Den okritiska tjeckisk filmen efter 1989

Efter mitt förra inlägg, om film som behandlar det moraliska förfallet i de forna kommunistländerna, funderade jag under tunnelbanefärden till filmhuset över den tjeckiska filmen sedan 1989 (Filmhuset i Stockholm skulle för övrigt inte kännas malplacerat i någon sovjetisk satellitstat).

Jag förstår att den rumänska filmen först på senare år verkligen tar itu med det som varit. Det tar ett tag. Tyskarna var lite snabbare på med exempelvis Goodbye, Lenin. Det hade, tror jag, att göra med den tyska återföreningen. Den gjorde att vissa samhällsprocesser gick väldigt mycket fortare där - inte minst skuldfrågan. Men ändock, fram till den något överskattade De andras liv i fjol så skildrades det förflutna mest ur humoristisk synvinkel. (De andras liv skrev jag om här - i skuggan av vad alla andra recensenter tyckte läser jag om min egen recension med glädje. Om filmen hade hackats fram i Hollywood hade den sågats mer för sin svart-vita världsbild och sina klyschor. När Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) läser Brecht och - efter gud vet hur många hårda år i STASIs tjänst - blir en god människa vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Däremot borde jag ha skrivit mer om filmens välgjorda, plågsamt kvävande, atmosfär. Och kanske redovisat hur min egen bakgrund som barn till östeuropeiska dissidenter spelar in i kraven jag ställer på en film av det här slaget.)



Men nu var det tjeckisk film det här skulle handla om. Jag har under våren sett ett par tidigare otillgängliga tjeckiska filmer från det sena sextiotalet/tidiga sjuttiotalet. Både Örat/ Ucho och Partiet och gästerna/ O slavnosti a hostech är inspelade i det kommunistiska storebrorsamhället strax efter 1968. Örat är en av de där få filmerna som faktiskt kan kallas för ett återupptäckt mästerverk. Filmen totalförbjöds efter att den spelats in och stoppades sedan undan. Man får nog vara tacksam för att inte varenda kopia brändes upp.

Efter att ha sett den är man glad att den överlevt och nu finns tillgänglig: Ett par kommer hem till sin Prag-villa efter en fest. De fyllebråkar i bästa Vem är rädd för Virginia Woolf-stil. Genom återblickar förstår man att han är ett högdjur inom kommunistpartiet och hon en socialistisk lyxhustru och att bråket är reaktionen på deras tillvaro - en tunn fernissa över ett liv fullt av lögner och rädsla. Sakteligen går det upp för paret att villorna omkring dem - fulla av andra pampar och partivänner - är satta under bevakning och att det nu kan vara makens tur att hämtas mitt i natten.



Ovissheten och böljandet mellan hopp och förtvivlan. De - till skillnad från i De andras liv - komplexa porträtten av människors godhet och ondska och den (eventuellt fria) viljan bakom deras handlingar. Alltsammans skildrat i klaustrofobisk bild och surrealistiska återblickar. Det samverkar till en helt magnifik och mycket spännande film.

Min fråga är: vart finns de tjeckiska filmer post-1989 som vågar göra samma sak? Trots att tjeckerna har lyckats få ur sig ett par hyfsade rullar (1,2) under de senaste arton åren så saknas uppgörelsen med den närliggande historien. Tvärtom - filmer som den hyllade historietrilogin av Jan Hrebejk: Cosy Den/Pelisky, Divided We Fall/Musime si pomahat och Pupendo är snarare revisionistiska; här hyllas den tjeckiska opportunismen - att inte göra motstånd och springa med segraren.

Filmerna gör nedslag i historiska ögonblick som andra världskriget och judarna; 1968; och det tidiga 1980-talet. Hela tiden understryks att det är bäst som har hänt, och att det viktiga är att nationen höll(s) samman. Exilanter har man överhuvudtaget inte mycket till övers för; Pelisky - filmen om 1968 - tillägnas till exempel dem "som blev kvar" när deras vänner gick i exil. Och i 80-talsuppgörelsen Pupendo anklagas exilanter genom sina sändningar i Radio Free Europe för att göra tillvaron svårare för de stackare som är kvar. Det till och med antyds att filmens huvudperson, en lätt regimkritisk skulptör, skulle kunna verka i fred om inte dessa la sig i.

Det kan tyckas konstigt, men det här speglar den vedertagna uppfattningen i det tjeckiska samhället. Om bara en promille av landets befolkning aktivt motarbetade regimen så vore det svårt att erkänna något annat idag. Ärligt talat så är opportunistiska medlöpare från tiden innan 1989 mer välsedda än många forna chartister i dagens Tjeckien. Kanske för att rättfärdiga de livsval man själv har gjort och slippa se sina brister och missar i vitögat.
(Jag höll för övrigt en föreläsning om det här på slaviska institutionen i Stockholm häromåret och lär inte bli tillbakabjuden av professorn i tjeckiska, för att uttrycka saken milt.)

Sedan får man väl tillägga att det är mer än några gradskillnader i vidrighet mellan ett samhälle som Ceausescus Rumänien och det kommunistiska Tjeckoslovakien efter 1968. Det relativt sett mildare klimatet i Tjeckoslovakien gör säkerligen att samhället är svårare att skildra och frågorna hårdare att reda ut.

Men det kommer, det är jag säker på. Kanske blir det en filmare ur min generation, men troligtvis någon lite yngre, en som inte ens gått i pre-89 skolsystemet. Kanske någon som läst hundraåringen Hannah Arendt (hur kan det komma sig att The Origins of Totalitarianism, detta utmärkta verk, inte finns på svenska?). Någon som börjar ställa frågor om det samhälle som en gång varit och om de effekter detta har haft på hans eller hennes föräldrar och farföräldrar och deras generationer. Och till syvende och sidst frågan om vilka moraliska skyldigheter man har som medborgare och individ.



Hannah in memoriam.