Idag diskuterar jag framtidens filmkritik i en SvD-kommentar. En redigeringskommentar eftersom jag vill ryggdunka dem som förtjänar det: Efter meningen "I min första SvD-kommentar till ”kvalitetsfilmen” (31/7) diskuterade jag behovet av en filmtidning eller ett filmprogram med en bredare och djupare bevakning av film än den repertoarrecenserande." Står det i min ursprungstext: "Och man får konstatera att filmmagasinet FlM och det kommande radioprogrammet Kino i P1 utgår ifrån rätt tänk och bevakar rörlig bild i alla dess former." Jag antar att redigeringen tog bort det av utrymmesskäl.
Postern ovan är en av de få fina bilder man hittar om man bildgooglar på "filmkritiker". Men Last Life in the Universe gav i alla fall anledning att ge några tips, och att berätta en anekdot: Förutom att Last Life är en utmärkt fantatiskt snygg (Christopher Doyle, så klart) film om en självmordsbenägen, kompulsiv, bibliotekarie - där Takashi Miike dyker upp som yakuza - så kommer Pen-Ek Ratanaruang till Göteborg med sin nya film Ploy (jag hoppas det är samtidigt som jag är nere), så är den thailändske regissören en riktigt trevlig prick. När Ratanaruangs film Invisible Waves visades i Berlin för ett par år sedan intervjuade jag honom. På kvällen sprang jag in i Ratanaruang med vänner och familj på den lilla thaisylta där jag alltid äter under Berlinalen - alltså, riktig sylta full med alkade tyskar men skitbra thaimat som ligger på en ful bakgata en vindpust från Potsdamer Platz. De vinkade över mig och så åt jag middag med sällskapet och konverserade trevligt om svensk film. Det är sådant man lever för när man är i festivalernas opersonliga junkethelve.
Invisible Waves är en riktigt bra film - med en story full av filmreferenser - som påminner om en modern, thailändsk Dead Man. För att vara Doyle är färgerna ovanligt matta, närmast urtvättade. gick tyvärr aldrig upp på bio i Sverige - premiärdatumet sköts upp tills den försvann i Triangelfilmdebaclet. (Filmen skulle gått upp i oktober och jag har inte hört att någon skulle ha tagit över den. Undrar också hur det ligger till med El Orfanto. Är det någon som vet om den har fått en distributör?)
I dvdspalten i dagens pappers-SvD (inte på nätet) tipsar jag om Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950 (utgiven av Studio S
Entertainment) i min dvdspalt i dagens pappers-SvD (inte på nätet). Jag och en närstående bråkade över frukosten om huruvida Flicka... kan ses som en film noir. Jag tycker det, hon som är mer textboksfilmvetare har gått en fin noirkurs och menar att det saknas klaustrofobiska element i filmen. Det är möjligt att detta diskvalificerar rullen, men övriga ingredienser tyder på att Ekman noga granskat dåtidens amerikanska filmflora: flashbackstrukturen, mystiska kvinnor och femmes fatales, skörleverna, deckargåtan (i lös mening), kopplingarna till storpolitiken och en för den tiden vågad sexuell ambivalens. En riktigt bra film är det hur som helst.
