Man trodde att höstens mått för filmer som står längst ner på listan för en romantisk middag-med-bio-kväll var rågat när
Den fria viljan gick upp. Ni missade väl inte
intervjun där regissören
Matthias Glasner (som ändrade slutet så att filmen skulle bli deppigare - eftersom han ville ta livet av sig efter halva inspelningen) berättade om sin planerade trilogi:
- Den andra handlar om pedofili. Och den tredje handlar om ett våldtäktsoffer som inte blev våldtagen och en våldtäktsman som inte begått våldtäkt. Och om våldtäkt som fantasi. Men de kommer att bli mer som berättelser och inte alls så experimentella som den första. Hurra liksom.
Och så igår såg jag då, äntligen, Cannes-vinnaren,
Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. Okej, jag skall inte påstå att filmen fick Den fria viljan att blekna. Men oj vad illa jag mådde. Upplägget är ju i sig sådär sexigt: 1987. Bukarest. Illegal abort. Tjoho.
Men det värsta är faktiskt filmens form. Kameran ligger i många scener lite lägre än vanligt, så
när folk sitter ner är deras ögonlinje högt upp i bild. Och kameran har ett sätt att dra sig undan, bakåt och i sidled, när den rör sig. Som om den försökte undvika möblemanget i rummet. Det var djupt obehagligt under filmens gång eftersom det gav ett så levande intryck. Så när fotot bara var stilla - det är en del tablåer, men de är nerviga - kändes det genast registrerande; nästan som att se filmen genom en lysten blick som ville vänta ut karaktärernas känslor och reaktioner.
En scen etsade sig fast: Ni vet när en karaktär tittar på något vi vet finns där utanför bild, något äckligt. Då filmas blickriktningen på ett sätt som snabbt avslöjar om vi kommer att få se detta i bild. Oftast slappnar man beroende på detta klipp av en "okej, inget äckel den här gången"-känsla. Mungius lägger upp scenen så att vi precis skall slappna av - och drar sedan på med en lång, lång tagning på ni-vill-inte-veta-vad.
Så under natten gick
4 månader på min lilla loop i bakhuvudet. Över frukost kom jag först fram till att kameran var som de där små robotoarna i sci-fi-filmer. Ni vet, de där som följer efter den stackars hjälten som ständigt är övervakad och inte kan komma undan. Det var inte förrän jag hade duschat och klätt på mig som det slog mig vad det egentligen var:
Blicknivån hos ett barn i fem-sex-års åldern. Jag blev alldeles kall vilket alla som ser filmen förstår. Som good old Godard sa:
every tracking-shot is a moral judgement. Och
Paul Schrader tillade i sin utmärkta bok om transcendental filmstil:
and so, for that matter, is every camera shot.
Det finns mängder av bra grejer i
4 månder i övrigt. Som gammal kommuniststatsunge kan jag inte annat än nicka igenkännande över den härliga service huvudpersonen får när hon går och skall boka hotellrum. Denna ständiga förnedring, som var en del av all kapitaltransaktion med andra människor eftersom det inte var självklart att ens kapitalet i sig räckte till att man skulle få det man behövde. Transaktionerna var den enda form av makt de flesta fick i sina kontrollerade maktlösa liv. Det enda i Prag som bestod efter 1989 var alla dessa småpåvar som fanns överallt, från snabbköpskassan till passkontrollen. Avskyvärt.
Mungius har också känsla för att fånga de olika klasskillnader som naturligtvis fanns även bakom järnridån, de olika statusmarkörer ett stadsnamn kan ingjuta - och han förmedlar dem till oss som inte vet med perfekt snörpta munnar och ögonkast.
Det här är alltså ännu en riktigt stark film den här hösten. Oerhört bra, men riktigt jävla plågsam.
