Veckans recension - Once och Import/Export

Härlig balans mellan irländsk solskensmusikal och österrikisk feelbad i dagens SvD.

ps. Till kommentaren Maja som undrar följande på Svd.se

"Hur menar du falska? Vad är sann musik i så fall? Fattar inte vad du menar."

angående dessa rader i recensionen av Once:

"I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr."

Akustiska trubadurer som sjunger om hjärta/smärta antas uttrycka något mer genuint genom det avskalade än säg Scorpions eller en elektroduo från Berlin. Det finns inget som är mer eller mindre "sant" i mina ögon (öron).

Veckans recensioner - dysfunktionella män och starka kvinnor

Sveriges biodistributörer firar internationella kvinnodagen med att sätta upp filmer om män som plågas av kraven på en viss sorts maskulinitet. I 3:10 to Yuma haltar en invalidiserad krigsveteran mot en säker död för att hålla hedern uppe för sin son. Och i Rambo möter den postindustriella arbetargenerationen sextioårsåldern med pumpade muskler och ultravåld i Burmas djungel.

Min dvdspalt idag (inte på nätet) var dock en slump. Jag kom på att jag skulle sätta ihop en spalt med "feministfilmer" redan i december, när jag kollade på Agnès Vardaboxen. Hur det nu blev låg den praktiskt nog till idag. Övriga tips i spalten är Mai Zetterlings Flickorna, Barbara Lodens Wanda och Carine Adlers Under the skin.

Veckans recension - In the valley of Elah

Paul Haggis In the valley of Elah. Inte mycket mer att säga om filmen just nu än det som fick plats i min korta recension. Själva mordhistorien är inte mycket att hänga i flaggstången, men Haggis skapar en bra, kvävande atmosfär. Jag är rätt trött på Tommy Lee Jones och hans ickeagerande tröttgubbighet. (Om någon lyckas fånga en förändring i hans anlete undre hela filmen kan ni väl skicka ett screenshoot). Han gör sig bättre i små doser (se No country for old men nästa fredag), eller i bättre filmer - som i den utmärkta, egenregisserade The Three Burials of Melquiades Estrada.

Uppdatering: Ja, och just det klipptes bort när halva sista meningen föll bort i pappersversionen. Hela lyder så här:

"Men In the valley of Elah lyckas ändå väva ihop kriget med den amerikanska vardagen – överallt står en tv eller radio på – och antyda hur samhället och manligheten påverkas genom en hopplös, kvävande atmosfär som känns ut i salongen."

Veckans recension - I'm Not There

Äntligen får denna underbara film premiär!

Uppdatering: Åhå - både SvD och DN sätter sina Dylanfanatiker på att recensera I´m Not There. Eva af Geijerstams recension är, förstås, suverän och ännu längre än min. Hon nämner även Dylans egna filmer, vilket jag inte gör mer än i en bisats. Men no worries, vi får anledning att återkomma till dem snart nog.
Det är kul att Dylanfanatismen får sitt utrymme, men jag skulle gärna läsa en recension där det får plats lite mer av Haynes filmiska referenser. Jag valde att bara stoppa in kopplingar till Fellini och Godard i bisatser eftersom jag redan pushade utrymmet till smärtgränsen, men det finns filmfraser i I´m Not There från exempelvis Masulin-Feminin, 8 1/2 och Warhols provfilmer.

Det här är för övrigt mitt fjärde högstabetyg sedan augusti. (This is England, Vid himlens utkant, Fjärilen i glaskupan). Och jag hade satt en sexa på en film till under den här tiden, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, om jag hade recenserat den. Det är bara att konstatera att det har varit - och fortfarande är - en mycket bra biofilmsperiod nu. Å andra sidan så snittar jag en recension i veckan och har gett rätt många låga betyg under den här tiden.

Veckans recension - KM31

Jag sågar mexikansk skräck som kokar soppa på J-horror.

Förra veckans recensioner

Ja, just det ja. Förra veckans recensioner. A Mighty Heart av Michael Winterbottom och Fatih Akins Vid himlens utkant. Jag är en sucker för Akins Mot väggen, men det här är så långt över den filmen. Egentligen skulle jag ha behövt se Vid himlens utkant två-tre gånger för att kunna göra den någon slags rättvisa i text. Filmen drabbade på så många plan samtidigt: en känslomässig spark i solarplexus som satte igång hjärnarbetet. Eller tvärtom, ett slag i huvudet som direkt satte alla synapser i brand och kopplade rätt ner i maggropen. Efteråt var jag helt tom men ville bara sitta uppe och skriva hela natten.

I slutändan blev det en av de svårare recensioner jag har skrivit.

I sådana här stunder blir det också övertydligt vilka problem det finns med betyg: Är A Mighty Heart värd fem prickar? Absolut. Winterbottom är skicklig, han låter Angelina Jolie spela nav i en intressant berättelse med flera bottnar och han filmar det snyggt. Det hade kunnat sluta så fruktansvärt sliskigt, nedsättande och exploativt. Såhär ett par veckor efter att jag såg filmen är det Winterbottom sätt att skildra Karachi som står ut snarare än Jolie, men det är ju bara ett bevis på att finns mycket starkt material i den.

Men är A Mighty Heart ens jämförbar med, i samma liga som, Vid himlens utkant? Nej, trots att jag tycker att den första är en riktigt bra film så är den senare omöjlig att placera på en betygskala.

Jag för övrigt en kommentar från någon som kände sig gammal över att jag tvunget skulle presentera Hanna Schygulla för läsarna i min recension. (Se - nu länkar jag inte hennes namn eftersom alla vet vem hon är...) Sorry, men jag tror faktiskt inte längre att hon är en självklar referens för alla/majoriteten av biobesökarna. Om hon någonsin varit det.
Även om jag önskar att det vore annorlunda.

Det svider i hjärtat

Jag recenserar dokumentärfilmen Det svider i hjärtat. En skitbra svensk tevedokumentär i viktig-facket. Som vanligt är en sådan inte någon upplevelse att se på stor duk, men filmen kommer främst att visas i biografer som underlag för diskussioner. Och där förtjänar den verkligen sin plats.

Det finns massor att säga om filmen och de slutsatser man kan dra av det den utmärkte dokumentärfilmaren Oscar Hedin visar. Att de svenska martyrerna (och martyrerna in spe) i flera fall är produkter av utanförskap och trassliga uppväxter är naturligtvis intressant. Men det lär inte glädja de svenska högerdebattörer som gärna vill se något mer definitivt eller absolut i rollen som fiende i cilivisationernas krig. Att man kanske skulle kunna plocka upp både en och två självmordsaspiranter långt innan de blev radikala jihadister, med fungerande fältassistenter och fritidsgårdar, faller nog inte i god jord hos dessa. För de pengarna vill de säkert att SÄPO skall ha till sina ökade befogenheter. Nå, det är hur som helst inte den enda lösningen på de här problemen. Man kan till exempel fråga sig hur man skall lösa att predikanter som den i filmen medverkande Anas Khalifa fritt får indoktrinera småbarn med jihadistisk propaganda i en moské. Det är vidrigt.

Men jag är glad att Hedin pekar åt det sociala hållet, för det understryker att det rör sig om ännu en identitet i en växande global identitetsgodispåse som får en särprägel i ett svenskt samhälle (som är annorlunda än ett palestinskt eller brittiskt). Och det för upp diskussionen om lösningar i en svensk kontext på en nivå där den bitvis kan vara hanterbar.

Veckans recensioner, och förra veckans

Jag har en recension i SvD idag, The Kingdom. Filmen har fått oförtjänt dålig kritik på sina håll. Det är en rak actionfilm med ett mycket grumligt budskap om hämnd som är förankrat i samtidspolitiken. Men just därför också intressant, för jag är säker på att den bakom alla fina politiska ord som försöker rättfärdiga krig går till pudelns kärna. Vilket är förskräckligt, förstås. För en dos motgift rekommenderar jag Michael Winterbottoms kommande film A Mighty Heart som går upp om ett par veckor.

I förra veckan recenserade jag Resident Evil: Extinction och Children of Glory, en ungersk film som höjer sig över sitt kostymdrameskal. En sak som imponerade var skildringen av det politiska rävspelet i filmen: det är allmänt känt att det var i amerikanernas intresse att ryssarna slog ner upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 - vårt behov av bad guys skall aldrig underskattas. Ändå utlovade Radio Free Europe praktiskt taget amerikansk hjälp vilket i Budapest ledde till många fler döda. Det är en komplicerad fråga, men jag är glad att filmen valde att skildra den om än i förbifarten.

Idag går Den fria viljan upp. Det är en förvisso alldeles utmärkt film om att rehabiliteras i samhället efter ett grovt brott. (Läs Malena Jansons recension). Men jag måste säga att det tar stora starka smalfilmskulor att välja den tre timmar mörka, tyska filmen som invigningsrulle för nya Victoria. Jag önskar Svenska Bio all lycka, det kommer dom att behöva. Och fungerar det så bevisar det en gång för alla att det verkligen finns en biopublik för den smalare, tyngre filmen i Sverige.

This is Sweden

Inför min recension av This is England till SvD såg jag om filmen. Tvärtemot Andres Lokkos beskrivning i sin krönika om skinheads-mode slog den inte knockout på mig första gången, däremot den andra. Jag kallar det filmkritikens förbannelse - ibland faller filmer ner i sina beståndsdelar framför mina ögon. Jag kan se hur bra de är - jag var verkligen helt övertygad om det efter This is England - men jag kan inte känna det. Då måste jag se om dem. Och i fallet med This is England var effekten otroligt stark andra gången. Känslomässigt såväl som intellektuellt.
I hjärtat är det här en sorglig liten film om en stackars liten grabb som förlorat sin farsa och är mobbad. Det är fint när han, Shaun, hittar gemenskap, det är hemskt när den rycks ifrån honom och ännu värre när han får bevittna saker inget barn borde se. Och på den lite gryniga filmkornsytan det är en fantastisk guide till en subkulturs stil och musik. Men till skillnad från Johan Croneman som recenserar i DN har jag inga problem med att filmen också styr åt det politiska hållet. Tvärtom. Den tematiken klarar nämligen This is England att hålla inom sina ramar utan att filmen blir splittrad. Och det är i skenet av detta jag läser slutscenen: man kan välja att se den handlingen Shaun utför (ingen spoiler) enbart som en uppgörelse med dåtidens politik, eller med pojkens egen situation (som Croneman tycks göra). Men tolkat mot titelns is, och inte was - liksom det faktum att Smiths-låten som följer är en cover från i år och inte orginallåten - så placerar jag slutet pladask i vår samtid.

Låt mig backa lite. För er som inte vet det skriver jag på en avhandling om vithet i svensk film. Det är mycket postkoloniala teorier som jag inte skall tråka er med här och nu. Men texten springer ur tanken att de europeiska nationerna spelat ut sin roll. Detta har jag känt sedan jag som tonåring började leva parallellt i två länder (och reste och levde i flera andra). I den migrationens tidsålder som vi lever i sedan några decennier så har inte de europeiska nationerna (jag begränsar mig till dem här) inte lyckas härbärga (läs: integrera på något sånär likartad villkor) andra inom nationen än de folk de tillbringat de senaste hundrafemtio åren eller så med att konstruera.

Skapelsemyterna är helt enkelt för starka. England, liksom Sverige, Tyskland, Tjeckien, Polen, Frankrike, Kroatien och så vidare - alla är de mer eller mindre unga uppfinningar som genom selektiv tolkning av historien bundits ihop med mer eller mindre slumpmässiga gemensamma nämnare. Världen ser annorlunda ut idag och nationerna, flaggorna, nationalsångerna och folkhemmen är inte längre relevanta (om de nu någonsin var annat än styggelser - jag lutar mest åt detta senare). Postnationalism kallar jag detta (och stöter ni på uttrycket i andra sammanhang kan det vara lite annat: som en beskrivning på ökad icke-nationell territorialitet; ökad betoning på EU-stöd till regioner till exempel).

Mot bakgrund av denna syn på världen, och en fast övertygelse att den enda riktiga väg att gå är antinationalism av benhårdaste slag (nej, jag tycker inte nationella fotbollslag är okej) är det möjligt att jag övertolkar slutscenen i This is England. Men det är inte bara min rätt som kritiker, utan min skyldighet. Jag anser att kritikern utifrån sina kunskaper och preferenser skall tolka det hans ser och på detta vis ladda en scen eller ett tema för åskådaren som han eller hon kanske inte hade tänkt på annars. Det är därför det är kul om inte alla kritiker har exakt samma bakgrund.

I This is England finns en välgjord koppling mellan den "stora" nationen - det vill säga tv-bilderna på och radiorösterna om den symboliska konstruktionen som är det moderna England: Dianas bröllop, Falklandskriget, Margaret Thatcher, och så vidare - och den lilla människan, Shaun. Sättet som National Front fiskar upp skinheadskulturen är en reaktion på detta England, samtidigt som det i högsta grad är något odelbart från det England vi ser.
Det elaka skinnhuvet Combo förkroppsligar både kriget som återvänder till nationen i form av ett förråande av ungdoms-/subkulturen och arbetarklasskillen som är smart nog att fatta att Falklandskriget är en idioti som Thatcher använder för att trumpa ihop stöd. Poängen är att järnladyn spelade på samma känslor som NF: hon såg en nation som var i starkt beohv av en positiv vi-känsla eftersom imperiet hade gått rätt knagligt i ett par decennier. NF satte denna vi-känsla mot de barbarer man nu fruktade skulle resa sig ur ruinerna av imperiet. "Keep the pakis out".


Det är ingen slump att detta skedde just då, och skinheadskulturen var inte det enda arbetsklasskikt som förtrollades av snack om de postkoloniala horderna som var på väg mot Englands gränser och populistiska löften om det nya samhället som skulle stunda när pakistanierna motats bort. Och det är naturligtvis inte så att arbetarklassen var de enda som var rädda för att barbarerna från imperiets vittrande hörn skulle välla över gränserna, och detta synliggörs också i filmen där NFs representant kommer till sitt tal i en flådig sportbil. Tvärtom är det så att rasistiska tendenser som finns inristade i nationernas DNA - den historia som leder fram till de strukturer som finns i samhällena - idag motas över på grupper som skinheads och politiska partier som National Front, Sverigedemokraterna eller Front National. Deras framgångar är delvis en konsekvens av den usla integrationspolitik vi har, tack vare samhällets DNA. Det är enklare att kalla rasism för en anomali, någon nynazister håller på med än att rakt på acceptera att våra samhällena i grunden är rasistiska och göra något åt det.

Veckans recensioner

Evan den allsmäktige i SvD. Uselheten är av bibliska proportioner. Ta istället till er något av mina dvdtips i dagens pappersupplaga av tidningen. G W Pabst Diary of a Lost Girl, till exempel. Och se med egna ögon var Andrea Reuter har hittat sin Louise Brooks-look.

Eureka/Masters of Cinema har just gett ut en fin utgåva, men ärligt talat så är Pandoras Box, det första samarbetet mellan Brooks och Pabst från samma år, 1929, en bättre - modigare, snyggare, sexigare, mindre melodramatisk och mer oväntad - film. Dessutom finns den i en fantastiskt snygg och välmatad Criterion-utgåva.

Var finns invandrarkritikerna? Eller Recension: Ciao Bella

Imorgon har den nya svenska filmen Ciao Bella premiär. Se den! För det första har den ett perspektiv jag efterlyst i svensk film länge. Inte vit svensk medelklass, inte vit svensk arbetarklass, inte vit svensk överklass, inte blattar som hedermördar eller exotiseras, eller är lustiga när dammsugarförsäljaren dyker upp. Utan en vanlig svensk familj med iranskt ursprung och radhus i Lerum. Som har äktenskapsproblem, som inte går ut på att mannen förtrycker kvinnan. Som har väldigt fula hembygdstavlor på väggarna. Där de vuxna talar persiska till barnen och barnen svarar på svenska och talar svenska sinsemellan. Precis som det var hemma hos oss (även om min persiska är, eh, knagglig).

Och det här är inte ens filmens fokus, utan dess grundperspektiv. Sonen i familjen, Mustafa, åker med sitt fotbollslag till Gothia Cup i Götet. Redan under bussresan dit förstår vi vad allt handlar om: knullboken åker fram och killarna tävlar - och ljuger - om vem som legat med flest brudar och vem som inte blivit av med oskulden. Det senare tycks särskilt drabba de iranska killarna. Gothia-cup handlar om att bli av med den där skamliga nollan. Av en slump hamnar Mustafa som spelare i det italienska laget - i ett slag blir han Massimo och oerhört attraktiv för de svenska groupietjejerna som kantar planen. Rödhåriga Linnea har just avslutat en plågsam italiensk semsterflirt och faller pladask för "Massimo", men även hon har en mycket egen plan i bakfickan.

Identitetsförväxlingar är ett lika gammalt tema som filmmediet självt. Men ingen har frågat Sveriges iranier (och andra invandrare) hur deras identitesproblem ser ut och låtit dem spela ut frågan på film. Även om Ciao Bella i det avseendet visserligen har släktskap med Babak Najafis utmärkta novellfilm Elixir (baserad på Alejandro Leiva Wengers novell om ett par blattar som dricker ett elixir och blir svennar - de blir duktiga i skolan och förlorar sina blonda brudar) så är det här något nytt. Regissören Mani Maserrat Agah har berättat hur han och hans vänner efter Inte utan min dotter inte fick några brudar och hittade på att de var italienare för att få ligg. Mycket kreativt.

Men Linnea och hennes väninna är inte några oskyldiga lamm. Flickorna står kanske vid sidan av planen, men de vet vad de vill ha. Och identitesspelet kan de spela, de med. Vid ett tillfälle påminner väninnan Linnea om att inte gå för långt med killen. "Vi är inte på semester längre, ju".

Dessutom är Göteborgsmiljöerna under Gothia Cup - tonåringar som super, dansar, hånglar - filmade med handhållen kamera som ger en febrig sommarnattskänsla. Hormonerna rktigt spritter på duken och man fattar att Gothia Cups ledning inte vill kännas vid filmen. (Vilket är rätt pinsamt - vad tror de händer när man samlar några hundra tonåringar från hela världen på ett ställe?).

Några scener kunde ha slipats till här och var, en del skådespelare bli lite väl amatörmässiga - men i slutändan känns ändå skavankerna som en passande del av dennna utmärkta svenska (ungdoms)film.
Ja, jag är faktiskt beredd att påstå att hetare och vackrare ungdomsromans har inte setts i svensk film sedan Roy Anderssons En Kärlekshistoria.

UPPDATERING.

När jag läser recensionerna i samtliga större svenska medier står det ännu mer tydligt att jag är den ende filmkritikern med invandrarbakgrund (utanför Finland) i de stora dagstidningarna. Även om man ogillar Ciao Bella - och det får man ju göra om man vill - så är det nästan upprörande att ingen gör kopplingen mellan problemet med att vara iranier i Sverige och att behöva "bli" italienare för att få ligga. Eller ens få en uppskattande blick. Vissa kritiker behöver visst få "invandrandet" ristat på näsan för att de skall förstå vad det handlar om.

I synnerhet störde jag mig på detta citat i GP-recensionen av Mats Johnson:

"I Ciao bella finns inga sådana politiska ambitioner[som i Roy Anderssons En Kärlekshistoria], inte heller särskilt mycket om hur det är att vara invandrare i dagens Sverige. Scenerna från Mustafas hemmiljö är märkvärdigt få,...."

Ursäkta, men varför tror kritikern att Mustafa måste bli Massimo? Och varför skulle vi behöva se mer av hemmiljön: det vi ser är tillräckligt för att förstå Mustafas syn på relationer, relationernas beständighet, och varför han vill vara med Linnea. Det är välbalanserat för sitt syfte. Men nej, Johnson "vill veta hur det är att vara invandrare i dagens Sverige" när det är just vad filmen till stor del handlar om. Kanske lite persiskt storkok hade lättat upp stämningen?

Inte undra på att invandrare i svensk film behandlas som antingen hot, integrationsproblem eller exotiska frukter.

Veckans recensioner

Simpsons-filmen och Disturbia i SvD.

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände

Här är min recension av trilogins final. Och så här skrev jag i fjol om den förra filmen, Död mans kista. Tror jag att det blir en fortsättning? Har Frodo stora fötter?

Här är några siffror att grunna på:

Svarta pärlans förbannelse kostade $125,000,000 och drog in $655,011,224
Död mans kista gick loss på $150,000,000 och gjorde Disney $1,064,516,000 gladare
Det ger totala intäkter på $1,719,527,224.
Minus budgetarna är detta alltså $859,763,612.
(Siffrorna från The-numbers.com)

Vad är det, en 6-7 miljarder svenska kronor?

Och då har jag alltså inte räknat med Vid världens ände, en film som lär dra in minst lika mycket som Död mans kista. Jag har väldigt svårt att se Jerry Bruckheimer och styrelsen på Disney lägga ner en sådan kassako. Om det dessutom är sant att Johnny Depp avgudar sin karaktär så är väl saken biff?

Jag sätter mina pengar på en prequel-trilogi. Detta av fler anledningar: Keira Knightley och Orlando Bloom har bestämt sagt att det inte blir något mer. Vilket glädjer mig, för jag tycker att Orlando är Hollywoods tunnaste huvudrollshjälte. Dessutom tycker jag att deras kärlekshistoria har varit förbannat mjäkig. Den andra anledningen är att filmerna, i synnerhet avslutningen, varit fulla av möjliga historietrådar bakåt, inte minst till Jack Sparrows tidigare liv på de sju haven.

Med detta inte sagt att jag tycker att det är någon bra idé att låta projektet fortskrida. Det finns nog bara så mycket Depp kan mjölka ur Sparrow, och det sista såg misstänkt blekt ut i Vid världens ände. I den bästa av världar skulle Tim Burton få ta över rodret på piratskeppet, om det nu måste segla vidare.

Det vore något det.

UPPDATERING:
Detta pressmeddelande kom från filmbolaget:

"Walt Disney Pictures äventyr PIRATES OF THE CARIBBEAN: VID VÄRLDENS ÄNDE tog världsrekord som den största öppningen i filmhistorien, de 6 första dagarna spelade storfilmen in $401 000 000 världen över. Dessa siffror överträffade det tidigare rekordet på $382 miljoner för 6-dagarsöppningen av "Spiderman 3" tidigare i år."