This is Sweden

Inför min recension av This is England till SvD såg jag om filmen. Tvärtemot Andres Lokkos beskrivning i sin krönika om skinheads-mode slog den inte knockout på mig första gången, däremot den andra. Jag kallar det filmkritikens förbannelse - ibland faller filmer ner i sina beståndsdelar framför mina ögon. Jag kan se hur bra de är - jag var verkligen helt övertygad om det efter This is England - men jag kan inte känna det. Då måste jag se om dem. Och i fallet med This is England var effekten otroligt stark andra gången. Känslomässigt såväl som intellektuellt.
I hjärtat är det här en sorglig liten film om en stackars liten grabb som förlorat sin farsa och är mobbad. Det är fint när han, Shaun, hittar gemenskap, det är hemskt när den rycks ifrån honom och ännu värre när han får bevittna saker inget barn borde se. Och på den lite gryniga filmkornsytan det är en fantastisk guide till en subkulturs stil och musik. Men till skillnad från Johan Croneman som recenserar i DN har jag inga problem med att filmen också styr åt det politiska hållet. Tvärtom. Den tematiken klarar nämligen This is England att hålla inom sina ramar utan att filmen blir splittrad. Och det är i skenet av detta jag läser slutscenen: man kan välja att se den handlingen Shaun utför (ingen spoiler) enbart som en uppgörelse med dåtidens politik, eller med pojkens egen situation (som Croneman tycks göra). Men tolkat mot titelns is, och inte was - liksom det faktum att Smiths-låten som följer är en cover från i år och inte orginallåten - så placerar jag slutet pladask i vår samtid.

Låt mig backa lite. För er som inte vet det skriver jag på en avhandling om vithet i svensk film. Det är mycket postkoloniala teorier som jag inte skall tråka er med här och nu. Men texten springer ur tanken att de europeiska nationerna spelat ut sin roll. Detta har jag känt sedan jag som tonåring började leva parallellt i två länder (och reste och levde i flera andra). I den migrationens tidsålder som vi lever i sedan några decennier så har inte de europeiska nationerna (jag begränsar mig till dem här) inte lyckas härbärga (läs: integrera på något sånär likartad villkor) andra inom nationen än de folk de tillbringat de senaste hundrafemtio åren eller så med att konstruera.

Skapelsemyterna är helt enkelt för starka. England, liksom Sverige, Tyskland, Tjeckien, Polen, Frankrike, Kroatien och så vidare - alla är de mer eller mindre unga uppfinningar som genom selektiv tolkning av historien bundits ihop med mer eller mindre slumpmässiga gemensamma nämnare. Världen ser annorlunda ut idag och nationerna, flaggorna, nationalsångerna och folkhemmen är inte längre relevanta (om de nu någonsin var annat än styggelser - jag lutar mest åt detta senare). Postnationalism kallar jag detta (och stöter ni på uttrycket i andra sammanhang kan det vara lite annat: som en beskrivning på ökad icke-nationell territorialitet; ökad betoning på EU-stöd till regioner till exempel).

Mot bakgrund av denna syn på världen, och en fast övertygelse att den enda riktiga väg att gå är antinationalism av benhårdaste slag (nej, jag tycker inte nationella fotbollslag är okej) är det möjligt att jag övertolkar slutscenen i This is England. Men det är inte bara min rätt som kritiker, utan min skyldighet. Jag anser att kritikern utifrån sina kunskaper och preferenser skall tolka det hans ser och på detta vis ladda en scen eller ett tema för åskådaren som han eller hon kanske inte hade tänkt på annars. Det är därför det är kul om inte alla kritiker har exakt samma bakgrund.

I This is England finns en välgjord koppling mellan den "stora" nationen - det vill säga tv-bilderna på och radiorösterna om den symboliska konstruktionen som är det moderna England: Dianas bröllop, Falklandskriget, Margaret Thatcher, och så vidare - och den lilla människan, Shaun. Sättet som National Front fiskar upp skinheadskulturen är en reaktion på detta England, samtidigt som det i högsta grad är något odelbart från det England vi ser.
Det elaka skinnhuvet Combo förkroppsligar både kriget som återvänder till nationen i form av ett förråande av ungdoms-/subkulturen och arbetarklasskillen som är smart nog att fatta att Falklandskriget är en idioti som Thatcher använder för att trumpa ihop stöd. Poängen är att järnladyn spelade på samma känslor som NF: hon såg en nation som var i starkt beohv av en positiv vi-känsla eftersom imperiet hade gått rätt knagligt i ett par decennier. NF satte denna vi-känsla mot de barbarer man nu fruktade skulle resa sig ur ruinerna av imperiet. "Keep the pakis out".


Det är ingen slump att detta skedde just då, och skinheadskulturen var inte det enda arbetsklasskikt som förtrollades av snack om de postkoloniala horderna som var på väg mot Englands gränser och populistiska löften om det nya samhället som skulle stunda när pakistanierna motats bort. Och det är naturligtvis inte så att arbetarklassen var de enda som var rädda för att barbarerna från imperiets vittrande hörn skulle välla över gränserna, och detta synliggörs också i filmen där NFs representant kommer till sitt tal i en flådig sportbil. Tvärtom är det så att rasistiska tendenser som finns inristade i nationernas DNA - den historia som leder fram till de strukturer som finns i samhällena - idag motas över på grupper som skinheads och politiska partier som National Front, Sverigedemokraterna eller Front National. Deras framgångar är delvis en konsekvens av den usla integrationspolitik vi har, tack vare samhällets DNA. Det är enklare att kalla rasism för en anomali, någon nynazister håller på med än att rakt på acceptera att våra samhällena i grunden är rasistiska och göra något åt det.