Mishima på Criterion

Criterion släpper Paul Schraders Mishima på dvd i juni. Jag skrev en understreckare om Schrader i höstas. Där skrev jag bland annat såhär om Mishima:

I ”Mishima – ett liv i fyra kapitel” (1985) blandas författarens romangestalter med hans biografi på ett sätt som ger skärvor av hans person­lighet(er).

Det slår mig nu att det finns vissa likheter mellan Todd Haynes Bob Dylan-film I´m Not There och filmen om författaren Mishima. Även Schrader arbetar med bildspråk och form för att skapa olika Mishimas som är (o)lika delar verk, biografi och regissörens projicering om tiden och kulturen - och inte minst sexualiteten - som konstnären befinner sig i. Liksom hur musikern, respektive författaren handskas med sitt kändisskap.

The King of Kong - en näve skratt

[en dröjande blick] skriver utförligt om dokumentärfilmen The King of Kong - a fistful of quarters. Jag har skrivit ett dvdtips om den till SvD, men deras utförliga text är matigare. Läs och se. Och när ni har sett den - läs det här och få er ytterligare några goda skratt.

William Klein-box på Eclipse

Stumfilms-Ozu och Lubitch-musikaler i all ära, men Eclipse kommande William Klein-box är nog mer min gata. Jag såg en fotoutställning av Klein på Thessalonikis filmfestival, där det även visades ett retrospektiv med hans filmer. Jag har bara sett hans dokumentärfilmer, och boxen innehåller som titeln antyder fiktion.

Sär här skrev jag om Kleins mest kända film då:


William Klein, regissör och konstnär, var på plats med en utställning och ett retrospektiv. Jag såg hans dokumentär Muhammed Ali: The Greatest. Jag är ingen boxningsfan, men gillar boxningsfilmer för energin som fångas på filmremsan. Klein har satt ihop en mer impressionistisk än helt klargörande dokumentär om Alis karriär (filmen börjar 1964 och slutar 1974, med "Rumble in the jungle"-matchen i Zaire). Kleins dokumentär är högenergi i ett litet skal: klippningen är fantastiskt, och när Klein intervjuar någon som tycks ha stått still lite för mycket klipper han mellan olika perspektiv ungefär som om han stod och jabbade på honom i en ring. Underbart.

Dvd-krönika

När jag ändå håller på och länkar till filmnyheterna.se: Ni har väl läst Kjell Häglunds krönika om svenska dvd:er, och hyrfilmer via nätet? Jag utgår ifrån att ni läser alla hans krönikor, men just den här ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom det är något jag själv tar upp i mina dvdspalter i SvD.

Straight-to-dvd hell

En artikel om direkt-till-dvd-filmens förändrade status i New York Times. En svensk motsvarighet till American Pie-franchisen skulle kunna vara att bolaget bakom Göta Kanal - som nu skall få en tredje del, surprise, surprise - gör en fjärde eller femte del som släpps direkt på dvd. Eller en fyra på bio och en femma parallellt på dvd, eller som nedladdningsbar film.


Uppdatering: Eating in public påminner om att vi är rätt duktiga på direkt-till-dvd-filmer baserade på framgångsrika koncept här i Sverige också - jag glömde (förträngde) Wallander, Beck och Huss.

Agnès Varda

Apropå feminism och nyutgivna dvder: Missa inte att Criterion om ett par veckor ger ut en Agnès Varda-box med fyra filmer. La Pointe Courte, Cléo 5 a 7, Le Bonheur, Vagabond. Och massor av extramaterial.

This is filmkritik

Idag diskuterar jag framtidens filmkritik i en SvD-kommentar. En redigeringskommentar eftersom jag vill ryggdunka dem som förtjänar det: Efter meningen "I min första SvD-kommentar till ”kvalitetsfilmen” (31/7) diskuterade jag behovet av en filmtidning eller ett filmprogram med en bredare och djupare bevakning av film än den repertoarrecenserande." Står det i min ursprungstext: "Och man får konstatera att filmmagasinet FlM och det kommande radioprogrammet Kino i P1 utgår ifrån rätt tänk och bevakar rörlig bild i alla dess former." Jag antar att redigeringen tog bort det av utrymmesskäl.

Postern ovan är en av de få fina bilder man hittar om man bildgooglar på "filmkritiker". Men Last Life in the Universe gav i alla fall anledning att ge några tips, och att berätta en anekdot: Förutom att Last Life är en utmärkt fantatiskt snygg (Christopher Doyle, så klart) film om en självmordsbenägen, kompulsiv, bibliotekarie - där Takashi Miike dyker upp som yakuza - så kommer Pen-Ek Ratanaruang till Göteborg med sin nya film Ploy (jag hoppas det är samtidigt som jag är nere), så är den thailändske regissören en riktigt trevlig prick. När Ratanaruangs film Invisible Waves visades i Berlin för ett par år sedan intervjuade jag honom. På kvällen sprang jag in i Ratanaruang med vänner och familj på den lilla thaisylta där jag alltid äter under Berlinalen - alltså, riktig sylta full med alkade tyskar men skitbra thaimat som ligger på en ful bakgata en vindpust från Potsdamer Platz. De vinkade över mig och så åt jag middag med sällskapet och konverserade trevligt om svensk film. Det är sådant man lever för när man är i festivalernas opersonliga junkethelve.

Invisible Waves är en riktigt bra film - med en story full av filmreferenser - som påminner om en modern, thailändsk Dead Man. För att vara Doyle är färgerna ovanligt matta, närmast urtvättade. gick tyvärr aldrig upp på bio i Sverige - premiärdatumet sköts upp tills den försvann i Triangelfilmdebaclet. (Filmen skulle gått upp i oktober och jag har inte hört att någon skulle ha tagit över den. Undrar också hur det ligger till med El Orfanto. Är det någon som vet om den har fått en distributör?)

I dvdspalten i dagens pappers-SvD (inte på nätet) tipsar jag om Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950 (utgiven av Studio S Entertainment) i min dvdspalt i dagens pappers-SvD (inte på nätet). Jag och en närstående bråkade över frukosten om huruvida Flicka... kan ses som en film noir. Jag tycker det, hon som är mer textboksfilmvetare har gått en fin noirkurs och menar att det saknas klaustrofobiska element i filmen. Det är möjligt att detta diskvalificerar rullen, men övriga ingredienser tyder på att Ekman noga granskat dåtidens amerikanska filmflora: flashbackstrukturen, mystiska kvinnor och femmes fatales, skörleverna, deckargåtan (i lös mening), kopplingarna till storpolitiken och en för den tiden vågad sexuell ambivalens. En riktigt bra film är det hur som helst.

Revisionisterna

Sandrews startar en arkivrensning som de kallar Svenska filmpärlor, vilket gör att flera titlar som spelades in i Sandrewateljéerna mellan 1933 och 1970 nu ser dagens ljus på dvd för första gången. Bland titlarna märks Mai Zetterlings Flickorna från 1968. När jag såg detta tänkte jag på att dagens dvdutgivning - som de senaste åren har sett både små bolag som ger ut obskyra filmer ur Östeuropeiska arkiv liksom stora bolag som återinvesterar pengar i arkivutgåvor - på långt sikt faktiskt skriver om filmhistorien.

Flickorna till exempel, gick tre veckor på bio i Stockholm och de flesta kritiker var inte nådiga. (Expressens Bo Strömstedt skrev bland annat "Vilka förstockade menstruationer!"). Nu får den en andra , välbehövlig, chans i en tid då idéerna i filmen kanske får en större och mognare publik. Om jag begränsar mig till en handfull titlar ur ett feministiskt perspektiv så lär, förutom Flickorna, Barbara Lodens Wanda från 1971 få ett liv på filmkurserna efter att den också har gjorts tillänglig på dvd. Läs New York Times recensioner av Wanda och The Girls här - Wanda utsågs sedan till årets dvd i tidningen.

(Att Flickorna gavs ut i USA redan för ett år sedan är en annan femma. Apropå svenska filmer i USA: Criterion hinner ge ut Fröken Julie flera veckor innan Sandrews, dessutom med essäer och extramaterial, någon som svenska bolag är så pinsamt usla på.)

Jag hoppas också att de senaste årens grävarbeten och restaureringar av filmer ur de Östeuropeiska arkiven så småningom skall resultera i lite välbehövlig filmhistorierevisionism. För diktaturer och annat elände är ju anledningar till att filmer inte når en större publik eller historieböckerna. Man har tidigare fått förlita sig på duktiga cinematek- och festivalprogrammerare, möjligen en eller annan forskare eller journalist med historiehuvudet på skaft. Nu går stafettpinnen till allt fler dvdbolag som gör ett hästjobb med hjälp av just sådana personer. Brittiska Second run är utmärkta på att göra filmer tillgängliga på det här viset, de gav till exempel ut Frantisek Vláčils Marketa Lazarová från 1967 i november, en film som utan tvekan hör hemma i en filmhistorisk kanon.

I det här sammanhanget är det också intressant att se dvdsajten Dvdbeaver.coms årsbästalista. Här återfinns 2007 flera utgåvor av japanska filmer som (förutom Eclipse Ozu-box) tidigare har varit mindre kända, och framförallt svåråtkomliga här i väst. Det är i och för sig mindre förvånande med tanke på landets status som filmnation, men det är nog ändå ännu ett tecken i tiden.

Dvd-boxar

Eine kleine genomgång av dvd-boxar i dagens SvD. Ett styvt jobb, men någon måste göra det. Jag var så nära på att missa deadline när jag satt med Seinfeld-boxen. "Bara ett avsnitt till, bara ett till...".

UPPDATERING: Bolaget bakom Beckboxen har gjort mig uppmärksam på att a) limiteringen är på 3500 ex och inte 3000 som jag (och discshop.se) har skrivit. b) Det är 24 Beck-filmer, inte 26. Däremot är det 26 discar i boxen och, c) detta hade jag missat - den andra extramaterialdiscen innehåller alla scener med Becks granne ur alla Beck-filmer. Nu börjar det faktiskt likna årets julklapp.

HD DVD, Blu-ray - Och Så Vidare

Sätter mig för att skriva en sammanfattning av läget i kampen mellan formaten HD DVD och Blu-ray och ser att En Dröjande Blick gjorde en utmärkt sådan för ungefär en vecka sedan. Läs och begrunda, det är en avgörande beståndsdel i frågan om hur vi kommer att titta på rörlig bild i framtiden.

Mina fem öre - vilket är ungefär samma slutsats som den dröjande blicken drar - är att HD DVD/Blu-ray (alternativt ett tredje liknande format) inte kommer att bli den standard som dvd-skivan är idag. Det kommer att bli en cineastalternativ för hemmabionördar - de som verkligen verkligen vill se och höra explosionen som om de själva var på plats i Bagdad. Alltså en laserdisk för teknikcineasterna. Och jag antar att fincenastbolagen - Criterion och ett par till - kommer att anamma något fysiskt format. (Criterion ger som dvd-bolag sin syn på saken på sin blogg On Five).

Men vi andra kommer mest att hålla oss till de ickefysiska formaten eftersom bandbredden kommer att öka, och med den möjligheten att ta hem bra HD snabbt. Om det fungerar kommer naturligtvis att bero på priset, men som blicken skriver är hur som helst trehundra kronor för en ny HD-titel en inbjudan till piraterna. Så ett nytt fysiskt format, garanterat dyrare än legal nedladdning, är knappast en lösning.

Och så får vi sluta klaga enbart på filmbolagen i nedladdningsdebatten: Det bredbandsbolag som snabbt skapar en bra deal med filmbolagen och erkänner sig som distributör kan leda kampen för väl fungerande legala nedladdningstjänster - och få väldigt många nya abonnenter.

Men, man skall naturligtvis aldrig underskatta de enkelspåriga månglare som har styrt och styr i film- och musikbranschen. Det är väl till exempel omöjligt att räkna ut hur mycket vissa skivbolag tjänat på återutgåvor av samma cd-skivor sedan formatets födelse? Det hade varit hederligt att ha en inbytesdrive för varje "remaster" som kom på Bob Dylans eller David Bowies katalog, istället sjabblade man bort all goodwill och fick sedan sin nådstöt i nedladdningsdebatten. Nu är uppförsbacken rättvist tung.

Jag hoppas verkligen att film och tv-branschen lyckas bättre och får med sig både producenter och konsumenter på en flexibel plattformslösning som blir lätt att utveckla och som passar många.