att någon diskuterade framtiden för svensk film utan honom.