Alla ägg i en liten korg på Gärdet

Svenska filminstitutets stöd till dokumentärfilm ökar från 12 till 20 miljoner. Det är naturligtvis utmärkt. Men som jag skrev i min kommentar till att institutet slopar barnfilmskonsulenttjänsten, så undrar jag lite över vad institutet inte säger om hur dessa pengar kommer att kunna sökas och fördelas. Tidigare har nämligen den regissör/ producent som vill göra dokumentärfilm kunnat söka produktionsstöd för dessa även av långfilmskonsulenterna, men det kan man inte göra längre.

Några följdfrågor jag gärna skulle se, istället för enbart en TT-flash om ökat stöd, är dessa:

* Är enbart mer pengar nog för att stärka dokumentärfilmen? Vad tjänar den svenska dokumentären på att bara en konsulent bestämmer över dess tillkomst?

* Var det inte så att den svenska dokumentärfilmens styrka låg i en bredd som kom sig av att stödet kunde komma från olika håll? Det var helt klart ett område där konsulentsystemets individtycke sträckte fram sitt tvetydiga huvud - på bästa sätt eftersom det gav god spridning i en mycket bred och omdiskuterad genre (#1 #2).

Har en diskussion förts om detta, har man sett på hur denna fördelning har sett ut över tid och vilken slags filmer det resulterat i?

* Varför resonerar man så olika om barnfilm och dokumentärfilm? Är inte båda områden med särskilda utmaningar, med behov av särskild kompetens men även spridning på stödutdelningen?

* Det administrativa utgiftstak som har nåtts på institutet, och lett till att barnfilmskonsulenttjänsten har slopats, hur har det nåtts? Vilka områden har institutet ökat sina administrativa utgifter på, så att de inte längre kan hålla sig med denna tjänst?

* Oavsett den eventuella interna diskussionen: Hur funderar stiftelsen kring behovet av att föra sådana diskussioner på ett öppnare plan innan de tas för att bidra till ett klimat där fler kan engagera sig i hur den svenska filmen och den svenska filmkulturen påverkas långsiktigt?

* Ett svar på denna fråga är det så kallade Filmrummet. Det är en på pappret intressant tanke och hemsidan bjuder på länkar om filmpolitik, bransch, konst, forskning och whatnot. Ett problem med rummet - som nu har hållit i sex arrangemang - är att det är en klen ersättning för filmkultur, men ett intressant rum för de mer nördigt insatta i branschen och filmskapande (dessutom geografiskt bundet och tidsmässigt låst).

Vi som tillhör denna (relativt lilla) grupp tycker väl det är toppen - men undertecknad kan inte låta bli att undra om en föreläsning med Germaine Greer vid ett tillfälle för ett par hundra personer kan ställas mot säg en dvd-utgivning av svenska regissörer som är underrepresenterade på dvd (som Marie-Louise Ekmans filmer, en stor del av Suzanne Ostens regissörskap och många många fler).

Jag säger inte att saker ska ställas mot varandra - men det är ett sätt att stimulera en diskussion som jag undrar om den egentligen förs: vad behöver vi idag, vilka är betjänta av SFIs öppning mot omvärlden - och finns det möjligen en bredare publik, andra metoder till att nå ut, som kunde vara vettigare?

Det är i år femtio år sedan Svenska Filminstitutet föddes. En väldigt bra födelsedagspresent till alla som är intresserad av den svenska filmens väl och ve vore mindre optimistiska PR-tal och en större offentlig dialog kring vad film är idag - och vilka visioner SFI egentligen har för det kommande halvseklet i filmens värld.

Call Girl, galor, finansiering och framtiden för den svenska biofilmen

(Denna text finns uppdaterad med utvecklat resonemang på Weird Science)
-----------------------------------------------

Det blir lätt polariserat och svartvitt när ingresser, citat och rubriker skriker ut oviljeadjektiv i en text man inte har skrivit själv. Med det inte sagt att sådant inte är nödvändigt - i ett filmklimat där det ibland känns som om kritiker lika gärna kunde smälla treor på alla svenska filmer de såg, behövs passion åt alla håll - inte minst som kulturellt lavemang.

Men låt mig därför lite tydligare skriva ut varför jag tycker att Call Girl är en film som väcker negativa känslor i mig. Känslor som när filmen nomineras till ett gäng priser, och journalister frågar om min åsikt kring detta faktum, sätts i pränt utan den förklaring man som kritiker annars bör lägga bakom sina adjektiv.

För det första: när jag såg Call Girl såg jag en film som irriterade mig, främst över en bortkastad möjlighet att både berätta (det vill säga narrativet som något vackert i sig) och att berätta något med en udd mot både samtid och dåtid.

 Dramaturgiskt växlade perspektivet mellan ett antal protagonister på ett vis som gjorde att det var svårt att fatta sympati för någon av karaktärerna i filmen, eller känna att de fick lov att vara en drivande motor och skapa ett fungerande kontrakt med publiken. Det fanns hela tiden en antydan om något mer under flera av personerna - Pernilla Augusts bordellmamma, lilla Iris, Simon J Bergers snut (hans familj, karriären, dottern; allt ligger och pockar som i en tryckkokare). Något som i en tredelad miniserie kanske hade kunnat blomma; fungera för att ge dem substans, vara motor på sitt håll, en blick för publiken på situationen ur olika perspektiv - det hade kanske kunnat bli otroligt bra.

 Nu slår antydan om något mer bakom dessa karaktärer över. Jag antar att man skulle kunna säga att de är överskrivna, istället för välskrivna - en nog så viktig avvägning i en långfilm jämfört med en tv-serie. Det surrar i bakhuvudet, man sitter och väntar på utvecklingar på annat håll. I slutändan tar det fokus från den självklara huvudpersonen Iris.

Exakt samma problem präglar filmens form: Pernilla August ska förmodligen helt självklart ha minst en Guldbagge för sin roll som bordellmamma. Som skådespelarinsats är det oklanderligt. MEN: varje gång filmen borde förlita sig på den insatsen, dröja och låta oss följa med i de nyanser och tveksamhet som finns i situationerna - allt från spelet mellan Dagmar och hennes "flickor", i relationen till barnen, i relationen till hallicken hon hänger med, till lusten att förföra - så klipps filmen upp. Tjack säger det och så är vi någon annanstans.

 Det gäller ännu mer, och för filmen än mer skadligt, i fråga om Iris. Få scener vågar landa i henne, följa henne. De avgjort bästa bitarna i filmen blir på ungdomshemmet, i sökandet efter någon slags normaltillvaro som hon slits ifrån.

Redigering är filmmediets syntax, och så många meningar står oavslutade i Call Girl.

Jag vet inte om ambitionen med Call Girl på något sätt har varit samhällskritisk, men jag får en dålig smak i munnen av de debattörer som menar att det är mediernas fel att debatten om filmen har hamnat fel och fokuserat på Olof Palme. (For the record: jag tyckte att Magnus Krepper var mer lik den sittande monarken, men det gick ju liksom inte att ta miste på vem han skulle antydas vara i filmen. Men det var lite roligt med tanke på Carl Gustafs CV).

Om det var ren naivitet som gjorde att regissörer och manusförfattare inte förstod att det skulle hamna just här, vet jag inte - men om man är spekulativ i en film så får man inte bara ta en sådan debatt, utan också inse att den kan överskugga väldigt mycket annat man kan han på hjärtat. Till de(n) författare som kastat sig in i Call Girl-debatten och avfärdar hela Palme-grejen som en anka kan jag bara säga att det handlar om film, att film är ett språk, och att det vore förunderligt om en litteraturkritiker (eller en läsare) inte reagerade om författaren i en bok om utsatta unga flickor plötsligt och omotiverat hängde ut en mycket igenkännbar person med extremt starkt symbolvärde - eller för den delen med rött tusch hade klottrat "kuken" över en sida text. Och sedan förväntade sig att läsare och kritiker skulle njuta av verket utan att reagera, eller livligt skulle delta i en debatt där detta överhuvudtaget inte förekom.

De unga flickornas utsatthet då - eller för den delen unga flickors utsatthet idag - försvinner som i ett trollslag om man utpekar Palme som sexköpare av minderåriga. Det måste man räkna med. Och att man ramlar över en brant när man inte kan bolla fiktionen med fakta på ett skickligt vis är en allvarlig dramaturgisk miss, och om man med manus i Guldbaggesammanhang menar hur en film är konstruerad (vilket man väl gör när varken läser manus eller  - till min glädje - nominerar Searching for Sugar Man till detta pris), då är det ofattbart att Call Girl kan nomineras till detta.

Ville man vara kritisk men samtidigt skapa en fiktiv saga med en autentisk botten, då hade Geijeraffären som den ser ut på pappret räckt mycket långt. Den lyckas man istället göra helt oförståelig för dagens biobeökare. Försök att förstå hur långt man hade kommit med Lennart Geijers syn på sexualitet och hur han som justitieminister försökte ändra lagen? Hur långt man hade kommit med Palmes dokumenterade inställning i frågan? Vilken debatt en film som Call Girl hade kunnat skapa och väcka - en film som med några penseldrag (rätt många, men ändå) hade kunnat stå bredvid Lilja 4-ever och skrika, skapa en helt annan slags debatt med kritisk udd.
Nu hör vi kärnan i Geijers syn på sex refereras en gång, genom en dörr, ur ett annat rum.

Men man skymmer inte flickornas utsatthet enbart med detta grepp - enligt mig är det märkliga beslutet att inte visa en enda gubbkuk, men väldigt många unga flickbröst, precis lika allvarligt. Varför? Debatten om den manliga blicken må plockas in och ut ur malpåse (och i länder som Frankrike aldrig plockas upp: jag avbröt trött en sittning framför den kommande Renoir där gammal-man-målar-nakna-unga-kvinnor är motiv nog för 110 minuter långfilm i färg, år 2013, för att skriva detta).

Men så här: känns det motiverat att flickorna så ofta är nakna och kameran smeker dem? Hade det möjligen känts mer motiverat om kameran hade klätt av och blängt på gubbar?
Jag tror att det senare hade gjort detta något mer motiverat men knappast löst problemen jag har med Call Girl.  

För de fortsätter. Äntligen, tänkte jag när Iris svimmar utanför sitt rum på gräsmattan efter en tjacknatt. Där fanns en stund då saker saktade upp, fotot fångade henne på ett vis som kändes... som att en fördjupning kunde komma. Ett löfte.

Och så kom den där jävla ljudmattan. Ja, Mattias Bärjed är en jätteduktig musiker.

Kanske är det därför man inte har haft vett att använda musiken med måtta? Jag kände mig stundtals instäng i en tunna med studsande fejkpsykadelika. Det var länge sedan jag så hårt kastades ut ur en film på bio som i just den scenen.

Hoyte van Hoytema är på samma sätt en strålande fotograf, men jag önskar just därför att man hade tonat ner på samtidsparnafernalian. Ett par veckor efter Call Girl såg jag Margarethe von Trottas och Volker Schlöndorffs Katharina Blums förlorade heder.
(De många som tror att Call Girl är kritisk, gör sig själva en tjänst om de börjar se filmer som Katharina Blums förlorade heder - en film som dessutom vågar stå för sin kritik av i verkligheten förekommande personer och företeelser med en fet textskylt efter filmen som förklarar hur det ligger till).

Inspelad 1975, tokrealistisk. Vilket innebär att samtiden fortfarande gör sig rätt brutalt påmind i varje liten bit scenografi (en orgie i sjuttiotal). Jag kan lova er att ingen ser så blank ut som skådespelarna gör i Call Girl, att ingen kedjeröker riktigt så mycket varje gång de är i bild.

För rökandet var en självklar del av den tiden - men en bra film som ger sig på en annan era, den har en obrydd inställning till den tidens självklarheter; den gör inte en fetisch av dessa. Det gäller riddarrustningar lika mycket som det gäller Jompa Glitter utan fegis (John Silver utan filter - för den som inte växte upp i Uppsala på 80-talet).

Att låta oss beglo våra föreställningar om en annan epok - något Hoytemas utmärkta bildsinne gör med rena reklamfilmsapproachen - kommer datera Call Girl snabbare än noveltyfilmer gjorda på mobiler för ett par år sedan, tro mig.

Och när slutet sedan kom - från den första uppläxningen av Berger snut till hans sista straff (snacka om fetischism) - hade jag för länge sedan gett upp om Call Girl.

Så: Att en nomineringsjurys minsta gemensamma nämnare är denna film, det bevisar än en gång att ska vi nu nödvändigtvis ha ett svensk filmpris, då bör det från ax till limpa skötas av en liten jury som roterar för varje år.

Jag har tidigare och i SvD-intervjun sagt att allt slags tävlande i film bör tas med en axelryckning, men att jag aldrig tröttnar på att älska det här mediet får jag bevis för om och om igen genom min ohämmade irritation över just tävlingar. Som den uppgivenhet jag känner inför de kollegor som i Toronto belönade Call Girl i Discovery-sektionen - alltså där det nya spännande belönas - över Maja Milos Klipp - en film som både till form och innehåll är så mycket stentuffare, som handlar om unga utsatthet här och nu och fångar det med ett relevant formgrepp. 

Den gick på bio en vecka i Sverige. Varsågod att debattera och lyfta fram den, ni som tycker att svenska medier fokuserar på fel frågor när det gäller film och övergrepp av unga tjejer.

När det gäller den tv-sända firmafest som Guldbaggegalan är... På ett sätt är denna skeva spegelbild av filmsituationen antagligen precis vad branschen förtjänar: nomineringarna visar hur utvattnat konsensusmässigt allt är (alla delar av branschen - från producenter till filmakademiker - får ett-två passepartoutkort var att lägga på någon ur sitt skrå, som ser alla filmer och röstar på dem), sedan kommer en liten elitjury (nu talar jag med populistkritikernas röst, ok?) och ger priserna till Äta, sova dö som sågs av 40 000 personer. Jag vet att priser som dessa handlar om att ackumulera kulturellt kapital (särskilt när inget annat kapital finns) - men på något sätt hjälper detta inhemska (det snäva nationalistiska är ett problem jag nu ämnar därhän för stunden) bara till att låta den här märkliga bilden av att allt står rätt till ... fortgå.

För när allt detta tv-sänds och fylls av optimistiska floskler om en tjugoprocentig ökning av svenska biobesök blir det någon slags sanning om hur »bra vi är«. Siffror som sannolikt inte reflekterar några tusen personers besök på dokumentärfilmer, utan snarare de hundratusentals personer som såg av filminstitutet finansierade kvalitetsrullar som Hamilton. Siffror som reflekterar filmer som institutet ger pengar för att de vet att de är kassakor (för det mesta) och kvalitetsstämplar som institutet inte vågar ge på förhand (av lika delar okunnighet som brist på mod, antar jag). Äta sova dö, för att fortsätta med den som exempel, är hårt framarbetad bioprodukt till den enda lyckade satsningen i svensk filminstitutpolitik sedan det bedrövliga konsulentsystemet infördes: Rookie. Jag skulle kunna fortsätta med historier om de nominerade (och inte nominerade) kvalitetsfilmerna (alltså filmer som inte automatiskt kan tänkas dra in en massa cash) vid sidan av det säkra kortet Call Girl  - och hur dessa behandlas av våra tunga finansiärer - men det kommer någon annanstans, någon annan gång.

Personligen blir jag för varje år allt mer uppgiven över den utveckling jag ser: det stora större och allt mer sensationellt, filmer som ingen minns efter en vecka. Det lilla mindre, billigare - ofta även bättre än det någonsin har varit eftersom det hemmagjorda på en laptop helt enkelt kan se fantastiskt bra ut på ett annat sätt idag.

Men det däremellan, det är vad som kommer att lida. Det vi en gång i tiden kanske kallade för auteurfilmer - mellanbudget, visst mod konstnärligt eller intellektuellt, smarta men inte knepiga; mer klassisk Woody Allen än Turinhästen. Jag har inget emot den senare, men den sortens filmer har den svenska bristen på filmkultur i praktiken dödat från biograferna (men heja Avalon på den fronten för att hålla fanan högt!). Det tog inte många år och det är ytterligare ett ansvar jag inte kan låta bli att lägga på ett filminstitut som när de såg varthän det barkade valde att skala bort filmkultur som sitt ansvarsområde, istället för att hålla den under armarna och skrika väldigt högt om att "hallå, här håller en viktig kulturyttring på att gå åt helvete".

Nästa filmer till samma altare är alltså filmerna mellan 3D 68bps som skär ut näthinnan och de pyttesmå fina dokumentärerna framskurna på en laptop av underbetalda regissörer - för mellanfilmerna kostar pengar, men kan sällan (i ett litet språkområde) gå runt, eller ens i närheten av att gå runt.

Och här kommer nästa problem in - jakten på sensationer och besökare. För att motivera sin existens som auterdriven mellanfilm, kvalitet möter kvantitet if you will, har Call Girl - som fick 11 miljoner plus i produktionsstöd, mer än Hamilton och En meningslös komedi i Phuket sammantaget - helt enkelt skapat sin egen sensationsformel. Ingen i den storleken av film har råd att skapa en reklamdrive av Hobbit-slag (i praktiken vad som behövs för att fylla biograferna tillräckligt mycket) och ingen kan längre förlita sig på klassisk word of mouth om de ska nå en vettig biobesökssiffra (det har man inte tid med - Äta sova dö gick häromveckan på en biograf i Stockholm, på tider som vanliga arbetande människor som min mamma omöjligen kan se den på: mer filmintresserad än genomsnittet har hon helt enkelt inte lyckats se en film som för 15-20 år sedan hade haft 150 000- 200 000 besökare för att den hade fått ordentlig exponering på bra tider i salongen landet över, inte minst i huvudstaden).

Vad detta - sensationerna, jakten - blev i fallet Call Girl, vet vi nu. Även om få av dem som är satta att professionellt granska den svenska filmen tycks inse eller dra de röda trådarna.

Och så här kommer det att fortsätta.

Så visst, fortsätt med galan och lögnerna. Hoppa jämfota över en biosiffra på 18 miljoner, som ökar på grund av allt fler 3D 68bps-filmer görs i USA och går upp (och fler blir det; sockersuget och det faktum att de flesta av dem har en sextioprocentig nergång den andra helgen skapar ett obehindrat flöde för framtidens franchise-biografer), där utbudet av film från andra regioner än USA, Frankrike, Tyskland (ibland) och England är obefintligt - mindre än i Norge, mindre än i de flesta andra länder faktiskt.

Så här: låt göra en omvärldsanalys i huset på Gärdet (jag kan ge er några uppdaterade lästips) och fundera på om det inte vore vettigt att sätta ner foten nu. Fråga er om det är okej att vi har den här biografsituationen. Om det inte vore hederligare att sätta ett totalstopp för kassakor utan annat tänk än sockervadd (Hur man ser det i en film? Anställ konsulenter som helt enkelt vågar ta på sig ansvaret att tänka i kvalitet och sätta ner foten för skräp - eller slopa konsulenterna och tillsätt jurys) tills dess att biografsituationen är löst.

Biografen må inte vara framtiden - men vi har inga andra vettiga alternativ för en kollektiv upplevelse av bra film, eller en inkomstbringande modell för andra visningsformer. Är film kultur, vilket jag vill hävda, då bör den finansieras betydligt mycket högre som konstform, oaktat avkastning. SF ska då inte få dominera och sätta nivån för vår filmkultur. För det som går på repertoaren, sätter även agendan för vad tidningar recenserar och skriver om - alltså nivån även på samtalet.

Jag vet att det inte går att göra si eller så mot avtalet och att ni, SFI, är bundna av det ena eller det andra. Men inte förrän någon i branschen börjar sätta ner foten ordentligt någonstans, kommer det att börja hända något.

Man kunde börja med att släcka ner en kostnadskrävande gala: förklara att man lägger pengarna på massivt marknadsföringsstöd och ökad biografvisningstid för de fyra bästa svenska filmerna 2012 - för att detta är det enda hederliga när man nu har kvalitetsstämplat dessa filmer.

För om det inte händer något snart, då kommer den svenska mainstreampublikens uppfattning om filmkultur och smal svensk kvalitetsfilm att stavas Call Girl 2. 

Aki i Thess

Intervju med Aki Kaurismäki från Thessaloniki, publicerad i Hufvudstadsbladet.

Om Hobbiten

SvD-recension av Peter Jacksons »Hobbit: En oväntad resa«.

Kan bara instämma i tidigare rapporter om huvudvärk och illamående. Det stämde i mitt fall - kanske är det bara min hjärna som inte gillar/ snabbt vänjer sig vid 3D och 48 bilder i sekunden.

Men känslan av migrän och Midgårdskräksjuka höll i sig i timmar efter visningen. Dock, av det tiotalet kollegor jag hörde med var det bara en till som upplevt liknande symptom. Så det är nog mycket individuellt. 

Politiska priser och icke-priser: från Seifert och Hrabal till Márquez och Mo Yan

Bohumil Hrabal

Under en filt på gårdagens St Nikolaus-firande (eller Mikuláš, som det heter på tjeckiska) frågade jag mamma hur hon såg på Mo Yan och Nobelpriset. Om det gick att jämföra med Tjeckoslovakien då, till exempel när poeten Jaroslav Seifert fick priset 1984.

Men jag vet redan när frågan ställs att det rent litterärt är en omöjlig jämförelse: Seifert var en okej poet, inte mer. Förmodligen ur prissynvinkel intressant att se från andra sidan det politiska glaset: att 1984 ge priset till en författare som hade publiceringsförbud i hemlandet, som hade signerat chartan 1977, som protesterade 1968 - vad kunde vara mer rätt?

Tja. Rent litterärt då: Att priset gick till Seifert omöjliggjorde förmodligen att det kunde ha gått till den tjeckoslovakiska efterkrigstidens i särklass skickligaste författare (jag är beredd att placera honom bland de tio största i världslitteraturen under denna tid) - Bohumil Hrabal.

Och det är inte förrän mamma påpekar saken som jag inser att hon är något på spåren när hon jämför Mo Yan och Hrabal. Jag läser Mo Yans novell Bull på ett plan över Centraleuropa och tänker på far- och sonhistorien, slakteriintrigen, det burleska hallucinatoriska språket, tidshoppen, den svarta humorn - inget skulle ha känts malplacerat i Hrabals romaner som utspelade sig några kilometer nedanför mig: tvärtom hade jag inte blivit förvånad att hitta Bull i säg Den lilla staden där tiden stannade.

Liksom Mo Yan har filmatiserats av en av de stora regissörerna i Kina - Zhang Yimou - har en stor del av Hrabals historier blivit film i regi av Jiri Menzel. Båda författarna är folkliga och samtidigt (i alla fall av det lilla jag har läst av Mo Yan) mycket bra.

Nobelpriset är vattendelaren mellan Hrabal och Mo Yan. Hrabal signerade aldrig någonting - varken Charta 77 eller anti-chartan: men han fick bli utgiven under kommunisttiden (även om en del verk ströks ner av censorerna och letade sig ut internationellt istället). Det, misstänker många, räckte för att han inte skulle kunna komma på fråga för priset.

Vilket - till och med politiskt - är absurt: böcker som En alltför högljudd ensamhet, Lärkmarionetter (har skrivit långt om filmatiseringen i länken), Låt tågen gå och Jag tjänade kungen av England säger mer om en diktatur, mer om ett opportunt land, mer om Tjeckoslovakien från kriget till 1989 än någon förbjuden »politisk« litteratur som skriker från barrikaderna. Och viktigast - det här läste folk.

Jaroslav Seifert

Jag kan inte Kina ingående (inte som jag kan historien om Tjeckoslovakien i alla fall, och kan förstå nyanser i politik och kritik). Jag är bekant med att det finns viss kritik i Mo Yans böcker mot regimen, men att den av hans kritiker anses vara av en sådan karaktär att den är en fjärt i rymden: att den som vill protestera måste ta upp de stora frågorna. Att hans burleskerier riktar blicken åt fel håll och döljer politiken.

Sådant är alltid möjligt att säga - sant eller ej är ju svårt att säga: lika sant kunde vara att den författare som lyckas fånga vardagsbestyr har större politisk makt över folk eftersom det är deras verklighet - och jag vet att det fanns dissidenter som sa detsamma om Hrabal på sin tid. Att han var tillrättalagd.

Ett utdrag ur en av de sista intervjuer Václav Havel gjorde (med The Paris Review) uttrycker det något mildare (ingen talade illa om Hrabal efter hans självmord 1997):

»I remember that in the fifties you also wrote one of the earliest essays on Bohumil Hrabal.

I was one of the first people, maybe the first person, to write about his work. It was published in one of those samizdat pamphlets. I was very young then, about twenty, and people noticed this particular piece. He wasn’t published then. He was working in some waste-collection point, where he was sorting rubbish. The first texts by Hrabal were absolutely breathtaking, like Jarmilka. It was a very short novel—it was rough, it was almost surreal, it was mysterious, it had a very tense note to it. Later, in the sixties, Hrabal started to be published—and his texts were smoother, more polished, cleaner, which resulted from the fact that, unfortunately, he listened to his editors.«

Sedan kan den som läser sin Hrabal, och de olika textutkast som finns, noga se att Havel har en poäng: opolerad är författaren bättre, råare, friare, mer surrealistisk än i flera av de tama »slutversioner« böckerna och novellerna publicerades i. Läs för övrigt Ola Wongs SvD-reportage om kinesisk litteratur och självcensur, med bland annat det här citatet från en av de intervjuade författarna:

 »Hjärntvätten, censuren och utbildningssystemet gör att den är långt från sin potential. Tänk vad bra Mo Yan skulle kunna ha varit om han inte behövt censurera sig själv«.

En viktig skillnad mellan Hrabal och Mo Yan - om man utgår ifrån att vi talar om två ungefär likvärdiga diktaturer; vilket vi inte gör, något jag ska återkomma till - är att Mo Yan med sin position som vice ordförande i författarförbundet, med sin tvetydiga uttalanden om censur, med sin handskriftskopiering av Maos Tal om konsten glider över i något annat, något mer politiskt än Hrabal.

Men, och här sätter mamma fingret på det avgörande med ett torr konstaterande:

»Tjeckoslovakien var aldrig Kina«. Hon behöver inte säga rakt ut vad hon tänker. Problemet, skillnaden mellan det kommunistiska Tjeckoslovakien och Kina, är att västerländska institutioner, säg Svenska Akademien, kunde använda Tjeckoslovakien för sitt kulturella/politiska kapital: det fanns ingen viktig handelsbalans att ta hänsyn till; från Prag utgick ingen makt som på något vis kunde jämföras med Peking idag. Därför betydligt mycket lättare att dela ut, eller inte dela ut, priser med mer eller mindre synliga politiska förtecken. (Detsamma gäller för övrigt relationen till Kuba och den sydamerikanska politiken: hur många i Sverige reagerade när den förträfflige författaren, och Fidelkramaren, Gabriel García Márquez fick priset 1982?).

Den makt som Kina idag symboliserar måste te sig som en märklig historisk tragedi eller paradox - eller Mo Yansk svart komedi - för de gamla Västeuropeiska maoister som på 70-talet hjälpte Östeuropeiska dissidenter, eftersom Sovjet var en lika hatad imperialiststat som USA. Dagens Kina är ett kommunistiskt och gangsterkapitalistiskt imperium med makt av ett slag de antagligen aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vi talar om självcensur i diktaturer - ja, det är det värsta som finns, det som sipprar in, det man till sist tar för givet och inte ser, för sådant är censurens gasmoln - men bör också tala om vad Kina är för slags gasmoln i det västerländska och vilken påverkan det har här.

Vad ser vi, och vad ser vi inte? Ska landet - i exempelvis kulturella sammanhang av en sådan dignitet som Nobelpriset, sammanhang som blir viktiga politiska ställningstaganden - behandlas som vilken demokratisk nation som helst? Absolut inte, enligt mig. Med allt detta i bakhuvudet tycks Mo Yan vara en förträfflig författare - och, vem vet, kanske en som tydliggör ett annat Kina för oss som vi inte har sett eller mött. På samma sätt som Hrabal med både språk och innehåll fortfarande är oöverträffad som en centraleuropeisk nittonhundratalsskildrare; vars perspektiv malde sönder nationsgränserna som växt fram och förflyttats under hans liv, där meningarna ringade in människorna och deras liv och inget annat.

Vi har backat över en linje för länge sedan i förhållande till Kina. Icke desto mindre är Mo Yan-diskussionen viktig för att ständigt påminna oss om att i förhållande till diktaturer så finns där hela tiden en linje - vissa saker måste upprepas och krävas i varje transaktion med dem, ekonomisk som kulturell: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet - och har den en gång passerats kanske man ändå, just med diskussioner av det här slaget, kan hitta blickriktningen på den igen.

Och gå tillbaka och kräva och tjata och kräva och tjata.

Om förhållandet nu är det omvända (där Stockholm för Peking i de flesta situationer är ungefär lika relevant som Prag var för Stockholm 1984) så är detta ännu viktigare i de legitimerande sammanhang som betyder något - som Nobelpriset.      

»A trip to Malta«

Besökte i helgen Malta för att rapportera från Europeiska filmakademiens årliga prisutdelning - ett event med ambitionen att en dag skala bort behovet att refereras till som »Europas Oscargala« för att folk skall veta vad det rör sig om. 

Skrev om det hela i SvD, ur den krisvinkel som galan själv  hade valt att trycka på i manus (med en olycklig polarisering mellan amerikansk film som onyttigt godis och europeisk film som uppbygglig och bra).

 Jag slängde upp den senila bakåtblickande europeiska filmen på divanen och lät den göra vad den gör bäst, navelskåda, medan jag och två kollegor tog bilen ner till sydöstra Malta och flyktinglägret Hal Far - bilden - där båtflyktingar, främst från Somalia, interneras.  

Vi blev rätt snabbt utkastade efter att vi tagit oss in bakvägen (journalister är inte särskilt populära hos ledningen  - två vita killar, de enda vita där, som såg ut som en korsning mellan bikers och grekiska hamnbyråkrater).

 Men det räckte för att att se att a) siffrorna om att ungefär 400 personer bor på platsen inte stämmer b) det kan knappast möta några som helst sanitära kriterier. Och för att se den saken behöver man inte ens gå in i lägret: barackerna - omgivna av stängsel och taggtråd - ligger i en industriell avfallszon där lite vad som helst har dumpats. Hundratalet meter bort, på en nedlagd flygplats, ligger en dragracingbana och ljudet av accelererande fordon utan ljuddämpare ligger som en konstant matta över hela lägret, och lär knappast gå att undkomma i barackerna med sina tunna väggar.

Den största, märkligaste, ironin är att så fort området börjar bli anständigt, en knapp kilometer bort, ligger ett »Playmobil Funhouse«. Man ser den vita medelklassen med sina glada barn, möjligheten att drömma och längta och hoppas. Och man kör tillbaka och ser håglösheten bakom stängslet hos människor som väntar på att slussas vidare till något okänt - eller kanske skickas tillbaka för att på nytt försöka ta sig över ett hav som kanske redan dödat en släkting, vän eller älskad.

Åtta timmar senare tog Michael Haneke emot alla stora priser på scenen i Valletta för Amour - en utmärkt metafor för vårt gamla Europa.

Och jag tänkte på en sak Haneke sa förra sommaren när jag intervjuade honom och frågade om hans rädslor. Jag frågade om hur han resonerar - vit, man, övre medeklassen - när det kommer till frågor om rasism och integration, som de han tar upp i Code Inconnu? Han svarade att han är konstnär - han måste få utforska saker utan att handskas på ett eller annat vis som person. Att knackade en svart familj med tio barn på dörren och frågade om de fick flytta in, skulle han antagligen säga nej - trots att han har en stor lägenhet och ett hus. 

Sen kopplade han insikten som ligger i svaret - det som är kärnan i en av Europas stora samtidsfrågor - till sina rädslor:

»Jag är rädd för mycket. Men räddast är jag för den stora kommande konflikten - den mellan nord och syd. Den blir nog oundviklig.«  

Neo-neo-neorealism - och den grekiska krisfilmen

Skriver understreckare i SvD om film i kristid, med fokus på en handfull grekiska filmer (och annat från Balkan) som jag såg på höstens festival i Thessaloniki.

Bilden är från Konstantina Voulgaris »All cats are brilliant«.