Filmbolagstaktik 2.0

När man är på filmfestival så händer det att man innan en intervju sticks åt ett "kontrakt", som gör gällande att man inte får publicera sin intervju på andra ställen än publikationen man är ackrediterad för, eller att man inte skall publicera den innan ett visst datum. Det gäller ofta helt usla filmer - som The Ballad of Jack and Rose av Rebecca Miller. Jag intervjuade henne (två dagar efter att hennes pappa Arthur dog, vilket också är en konstig PR-strategi) och hennes make Daniel Day-Lewis, som av missriktad kärlek spelar huvudrollen. Jag har skrivit på ibland och vägrat ibland, men har aldrig nekats intervjun. För det mesta spelar nog de där "kontrakten" ingen roll - de är en bit papper, obevittnade och antagligen inte särskilt bindande juridiskt. SONY var envisa innan Miller/Day-Lewis, men jag brydde mig inte så mycket eftersom filmen var så usel att jag inte trodde att jag skulle behöva texten.
Och, tänkte jag, om jag nu använde Day-Lewis-citaten i ett annat sammanhang - det är ju inte omöjligt med tanke på vem han är - så skulle det bli intressant att se rent juridiskt vad som händer: skulle SONY /Columbia i Sverige jaga mig med blåslampa och....vad? Beslagta min minidisc eftersom Daniel Day-Lewis röst tillhör dem?

Nu finns det i alla fall anledning att tänka två gånger. För nu har filmbranschen och dess pr-maskineri nått en ny bottennotering. Green Cine Daily skriver idag om pr-apparaten kring den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex (som har premiär i Schweden senare i höst):

In order to attend a preview screening this week of Baader Meinhof, journalists had to sign a contract with terms that, despite both companies' protestations, can only be described as unprecedented. The film opens on September 25; if a journalist writes about the movie or even speaksabout it with a third party - friends, colleagues, what have you - before September 17, a fine will be imposed: 100,000 euros, to be split between the journalist's employer and the journalist him/herself - personally. 50K each.

Det blir bara kallare och kallare i den här desperata industrin.

Ny säsong av psykfilm

En ny säsong av Jonas Mosskins filmserie Psykologer tittar på film drar igång den 28e augusti med Ingmar Bergmans Persona - rista in i kalendern! Alla filmer och samtal ser som vanligt intressanta ut, men jag rekommenderar varmt Water Lillies den 30e oktober (särskilt som denna utmärkta franska film inte fick svensk biodistribution). Jag har skrivit om den här.

Lögnen om att det inte går att dra folk till biografen med annat än breda filmer - som SvD skriver här så visar även "kvalitetsfilmsbiografer" (ursäkta uttrycket) mer bred film - överbevisas om och om igen genom serier som psykfilm, och små filmfestivaler som drar mycket folk (psykfilm är alltid slutsålt). Våra biovanor har ändrats - SOM-rapporten ”Svenska Biovanor 1988-2007” från i juni (ladda ner på sfi.se.) visar att det som minskat sedan 1990 är vanebesökandet. Vi går inte på bio en gång i månaden utan när en stor film "som alla talar om" drar.
Enligt SOM går vi heller inte på grund av det sociala eller bekvämligheten utan främst på grund av bild- och ljudkvalitet. Därför måste nya företeelser - nya sätt att visa film, nya samanhang - få oss till biografen - och filmserier som psykfilm är således en stor del av biografens eventuella framtid.

Jag återkommer till biografen och dess framtid med en längre text om ett par dagar.

Dokumentärer om Katrina

Att den socialt engagerade dokumentärfilm(ar)en tycks bli allt vanligare är glädjande, och säkert ett utslag av det faktum att all things film är billigare och lättare att använda idag.
Detta apropå en artikel i söndagens New York Times om Hurricane Katrina Films - a subgenre of independent films som artikelförfattaren Dennis Lim kallar dem. Många känner säkert till Spike Lees When the Levees Broke som han gjorde för HBO.
Jag var för övrigt i Venedig när Katrina dränkte New Orleans och intervjuade Spike Lee, som inte var glad. Han åkte direkt till Louisiana efter festivalen och kom året därpå tillbaka med sin dokumentär.

I veckan har en ny dokumentär om Katrina premiär i USA, Trouble the Water. Filmen har vunnit pris i Sundance och verkar lovande. Klipp från Trouble the Water på filmens hemsida

Den inte så jätteengagerade, men skojiga, dokumentären blir för övrigt allt vanligare den också. Som Super High Me till exempel.

Bottle rocket & Missing

Tidig julafton för alla Wes Anderson-fans. Nu är det spikat att Criterionutgåvan av Bottle Rocket, som Anderson pratade om redan på Stockholms filmfestival för snart ett år sedan, släpps i november. Som tidigare meddelat blir det en av bolagets första Blu-ray-filmer, men för oss som ännu inte mött den blåtintade framtiden släpps den även som vanlig dvd.
Full av extramaterial som bara den med väldigt mycket tid kommer kolla igenom.

Fast skall sanningen fram är jag ännu gladare över att Criterion ger ut Costa-Gavras Missing från 1982 i oktober, även den med traditionsenligt toksnyggt omslag.

Veckans recension - Mio

Den svenska dokumentärfilmen Mio har ingenting på biograferna att göra. Att digitala biografer möjliggjort visning av svensk dokumentärfilm i högre utsträckning än förut är i många fall bra. Men en drös av filmer som kommit på senare år mår dåligt av att blåsas upp i stort format.

Med det inte sagt att Mio skulle vara bra om den visades på tv: jag ser att regissören Jonas Embring har haft de allra godaste intentioner, men som så många andra tror han felaktigt att verkligheten talar för sig själv på film. Här hade det behövts fler frågor och svar. Ett berättande som inte bara började i misär och slutade i någon slags lycka, utan förklarade vad som händer där emellan.
Och varför det händer.

Veckans recension - Blade Runner - The Final Cut

Mycket kan man säga om de olika versionerna av Sir Ridley Scotts Blade Runner. En del av detta finns att läsa i recensionen av Blade Runner - The Final Cut.

Mjukstart - Valerie and Her Week of Wonders och tjeckisk film i Stockholm

Efter en månadslång semester med en stor hög utlästa böcker, men utan dator, tv och tidningar - ja, vid ett tillfälle lyckades jag till och med tappa min mobil i havet och funderade två gånger innan jag plockade upp den - är det inte helt lätt att bara kicka igång. Eftersom jag inte får chansen att mjukstarta med mina andra jobb - snarare tvärtom - får jag dra igång lite försiktigt här med ett par tips.

Det eminenta brittiska dvdbolaget Second Run ger ut Jaromil Jires tjeckoslovakiska kultklassiker Valerie a týden divů senare i augusti. Det är en surrealistisk skräckfilm, till stora delar lånad från sagor som Rödluvan och Alice i underlandet, som handlar om att Valerie får sin första mens. Vilket som alla vet är en klassisk huvudingrediens när vita medelålders män gör skräckfilm/skriver skräckromaner.

I slutet av augusti och början av september minns man på tjeckiska centret i Stockholm 1968. Programmet ligger inte på webben än, men titta in då och då för jag vet att man bland annat kommer att visa filmen Örat (på tjeckiska Ucho, jag har skrivit om den här) gratis. Och den filmen är ett måste, i synnerhet på duk och särskilt i dessa FRA-tider. Där kan man se vad blotta misstanken om avlyssning och övervakning ger: paranoia och självcensur.