Happy Sally på Eriksdalsbadet

Såg en av två föreställningar av Happy Sally (i regi av Saga Gärde som gjort den fina kortfilmen Babysister) på Eriksdalsbadet i lördags. Jag håller i stort sett med Lars Ring i dagens SvD - och hade man inte läst Sara Stridsbergs bok var förvirringen stundtals total.

Men jag gillar hur man använde den stora simhallen som projektionsyta. Själva spelet var så att säga i förgrunden (publikens sida av poolen), och på andra långsidan lekte ett barn, en kvinna i baddräkt gjorde simövningar och filmsnuttar projicerades på en stor duk - tyvärr mest ett utnyttjande av det gamla klassiska greppet att låta filmen gestalta minnet, tror faktiskt man hade kunnat få ut mer av medi i sammanhanget. Filmen speglades dessutom i bassängen på ett effektfullt sätt.

(Fast kanske tog man dock det här med projektionsytor a tad to far när man skickade ut ett barn att lysa sig själv med ficklampa i ansiktet i höstrusket bakom simhallens stora fönster. Jag trodde det var någon Halloween-firande yngling som råkat gå förbi och ville skoja med oss där inne.)

Bäst var, som Ring påpekar, nyttjandet av gamla radiointervjuer - ytterligare en »projiceringsyta« får man väl säga, eftersom effekten av förinspelat material i en stor ekande hall ger en upplevelse man nästan kan ta på. De spikade fast förminskandet av Sally Bauer bättre än något annat.

Temat i Happy Sally framgår hur som helst ändå, och bitvis smärtar det till rätt ordentligt av ofullbordade drömmar och förspillda livsöden.
Och initiativet var ju helt fantastiskt. Mer sådant - erövra, ta tillbaka och omvandla oväntade platser till kultur. Det är så man får en levande stad.

Kvinnor kan

Jag var tvungen att hasta från den lilla presskonferens som SFI hade kallat till på Rigoletto idag, om den senaste/sista Rookiefilmen och deras nya satsning på kvinnor. Hann precis höra Lisa Aschan, regissör till den sista filmen Apflickorna gå från en underbar hisspitch (som hon kallade det) för filmen - »den handlar om makt, sex och djur« - till att kanske berätta lite för mycket om den. Spännande verkar det i alla fall, dessutom litar jag på Andrea Östlunds omdöme efter att jag har sett de tre första Rookiefilmerna och gillat alla med stigande förtjusning.

Aschan har gjort den här lovely reklamsviten för den fiktiva produkten FemDefence.



Fick dock vänta till pressmeddelandet för att ta del av biten om satsningar på kvinnliga regissörer.

Här är det:

»I samband med att den sista filmen i Rookiesatsningen påbörjas står det också klart att ytterligare sju projekt regisserade av kvinnor får stöd, med 250 000 kronor var.

– Det var helt enkelt så många intressanta projekt som sökte så vi beslöt att ge dem som inte kunde bli sista rookiefilmen en rivstart in i det vanliga systemet. Vi måste hjälpa till att odla basen och få fram fler bra och starka projekt av kvinnor, och det är en bonus att det är så många kvinnor även på andra nyckelpositioner i de åtta projekten som vi nu stödjer! säger Charlotta Denward, chef på Filminstitutets produktionsstödsavdelning.

– Det här är ett sätt att bredda utbudet av projekt med kvinnliga regissörer, men också en politisk markering och uppmaning till filmbranschen att aktivt leta efter och driva fram filmer av kvinnor i högre utsträckning än idag, säger Cissi Elwin Frenkel, Svenska Filminstitutets VD.«

Men hade jag varit på plats och hört vad jag just har läst, så skulle min fråga bli: Sammankallade ni till en presskonferens för att berätta att ni har gett utvecklingsbidrag till långfilmsprojekt med kvinnliga upphovsmän. Med följdfrågan - är det ett mått på hur illa ställt ni själva tycker att det är?

Jag vill inte vara en bitterkuk, men det är ju ändå så man måste se på saken. Den tredje frågan kunde då bli - kan ni redovisa vilka projekt i övrigt som har fått utvecklingsbidrag (som alltså inte är någon garanti för förhandsstöd, och egentligen inte är offentliga - det är därför man måste sammankalla till presskonferens, för att dunka sig på ryggen offentligt) - så vi ser hur fördelningen ser ut sådär i allmänhet?

Sedan skulle jag ställa ytterligare en fråga: hur kan det komma sig att ni skryter så mycket med de framgångsrika Rookieprojekten och inte väljer att fortsätta/komma med något nytt? Charlotta Denward skyllde på avsaknaden av pengar - men jag skulle nog pusha lite extra och fråga om inte den ekonomiska biten är en fråga om prioriteringar. Rookiefilmerna kostade åtta miljoner styck (men en av dem faktiskt bara fyra); och de tre som jag har sett är väldigt bra. Dessutom har de rönt uppmärksamhet på festivaler.
Utvecklingsbidraget som man just har haft presskonferens för är sju gånger 250 000 kronor.

Vi gör en liten huvudräkning - fem Rookiefilmer blir alltså 36 miljoner över en period på ungefär fyra år. Utvecklingsbidrag till sju kvinnliga regissörer; 1 750 000. Inte ens tio miljoner om året alltså. Om det är en prioriteringsfråga - eller om det skulle vara det för mig - så skulle det väl ändå gå att ställa av ett - 1 - svenskt tiomiljonerprojekt om året och kvittera det mot fem filmer, och sju nya projekt av kvinnor på banan, om man kan tro att utfallet kan bli som Rookiefilmernas?

Med det sagt - någon måste ju ändå vara jobbig ibland, eller hur? - så är det ju skitbra att institutet har litat på Andreas omdöme - hon är ju trots allt den bästa konsulent de har haft sett till det kvalitativa utfallet på filmerna hon har valt - och tagit tag i den här saken. Jag hoppas det blir en fortsättning, jag hoppas man inser att det är inte räcker och så vidare.

Och jag hoppas att de som har fått pengar - oavsett vad de får för vidare pengar och signaler från institutet - använder dem till att göra så mycket film det bara går för dem, och kanske till och med börjar formera sig lite som Fasad och Plattform har gjort.

Uppdatering: Vänta ett tag, är det bara jag som reagerar när jag läser intervjun med Cissi Elwin på Filmnyheterna.

»- Vi gör nu en specialsatsning genom att ge dessa sju regissörer var sitt utvecklingsstöd. Vi är medvetna om att det här är kvotering och särbehandling, men vi har inte släppt på kvalitetskravet, vår Rookiefilmkonsulent har bedömt alla sju som väldigt starka och kvalitativa projekt.

Varifrån kommer pengarna?
- De tas inte från produktionsstödet utan från utvecklingsmedlen.«

Missförstå mig rätt nu: jag är för kvotering. Men är då detta kvotering och särbehandling? En konsulent har alltså bedömt de här sju projekten som särdeles starka (inom ramen för ett annat projekt, som var kvotering) och de har därmed fått utvecklingsbidrag. Det borde rimligen vara en rätt vanlig ordergång i svensk film. Det enda som rimmar med kvotering och särbehandling i det sammanhanget är väl i sådan fall att de sju projekten presenteras tillsammans som en medveten satsning på kvinnliga regissörer för att bättra på de ouppnådda 40/60-målen?

Men visst, institutet har visat att de är bra på att presentera saker på politiskt viktiga sätt ("Ny svensk film rider på en våg") och då är det kanske ingen dum idé att gentemot branschen visa att man är beredd att satsa på de här filmerna - vilket Elwin faktiskt understryker. Men hon säger också att det är "branschen" som ska ta sitt ansvar och söka efter de här projekten, när man just har visat på en presskonferens att man har (haft) en konsulent som har lyckats få in gud vet hur många manus av kvinnliga regissörer som hon tycker håller måttet.

Borde de då inte gå hela vägen och kvotera på riktigt?


Det här är projekten; spännande namn allihop och jag hoppas att de går hela vägen allihop:

Amarone, regi: Lena Hanno Clyne, manus: Lena Hanno Clyne, producent: Anne-Marie Söhrman Fermelin (Gilda film)

Flera liv, regi: Lisa James Larsson, manus: Maria Karlsson, producent: Anna Croneman (BOB film)
Gondolen, regi: Karin Fahlén, manus: Erik Ahrnbom (fritt efter Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet), producent: Martina Stöhr Chamdin (Stöhr och Chamdin film)
Grand Safir de Luxe, regi: Kicki Kjellin, manus: Anna Platt, producent: Lasse Pettersson (Fundament film)
Greta Garbo och jag, regi: Ylva Gustavsson, manus: Ylva Gustavsson, producent: Maria Karlsson Thörnqvist (Anagram)

Hjärtslag, regi: Filippa Freijd, manus: Filippa Freijd, producenter: Martin Jern och Emil Larsson (Dansk skalle)
Äta.sova.dö, regi: Gabriela Pichler, manus: Gabriela Pichler, producent: Linda Sternö och Kalle Boman (Hinden AB)

Vad var det jag sa, kapitel IX i filmavtalsdebaclet

Den här artikeln - om Folkpartiets förslag på en breddning av filmavtalet genom att kohandla fram en multirelease på filmer i olika plattformar - innehåller så många »vad var det jag sa« i det här inlägget att jag inte riktigt vet om jag ens orkar kommentera saken.

Men jag kan säga vad jag tror och tycker - och förstås börja kommentera saken eftersom jag är en svag jävel som inte kan låta saker tala för sig själva: SF och Bonver är naturligtvis ute och cyklar, biografen kommer inte att förlora status på simultana releaser, och tidningar kommer inte att sluta recensera filmerna. (Men det kan påskynda en välbehövlig översikt av vad vi recenserar och när.)

Bio är bio, och det är knappast dess »status« eller exklusivitet som gör att vi går dit och ser på film. Möjligen kanske ett par besökare stannar hemma när någon framtida Millenniefilm går upp (lita på att Larssons släktingar säljer rättigheterna till en evighetsfranchise a la Beck; sanna mina ord, det kommer att bli en mardröm) istället för att utsätta sig för den rätt påfrestande upplevelse en storfilms första veckor på bio är.
Så då kanske SF tvingas erbjuda sina besökare något mer än möjligheten att köpa popcorn; vem vet det kanske kan vara nyttigt för dem med lite konkurrens. (Läs Furhammars åsikter om bland annat SF och monopolet här).

Men antagandet att en breddning genom fler aktörer - läs nätoperatörer - nödvändigtvis skulle ge särskilt mycket mer pengar till avtalet, det haltar. Att filmer distribueras lagligt via nätet innebär inte att detta - i alla fall inte än så länge - är någon kassako. (Några nya 100 miljoner som Cissi Elwin drömmer om lär det inte ge.)

Det finns en god anledning till att Bredbandsbolagets VD bollar över frågan om vilka som skall »taxeras« för distributionen: Voddler, som står för tjänsten, inte Bredbandsbolaget som står för kabeln. Det finns i och för sig en viss logik i detta, men anledningen till bollandet är att Bredbandsbolaget och deras kollegor antagligen står för den ojämförbart största - och mest diversa - distributionen av film till svenska hem, och att det är en gråzon som är svår att skattebelägga. (Med det inte sagt att näringsdepartementet inte sitter och vrider och vänder på frågan om hur man ska kunna suga pengar ur kablarnas distribution. Men i det sammanhanget är film en av flera frågor, och just därför kommer kulturdepartementet knappast kunna använda några större påtryckningar att få med sig just operatörerna i avtalet).

Folkpartiet avfärdar helt höjd moms eftersom det inte går att öronmärka dessa pengar. Och förbigår än en gång det enda vettiga förslaget jag har kunnat vaska fram.

Men vad vet jag - jag besöker ju bara filminstitut i andra länder, läser in mig på aktuella internationella filmdebatter, kollar in EU-lagar i frågan; vad kan jag sätta emot argumentet »vi har inte längre en tradition av punktskatter i det här landet« som Svegfors uttryckte saken.

Nej, men vi har ett behov av en fungerande filmpolitik. Och vi kommer inte att få den genom ett breddat avtal som kommer att halta fram på de där frivilliga ostadiga benen vi har kommit att hata så mycket.

Det är dags att sätta kniven i den här modellen nu, och den enda som kan göra det är en, eller ett par, modiga politiker.

Hold him in your arms/you can feel his disease

Den förvanskade Beatles-raden ovan ursäktas av att den illustrerar en kommentar till en annan förvanskning, av en annan stor konstnär. För så fort de dör ska det ryckas och vantolkas och användas för mer eller mindre politiska syften. Det är den stora konstnärssjukan, en smitta.

Ingmar Bergmans eventuella politiska sympatier är ett kärt ämne, särskilt för ledarskribenter från högerhåll. Fast kanske ska man då hellre tala om den gamle demonregissörens eventuella politiska antipatier, för skribenterna försitter inte ett tillfälle att ta upp den gamla skattehärvan, där vår Store Konstnär tvingas i landsflykt.

I dagens SvD är det dags igen, och det är Per Gudmundson som är påt' igen - förstås. Nu handlar det om Fåröhusen, och den lilla ledartexten avslutas såhär:

»Att Bergmans hus på Fårö efter hans död nu blir en privat kulturinstitution känns som en logisk följd på en konstnärlig karriär som fullbordades mer trots än tack vare statsmakten.«

Just den här biten - med Fåröhuset och hur det skulle användas och vilka som skulle stå för fiolerna tycker jag är en trött debatt som egentligen inte hänger ihop med villkoren för Bergmans konstnärskap. (Jag är dock glad att det har löst sig på vad som tycks vara ett utmärkt vis). Men eftersom det är precis den logik Per följer i sin text, så ska jag också göra det.

Såhär skriver Per:

»Hans [Bergmans] filmproduktion skedde till största del helt utan inblandning av någon som helst filmpolitik, till exempel.«

Det är en liten glidning, men en stor lögn eftersom Per vet betydligt mycket bättre. Ja, på 1940 och -50-talet fanns det ingen statlig filmpolitik som kunde lägga sig i Bergmans filmproduktion. Och det fanns till andra halvan av 50-tal en god publikgrund för biofilmer, och för SF att satsa på Bergman.

Men sanningen är den att den svenska filmpolitiken såsom Harry Schein tecknade upp den kom till på grund av flera faktorer som rör Bergman: dels av tv-hotet mot bioindustrin, som drabbade SF hårt och hade drabbat Bergmans möjligheter att arbeta relativt autonomt på 60-talet. Dels av Ingmar Bergmans status, efter vilken reformen designades.

Låt mig förklara: filmreformen spikade fast att filmen var en konstform och att dess utövare var konstnärer, auteurer. I Sverige stod vid den här tiden, arla 60-tal, framförallt en person för detta: Bergman, som på internationella festivaler hade kommit att bli en Darling.

Det första filmstödet var ett efterhandsstöd, där en jury satte poäng på befintliga filmer som sedan sedan fick pengar efter poäng. Det kommer kanske inte som någon större chock att Tystnaden var den första film som belönades med mest pengar. Och dessutom fick de nyinstiftade Guldbaggarna som lite extra ryggdunk.

Just att det var ett efterhandsstöd är möjligen Pers sätt att rucka på sanningen, eftersom - ja - filmer kom till utan att folk pillade i dem såsom institutet tycks älska att göra idag. Men likväl var dessa pengar - som Bergman kunde komma att räkna med från 1963 och framåt - ett avgörande smörjmedel för en oavbruten filmproduktion i växelverkan med hans roll som teaterregissör.

Och så den här lilla skattegrejen: Ja, Bergman stack. Och Bergman, som alltså skulle ha klarat sig så utmärkt utan den svenska filmpolitiken gjorde inte särskilt gott ifrån sig i exilen sett till filmernas konstnärliga halt (med ett undantag: Ur marionetternas liv är suverän). Det var något han tryckte på själv.

Ur ekonomisk synvinkel skulle Bergman förstås kunnat fixa pengar var som helst i världen och filmat i godan ro: men det fungerade tydligen inte med hans skapande som kanske hade växt samman med det trygga svenska produktionssättet. Grunna själv på hans uttalanden i olika sammanhang om hur det var i Hollywood och Västtyskland.

Så vad gjorde han? Åkte tillbaka till Sverige, gjorde sin mest folkkära film, Fanny & Alexander. Och här blir Pers påstående en direkt lögn - Fanny & Alexander gjordes för ett års produktionskostnader från Institutet, i produktion av Jörn Donner.

Och om det inte är en film som är ett direkt resultat av svensk filmpolitik så vet jag faktiskt inte vad som är det.

Ärligt talat är det mer förvånande att Bergman inte testamenterade Hammars till det Socialdemokratiska partiet som tack för att de med hjälp av Scheins modell skapade världens ende socialdemokratiske auteur, och lät honom hållas i ett par decennier.

Måndag med Catherine Breillat och systerskap

Vill, vill, vill se Catherine Breillats nya film Barbe Bleue. Särskilt när den i intervjun med henne på Criterion beskrivs så här:

»Breillat has returned to the subject of little girls playing with desire: Bluebeard is a very Breillat version of the well-known (and famously violent) bedtime story, about the beastly nobleman who cuts off the heads of his many wives, as well as a film about the sexual politics of fairy tales.«

Och så är det ju väldigt kul - och ganska väntat - att Breillats syrra har varit arg på henne sedan Fat Girl.

Söndag med tjeckiska posters

Fler tjeckiska posters hittade jag på den här utmärkta sidan. Man kan söka både på regissörer (Ingmar Bergman här, Godard här), år, genre och illustratör. De har till och med en egen avdelning för barnfilmsposters.

Och, ja just det, de säljer t-shirts också:

Lördag med La Varda

Alltså, jag älskar Agnès Vardas inställning till junkets. I Stockholm vet jag att hon helst hade haft en enda junket med alla tidningar (om hon nu tvunget skulle ha en överhuvudtaget) och tyckte att journalisterna väl ändå kunde läsa pressmaterialet och plocka citaten därifrån - eftersom det uttryckte vad hon hade att säga. Om det bara är en trött reaktion på en karriär fylld av samma eviga frågor, eller bara god insikt i att 9 av 10 nöjesjournalister gör så dålig research att man i junketsituationer vrider sig å »talangens« vägnar när de flesta sitter med samma IMDB-utskrifter, det låter jag vara osagt. (Minns inte vem det var, men någon jag intervjuade hade efter en lång junketdag fått nog och inledde med att i ett par minuter instruera journalisterna i att stryka projekt från IMDB-listan, projekt som folk hade frågat om hela dagen - »Your next movie is...« - och som var rena fantasierna).

Jag är i alla fall glad att jag fick ställa de frågor jag hade till henne häromveckan, och inte i en junketsituation.

Varda körde uppenbarligen samma grej i Toronto och skickade sedan hem pressen med uppmaningen att hitta på att de hade intervjuat henne. Sheila Heti tog henne delvis på orden och skrev en text till The Believer. (Via Criterion). Den är bra.