Vad var det jag sa, kapitel IX i filmavtalsdebaclet

Den här artikeln - om Folkpartiets förslag på en breddning av filmavtalet genom att kohandla fram en multirelease på filmer i olika plattformar - innehåller så många »vad var det jag sa« i det här inlägget att jag inte riktigt vet om jag ens orkar kommentera saken.

Men jag kan säga vad jag tror och tycker - och förstås börja kommentera saken eftersom jag är en svag jävel som inte kan låta saker tala för sig själva: SF och Bonver är naturligtvis ute och cyklar, biografen kommer inte att förlora status på simultana releaser, och tidningar kommer inte att sluta recensera filmerna. (Men det kan påskynda en välbehövlig översikt av vad vi recenserar och när.)

Bio är bio, och det är knappast dess »status« eller exklusivitet som gör att vi går dit och ser på film. Möjligen kanske ett par besökare stannar hemma när någon framtida Millenniefilm går upp (lita på att Larssons släktingar säljer rättigheterna till en evighetsfranchise a la Beck; sanna mina ord, det kommer att bli en mardröm) istället för att utsätta sig för den rätt påfrestande upplevelse en storfilms första veckor på bio är.
Så då kanske SF tvingas erbjuda sina besökare något mer än möjligheten att köpa popcorn; vem vet det kanske kan vara nyttigt för dem med lite konkurrens. (Läs Furhammars åsikter om bland annat SF och monopolet här).

Men antagandet att en breddning genom fler aktörer - läs nätoperatörer - nödvändigtvis skulle ge särskilt mycket mer pengar till avtalet, det haltar. Att filmer distribueras lagligt via nätet innebär inte att detta - i alla fall inte än så länge - är någon kassako. (Några nya 100 miljoner som Cissi Elwin drömmer om lär det inte ge.)

Det finns en god anledning till att Bredbandsbolagets VD bollar över frågan om vilka som skall »taxeras« för distributionen: Voddler, som står för tjänsten, inte Bredbandsbolaget som står för kabeln. Det finns i och för sig en viss logik i detta, men anledningen till bollandet är att Bredbandsbolaget och deras kollegor antagligen står för den ojämförbart största - och mest diversa - distributionen av film till svenska hem, och att det är en gråzon som är svår att skattebelägga. (Med det inte sagt att näringsdepartementet inte sitter och vrider och vänder på frågan om hur man ska kunna suga pengar ur kablarnas distribution. Men i det sammanhanget är film en av flera frågor, och just därför kommer kulturdepartementet knappast kunna använda några större påtryckningar att få med sig just operatörerna i avtalet).

Folkpartiet avfärdar helt höjd moms eftersom det inte går att öronmärka dessa pengar. Och förbigår än en gång det enda vettiga förslaget jag har kunnat vaska fram.

Men vad vet jag - jag besöker ju bara filminstitut i andra länder, läser in mig på aktuella internationella filmdebatter, kollar in EU-lagar i frågan; vad kan jag sätta emot argumentet »vi har inte längre en tradition av punktskatter i det här landet« som Svegfors uttryckte saken.

Nej, men vi har ett behov av en fungerande filmpolitik. Och vi kommer inte att få den genom ett breddat avtal som kommer att halta fram på de där frivilliga ostadiga benen vi har kommit att hata så mycket.

Det är dags att sätta kniven i den här modellen nu, och den enda som kan göra det är en, eller ett par, modiga politiker.