Debattsvar till SFI - filmstödet

Cissi Elwin och Charlotta Denward på Filminstitutet (SFI) svarar idag på min kommentar om filmstödet (från förrförra veckan). Det är ett långt inlägg, med ett för SFI välbekant innehåll. För det första skall jag säga att jag är glad över att vi idag har ett Institut som är tydligt - linjen de för är solklar. Mer pengar till färre filmer. Det gör det lättare att föra en ack så nödvändig debatt om Filminstitutet, och vilket slags filmstöd vi vill ha. Och vad det stöd skall syfta till för slags film.

Mitt svar i SvD är av utrymmesskäl mycket kort så jag skall beröra några punkter utförligare nedan.

Det egentliga innehållet i min första kommentar diskuteras tyvärr inte av SFI i deras svar. Jag eftersökte mer stimulans av konstnärlighet och kreativitet. För det första så talar SFI , som vanligt, om ekvationen "mer pengar bättre filmer", ett mantra de upprepat så ofta nu att det känns som om folk börjat uppfatta det som en sanning. Men är det verkligen så enkelt? Den första, mest självklara, frågan som infinner sig är naturligtvis: hur vet man när ett projekt är "bra"? Jag menar - kan man rädda en kalkon, eller bara en dålig idé, med tio miljoner till? Det bästa exemplet ligger ju inte så värst långt bak i tiden. I dagens SvD stod svaret att läsa på uppslaget innan denna debatt (här på nätet): Arn. Finska Turun Sanomat skriver såhär om riddarrullen, apropå filmmakare som stirrar sig blinda på det ekonomiska:

"Då våra filmproducenter senaste höst strejkade för att understryka sina krav på höjt statligt stöd, var deras huvudargument att den höga kvaliteten på filmkonsten i vårt västra grannland sammanfaller med de där utbetalda understöden. Så pyttsan heller! Svensk film har aldrig tidigare befunnit sig i ett så djupt träsk som den gör i dag."

Arn är faktiskt ett skrämmande bra exempel på att mer pengar inte ger hantverksmässigt bättre filmer: ett gott hantverk i avdelningen stridssscener ser inte ut som det gör i Arn. Hantverksmässigt snygga musikpålägg låter absolut inte som i Arn, där man låtit stråkmaskinen stå på filmen igenom. Och så vidare. Pengarna har gått till mer istället för bättre.

Det lustiga är att SFI i sitt inlägg skriver att filmprojekt skall få den budget de behöver för att bli bästa möjliga film, och nämner tre "lågbudgetfilmer". Ruben Östlunds kommande projekt, Mats Arehns Persona Non Grata, samt Josef Fares Leo. Leo - som är den enda jag har sett i sin helhet och därför tänker uttala mig om - är paradoxalt nog en film som kanske (men bara kanske) kunde ha blivit bättre om den hade haft riktiga skådisar och gjorts på film istället för video. Det vill säga om den hade haft snäppet högre budget. Som det är nu är den inte bara ful, den är inte särskilt bra heller. Paradoxen i det här fallet ligger naturligtvis i att om Anna Anthony och Josef Fares hade velat ha 15 miljoner till projektet, då hade de fått pengarna säkert som amen i kyrkan.

SFI talar om ett kommande "urstarkt" svenskt filmår. Och det hoppas ju naturligtvis jag med. Men jag hoppas också på många urstarka år framöver. Och konstaterar att de som utgör stommen i årets laguppställning är etablerade regissörer med en del i bagaget. Det jag sökte efter i mitt första inlägg var ett svar på hur man har tänkt sig att plocka upp framtidens förmågar. Hur man skall stimulera filmkulturen. Hur man med den förändrade teknologi som gör att allt fler kan göra film, skall fånga upp förmågor och utveckla dem. Inte hur många miljoner Jens Jonsson skall få till sin nästa film. Att Jens och Ruben (och för delen Mikael Marcimain) skall göra film i Sverige och få allt stöd de behöver skall vara en självklarhet.

Det jag eftersträvar är något helt annat - och något som SFI i sitt svar anser att "kreatörerna" själva skall komma med. Förlåt, men det är kvalificerat struntprat: Svenska Filminstitutet tillkom för att säkra kvaliteten i svensk film. Kvalitet handlar inte bara om pengar (även om detta mantra som sagt blinkar ute på Gärdet). För det första, om vi för en stund ser bort från själva filmskapandet: För att sträva efter kvalitet i den svenska filmen måste man också vårda den svenska filmkulturen. Detta innefattar enligt mig bokutgivning, restaurering av filmer, dvdutgivning av den svenska filmhistorien (i bra utgåvor!), filmvisningar, offentlig debatt. Fler av dessa områden avvecklas ute på Gärdet.

När det gäller att stimulera själva filmandet så menar jag alltså att det kanske inte räcker med att dänga en säck pengar i bordet till starka producenter. Framförallt tycker jag att det handlar om att ställa krav på regissörer att komma med spännande idéer. Kanske i form av "ramar" i stil med de danska projekten, kanske på andra vis. Kanske, som i Danmark, plocka in folk från andra fält än filmens, som hjälper konsulenterna.

Det är, som jag vill erinra mig att jag har hört ute på Gärdet någon gång, inte en mänsklig rättighet att få göra film. Nej, och just därför, eftersom det handlar om att sträva efter kvalitet i ett litet filmland - så kan man faktiskt ställa krav utmed linjer som konstnärlighet. Inte på alla filmer, men vissa. En annan fördel med lågbudgetprojekt för, till exempel, nybakade filmstudenter eller debutanter är att de riskerar mindre av sin framtid om de gör billigare film och inte bombar med en debutfilm för 15-20 miljoner.

Det är, tycker jag, lite av ett skuggspel av SFI att påstå att RÅ-film tillkom som ett svar på den kvalitativa nedgången i dansk film eftersom danskarna oavsett hur det gått för deras film faktiskt har satsat på dylika projekt. New Danish Screen startades ju när det gick "som bäst". Det kallas för långisktigt tänkande. (Dessutom - om nu danskarna satsar på lågbudgetprojekt med konstnärliga ambitioner när det "går dåligt" för dem - vad säger det om vad de tror är medicinen?).
(Vid sidan av de danska exemplen i min text, kommer ett annat bra exempel på hur institut kan stimulera filmskapande från Frankrike. Där har Museé d'Orsay bjudit in regissörer att göra film, med ett motkrav: att de på något sätt relaterar till ett objekt i museet. Den första filmen är Hsiao-hisens Le Voyage du Ballon Rouge som visades på Göteborgs Filmfestival.

Slutligen: Jag gillar verkligen inte de återkommande jämförelserna med litteraturen - Elwin har dragit dem förr - av fler andledningar. För det första är även det en rätt dyster industri: Bara i förra veckan gick deckarförbundets ordförande ut och vädjade om en separat topplista för deckare, eftersom inga andra böcker tar sig in på topplistorna. Och veckan innan det var nyheten att allt fler förlag sajnar författare som kommer med ett färdigt koncept. Känns det igen? För det andra behöver en debutant i bokbranschen inte stöd för att rent materiellt kunna genomföra verket. Att färre debuterar inom litteraturen beror i sådana fall på en tröghet i intaget och utgivningen, inte i själva genomförandet. Talangerna kan utveckla sig själva med skriverier i andra sammanhang och på andra sätt, något som än så länge är svårt inom filmen. Men med framtida billigare teknik är detta också under förändring, och på den punkten vill man alltså gärna höra hur SFI skall fånga upp allt fler filmskapare. Jag hoppas precis som dem på dvoted.net och annat, men ser inte vart uppfångningstappen mellan detta och de stora projekten - långfilmen står att finna idag. Och flera av de projekt man hänvisar till i texten, som växthusen, drivs väl av regionerna och är i ärlighetens namn bara till en fjärdedel eller så finansierade av SFI.

Jag håller med om slutlämmen i SFIs resonemang: det kommer att bli färre filmer med mer pengar - och detta kommer att bevisa att svensk film behöver mer pengar. Men det innebär inte automatiskt att dessa filmer blir bra, eller bättre, än de föregående.
Och i allra värsta fall kommer det att kosta en drös förlorade, outforskade talanger på vägen.

Vem vet, de kanske blir deckarförfattare istället?

James Schamus till Stockholm

För Criterionnördar räcker det inte med bolagets överdådiga utgåvor - sedan några månader kan man på deras blogg On Five som bekant gotta sig ännu mer genom att läsa om arbetet bakom extramaterial, restaurering medmera. Nyligen postades en del intressant om The Ice Storm. Den snygga utgåvan av Ang Lees mästerverk släpps den 18e mars (och det var förstås fantastiskt att DN "recenserade" den utgåvan redan i början av januari och Criterion enligt blogginlägget gjorde klart den efter den 19e februari - att tipsa om dvdutgåvar som inte ens har lämnat pressarna visar skillnaden mellan filmkritik och det okritiska marknadsföringstipsandet som dvdkritiken nedgjorts till).
Nu till det riktigt intressanta:Dagen efter släppet, den 19e mars, kommer James Schamus - producent och manusförfattare till bland annat Ice Storm - till Stockholm och föreläser. Det är med största sannolikhet inte en öppen föreläsning (fast det kan vara värt att kolla upp, ring DI eller Filmvetenskapen) men Schamus lär göra annat i Stockholm också. Just frågan om gränsöverskridande verskamhet (Schamus är producent, manusförfattare, chef på Focus Features och filmprofessor) i filmvärlden som kommer stå i fokus för diskussionen efteråt intresserar mig också; jag skall föreläsa om den saken senare i mars på en antagligen mindre välbesökt föreläsning (och då med fokus på akademi och kritik i Sverige).

JAMES SCHAMUS
i
BIO VICTOR I FILMHUSET
DEN 19 MARS kl. 15:15

Ett samarrangemang mellan Filmvetenskapliga institutionen
vid Stockholms Universitet och Dramatiska Institutet


James Schamus är främst känd för sitt samarbete med Ang Lee och manusförfattare till
bland andra Lust, Caution (2007), Brokeback Mountain (2005), Crouching Tiger, Hidden
Dragon (2000), The Ice Storm (1997), och Eat Drink Man Woman (1994).

Därutöver har Schamus även producerat filmer av Todd Haynes och Todd Solondz, och är
dessutom VD för Focus Features och akademisk lärare på Columbia University, med
doktorsgrad på en avhandling om den danske filmregissören Carl Th Dreyer.

James Schamus kommer att föreläsa om sitt samarbete med Ang Lee men även om det svåra
och, inte minst, det givande med att samtidigt vara universitetslärare och en "doer" i
filmbranschen.

Har vi i Sverige något att lära oss av en sådan gränsöverskridande verksamhet?
Skulle fler öppna dörrar till och med tänkas bidra till bättre svenska filmer? Efter
föreläsningen följer diskussion och Q & A med Maaret Koskinen som moderator.