fredag 17 augusti 2007

This is Sweden


Inför min recension av This is England till SvD såg jag om filmen. Tvärtemot Andres Lokkos beskrivning i sin krönika om skinheads-mode slog den inte knockout på mig första gången, däremot den andra. Jag kallar det filmkritikens förbannelse - ibland faller filmer ner i sina beståndsdelar framför mina ögon. Jag kan se hur bra de är - jag var verkligen helt övertygad om det efter This is England - men jag kan inte känna det. Då måste jag se om dem. Och i fallet med This is England var effekten otroligt stark andra gången. Känslomässigt såväl som intellektuellt.
I hjärtat är det här en sorglig liten film om en stackars liten grabb som förlorat sin farsa och är mobbad. Det är fint när han, Shaun, hittar gemenskap, det är hemskt när den rycks ifrån honom och ännu värre när han får bevittna saker inget barn borde se. Och på den lite gryniga filmkornsytan det är en fantastisk guide till en subkulturs stil och musik. Men till skillnad från Johan Croneman som recenserar i DN har jag inga problem med att filmen också styr åt det politiska hållet. Tvärtom. Den tematiken klarar nämligen This is England att hålla inom sina ramar utan att filmen blir splittrad. Och det är i skenet av detta jag läser slutscenen: man kan välja att se den handlingen Shaun utför (ingen spoiler) enbart som en uppgörelse med dåtidens politik, eller med pojkens egen situation (som Croneman tycks göra). Men tolkat mot titelns is, och inte was - liksom det faktum att Smiths-låten som följer är en cover från i år och inte orginallåten - så placerar jag slutet pladask i vår samtid.

Låt mig backa lite. För er som inte vet det skriver jag på en avhandling om vithet i svensk film. Det är mycket postkoloniala teorier som jag inte skall tråka er med här och nu. Men texten springer ur tanken att de europeiska nationerna spelat ut sin roll. Detta har jag känt sedan jag som tonåring började leva parallellt i två länder (och reste och levde i flera andra). I den migrationens tidsålder som vi lever i sedan några decennier så har inte de europeiska nationerna (jag begränsar mig till dem här) inte lyckas härbärga (läs: integrera på något sånär likartad villkor) andra inom nationen än de folk de tillbringat de senaste hundrafemtio åren eller så med att konstruera.

Skapelsemyterna är helt enkelt för starka. England, liksom Sverige, Tyskland, Tjeckien, Polen, Frankrike, Kroatien och så vidare - alla är de mer eller mindre unga uppfinningar som genom selektiv tolkning av historien bundits ihop med mer eller mindre slumpmässiga gemensamma nämnare. Världen ser annorlunda ut idag och nationerna, flaggorna, nationalsångerna och folkhemmen är inte längre relevanta (om de nu någonsin var annat än styggelser - jag lutar mest åt detta senare). Postnationalism kallar jag detta (och stöter ni på uttrycket i andra sammanhang kan det vara lite annat: som en beskrivning på ökad icke-nationell territorialitet; ökad betoning på EU-stöd till regioner till exempel).

Mot bakgrund av denna syn på världen, och en fast övertygelse att den enda riktiga väg att gå är antinationalism av benhårdaste slag (nej, jag tycker inte nationella fotbollslag är okej) är det möjligt att jag övertolkar slutscenen i This is England. Men det är inte bara min rätt som kritiker, utan min skyldighet. Jag anser att kritikern utifrån sina kunskaper och preferenser skall tolka det hans ser och på detta vis ladda en scen eller ett tema för åskådaren som han eller hon kanske inte hade tänkt på annars. Det är därför det är kul om inte alla kritiker har exakt samma bakgrund.

I This is England finns en välgjord koppling mellan den "stora" nationen - det vill säga tv-bilderna på och radiorösterna om den symboliska konstruktionen som är det moderna England: Dianas bröllop, Falklandskriget, Margaret Thatcher, och så vidare - och den lilla människan, Shaun. Sättet som National Front fiskar upp skinheadskulturen är en reaktion på detta England, samtidigt som det i högsta grad är något odelbart från det England vi ser.
Det elaka skinnhuvet Combo förkroppsligar både kriget som återvänder till nationen i form av ett förråande av ungdoms-/subkulturen och arbetarklasskillen som är smart nog att fatta att Falklandskriget är en idioti som Thatcher använder för att trumpa ihop stöd. Poängen är att järnladyn spelade på samma känslor som NF: hon såg en nation som var i starkt beohv av en positiv vi-känsla eftersom imperiet hade gått rätt knagligt i ett par decennier. NF satte denna vi-känsla mot de barbarer man nu fruktade skulle resa sig ur ruinerna av imperiet. "Keep the pakis out".


Det är ingen slump att detta skedde just då, och skinheadskulturen var inte det enda arbetsklasskikt som förtrollades av snack om de postkoloniala horderna som var på väg mot Englands gränser och populistiska löften om det nya samhället som skulle stunda när pakistanierna motats bort. Och det är naturligtvis inte så att arbetarklassen var de enda som var rädda för att barbarerna från imperiets vittrande hörn skulle välla över gränserna, och detta synliggörs också i filmen där NFs representant kommer till sitt tal i en flådig sportbil. Tvärtom är det så att rasistiska tendenser som finns inristade i nationernas DNA - den historia som leder fram till de strukturer som finns i samhällena - idag motas över på grupper som skinheads och politiska partier som National Front, Sverigedemokraterna eller Front National. Deras framgångar är delvis en konsekvens av den usla integrationspolitik vi har, tack vare samhällets DNA. Det är enklare att kalla rasism för en anomali, någon nynazister håller på med än att rakt på acceptera att våra samhällena i grunden är rasistiska och göra något åt det.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Säger bara wow, detta var nog en djupare analys av filmens handling än vad den som skrev manus ens gjort :)

Fantastiskt bra skrivet!

Johan Jakobsson sa...

Intressant med en djupare analys, trots den politiska vinklingen.

Däremot att jämföra Margaret Thatcher, som kan beskrivas som en av de främsta Europeiska politikerna någonsin, med högerextremister och nazister är både obildat och farligt.

Jag misstänker att en liknande jämförelse av Palme och Stalinismen inte kommer på tal i bloggen?

Hynek Pallas sa...

Hej Johan

Du missar min grundläggande poäng. Det finns ingen jämförelse mellan MTs och NFs sakpolitik i texten. Vad jag menar är att de appelerar till samma "vi-mentalitet" när de spelar på nationella känslor för att trumpa ihop stöd till ett krig eller motstånd mot invandring. Det är alls inget som är begränsat till MT; min kritik av nationalism - nationer överhuvudtaget - baserar sig på en övertygelse om den odelbara kopplingen mellan "bra" nationalism och "dålig". När vänstern/sossarna/miljöpartier skramlar på samma vi-känslor (det må vara fackföreningsfrågor som i vaxholm eller något annat - så är det ett lika stort problem och har i slutändan samma resultat. Den som satt i sig retoriken kring Falklandskriget - det kom lagom till 25-årsdagen flera intressanta böcker - ser tydligt på vilket sätt Maggie talade till en trasslig nation på dekis, samlade den för ett meningslöst krig och i praktiken red ett decennium på de känslorna. Men Tony Blair appellerar till samma nationella symboler, för att uppnå samma syfte, när han låter sig fotas med Dovers vita klippor i bakgrunden (något som företrädare för brittiska nationella partier älskar att göra). Och svenska folkhemspolitiker - det vill säga sossar - har alltid riktat sig till ett konstruerat vi. När Sverigedemokrater eller andra mörkermän nostalgiskt talar om ett folkhem är det samma antagna idé om ett existerande "vi".

Att jag sen inte delar din åsikt om Maggie som politiker är en annan femma.

Kristoffer Viita sa...

Mycket intressant läsning, fick min egna lilla recension att se ut som a pile of crap. Det känns också väldigt skönt att någon så pricksäkert sätter ord på de känslor jag haft inför t ex varje fotbolls-vm. Jesus Christ typ.

Anonym sa...

Jesus Christ, ja.. Vilket oerhört fantastiskt svammel denna blogg översvämmas av. Det är imponerande att en människa har så mycket att säga om.. ingenting.

Elin A sa...

Jag såg This is England. Det var en fruktansvärt obegåvad film. Jag kände för att slänga min läsk på duken och resa mig och gå. Men jag knöt handen i fickan och bet ihop medan en man berättade historien om våld, hat och död - på ett sätt som jag sett det berättas en miljard gånger förut. Antitesen till konst - no creating bara en pinsam härmande gest. Sen att han kommersialiserar och vrider varje droppe av kredebilitet ur en av de koolaste popkulturerna genom tiderna för hjärndöda Stockholmare att lapa i sig inför höstens H&M shopping är bara djuuupt tragiskt.

Hynek Pallas sa...

Som du märker i min recension håller jag inte med dig. Det finns många överflödiga historier om manligt våld, hat och död. Men enligt mig hör This is England inte till dem eftersom våldet och hatet förankras i samtiden och i det krig som förs på Falklandsöarna. (Meadows förra film kopplar ihop manligt våld i en liten engelsk by med Irakkriget). Det är lite som Hata Göteborg där våldsscenerna kopplas till ett ifrågasättande av en viss sorts manlighet.

Att den sortens kommentarer till våld gjordes i USA kring Vietnamkriget betyder i mitt tycke inte att det Meadows gjort är en ooriginell härmande gest. Tvärtom har han skapat något unikt brittiskt som dessutom är hårt politisk.

Vore intressant att läsa mer om varför du tycker att popkulturerna kommersialiseras och förlorar kredibilitet i filmen. Första gången jag såg TiE reagerade jag rätt negativt på de närmast catwalkaktiga scenerna där gänget visar upp sig. Men när jag såg om den kändes scenerna mer integrerade i hans stilstudie - jag förstår att han så kraftigt utnyttjar både musiken och kläderna eftersom det är en utmärkt plattform för hans budskap. Och dessutom toksnyggt.