Zone of Initial Dilution
Filmfestivaler är för det mesta emotionella berg-och-dalbanor. Det ligger ju i filmens natur att framkalla känslor, och det är också därför jag gör vad jag gör. Ju fler filmer man ser, desto större är chansen att kastas mellan en mängd olika stämningar. Uppsalas kortfilmfestival var inte dålig på det viset, och det av flera anledningar än filmerna. Minimalt med sömn, sena krognätter - förlåt, juryöverläggningar - och extremt trevligt sällskap gjorde sitt.
Jag får erkänna att jag glömt hur många filmer vi såg i den internationella juryn, men tio stycken filmblock a cirkus 90 minuter blev det. Det tog ett tag innan vi började se något som jag betraktade som riktiga höjdpunkter (även om vissa filmer från den första dagen har fastnat och går som i en liten loop där bak i huvudet, så jag får väl återkomma). Än längre tog det innan vi började få någon konsensus alls i gruppen. Vilket i och för sig gör saken mer spännande eftersom diskussionerna blir fler och livligare. Juryn bestod av Kajsa Hedström, chef för Cinemateket, Mark Cosgrove, programdirektör för kortfilmfestivalen i Bristol och chef för intressanta biografen/mediacentret Watershed i samma stad, Richard Raskin professor i Århus och Kathrin Resetarits som är regissör (bland annat till utmärkta kortfilmen Ich bin ich), skådespelerska och har arbetat som assistent åt Michael Haneke i flera år. Och så moi. Om du letar upp oss på festivalens hemsida ser vi ut som ett gäng gangsters.
Grand Prix gick till den rumänska kortfilmen The Tube with a Hat som påminner rätt
mycket om den film som kommer från landet just nu. En pojke och hans pappa åker från en lerig landsbygd till staden för att reparera sin gamla tv. De käbblar lite kärleksfullt, liftar med konstiga människor, tar en öl och en varm choklad och åker hem. Fotot är i alla enkelhet magnifikt. Filmen fångar dygnet från mjölkgrå gryning till några få solstrålar innan ett skymningskyfall. Jag träffade producenten Ada Salomon senare. När jag, väldigt trött över en frukost som jag med näppe fick i mig, passade på att hylla min rumänska favoritkortfilm Marilena de la P7 visade det sig naturligtvis at hon producerat den. Pratade kort med Salomon om tillståndet i rumänsk film och hon bekräftade naturligtvis att det är ett vansinnigt tempo också. Hon inskärpte samtidigt att det ställer krav på dem at fortsätta hålla hög standard. Regissören Radu Jude flyger inte, men skulle vara på Thessalonikis filmfestival samtidigt med mig (lättare att ta tåget eller lifta från Bukarest antar jag). Han är onekligen en europeisk filmare att hålla ögonen på.Specialpriserna gick till franska La Lecon de Guitare och costaricanska Temporal.
Den sista visningen med vinnarfilmerna från alla kategorier var riktigt bra. Den svenska juryn (med Lova Hagerfors, Jonas Odell och Charlotte Suarez Mazar) valde att ge huvudpriset till Mårten Nilssons suveräna
experimentkortis Hur man gör. Tror faktiskt det är min favorit-Nilsson so far. (De gav också pris till Fijona Jonuzi film Juni, ett annat superbt val). Barnfilmsjuryn - söta små montesorielever som läste upp filmmotiveringar som knäckte de vi hade prettat ihop - valde Goran Kapetanovic drama Litegrann från ovan. Goran är en gammal kompis från min Malmötid, så det var ju extra glädjande.Jag hann tyvärr inte se mycket utanför programmet. Sista dagen lyssnade jag på Mia Engberg
som pratade mellan visningarna av sina filmer. Jag gillar hennes approach till sina dokumentärsubjekt: final-cut-kontrakt. Den som medverkar i filmen har rätt att ta ut scener han eller hon inte gillar. Rättvist.Såg några av de kanadensiska kortfilmerna från National Film Board på invigningen och önskade efter fenomenala Neighbours att jag hade haft tid att sitta igenom alla programmen med kanadensisk film, som var årets fokus.
Några andra bra filmer: Irländska Joyriders, med Breaking the Waves-slut. franska Zone of Initial Dilution, en drömsk dokumentär om det stora kinesiska dammbygget. Norska Lullaby (av Margreth Olin som gjorde den omdiskuterade Kroppen min). Brittiska mansvåldsfilmen Soft. Och I met the walrus, en animerad film baserad på en raspig intervju med John Lennon.
En av många anledningar både fantastisk och konstig vecka. Kanske fantastiskt konstig av en del orsaker. Och så var det min uppväxtstad Uppsala, förstås. Det var som om någon rivit av det lager jag under så många år rörde mig hemtamt i och ersatt det med ett nytt. Mer gemyt och mys och fler kullerstenar. Som att lägga illaluktande rosenbald över mina betongminnen. Man vet ju at de där fula runda cementhålen på Åhlénshusets fasad ersatts av stora glasfönster inte av estetiska skäl, utan för att det skall bli svårare att snatta på hudvårdsproduktsavdelningen.
Som min mamma sa häromdagen - jag skulle inte bo där igen om jag så fick betalt för det.
